Gert Nilsson

Mitt Veberöd

1943-1955

Gert Nilsson

 

Skildringen av ett samhälle måste bli mångfasetterat. Där ingår både byggnader och miljö, verksamheter av olika slag och framförallt de människor som svarar för att samhället lever och utvecklas. Även om samhället under den här angivna tiden inte var stort är det inte möjligt att ge en bild av alla de människor som då bodde i Veberöd och gjorde avtryck på olika sätt. Men några av dem försöker jag fånga, även om det blir med risk att bara nämna de som i vissa sammanhang är mest betydande. Detta innebär dock inte någon ringaktning av de övriga invånarna.

   Mitt i byn ligger kyrkan. Söder och norr om den ligger de båda skolorna med lärarbostäder. Väster om kyrkan ligger åkermark till ett par lantbruk med byggnaderna i byn, och nordväst ett bostadsområde samt tegelbruksområdet bestående av tre fabriker. Öster om kyrkan ligger bostadshus samt en annan fabrik, nämligen garveriet. Söder om kyrkan ligger, förutom småskolan, det som vi kallade för Gamla Stan. Genom samhället flyter bäcken, som en gång var så stor att Far i sin barndom kunde åka skridskor när där var is. En plantering, som var en slags stadspark, anlades också. Vid Dörrödsvägen låg förutom bostadshus även några lantbruk som sedan skulle bebyggas med bostäder.

   Ett stort antal butiker m m låg också i samhället, som två affärsrörelser med lantbruksprodukter och byggmaterial, Lantmannaföreningen och Kjells. Där fanns också mejeri, bryggeri, manufakturaffär, möbelaffärer, skoaffär, taxi- och lastbilsrörelser, livsmedelsaffärer, kemikalieaffär, järnhandel, två herrekiperingsaffärer och ett par damekiperingsaffärer. Vidare fanns det stärkelsefabrik, två hotell, nämligen Stora Hotellet och Järnvägshotellet, två konditorier, Anderssons och Jönssons samt ytterligare ett bageri, Olssons. Tre fiskhandlare fanns, liksom två skomakare, toffelmakare, sadelmakare, två frisörsalonger, Noréns och Dahlboms, järnvägsstation, två smedjor, tandläkare och provinsialläkarmottagning, distriktssköterskemottagning, el-affär, hatt- och mössaffär, spritbolag, ur/optiker/guldsmedsaffär, poliskontor samt pastorsexpedition (i prästgården), ålderdomshem, biograf, två banker med en tredje på gång. Brandstationen låg mellan mejeriet och konsum. Och inom räckhåll låg den vackra Romeleåsen med Romeleklint.

   Jag skall nu söka redogöra för några av yrkesgrupperna i Veberöd. Jag börjar med

Disponenterna

När man sa ”disponenten” var det Oskar Webmark, chefen för tegelbruket, som avsågs. Som chef för den största arbetsplatsen hade han stor makt och var följaktligen även kommunalt engagerad. Jag hade honom som chef i nära två år och upplevde honom som sträng. Men han hade också en annan sida. Kyrkoherden, Hugo Löfberg, berättade för mig senare att om någon ung människa hade problem med konfirmationskläder eller avgifter till någon mera kostsam skolutfärd kontaktade han Webmark, och så var penningfrågan löst. Som yngste man på kontoret, med ansvar för löneuträkningen till 115 anställda (timlön , ackordslön, fast lön – alla varianter) hade jag fria arbetstider genom att jag fick komma när jag ville före klockan sju och gå när jag ville efter klockan 17 såvida inte disponenten behövde hjälp med något. När jag sedan fortsatte mina studier höll han genom min far, tegelbrännare, sig underrättad om hur jag hade det och sände uppmuntrande hälsningar. Så bakom en sträng fasad fanns en medmänsklig känsla. Men om något gick galet, till exempel att en ugn tegel blev misslyckad, kunde han haffa en tegelbrännare som var på väg att cykla hem efter skiftet, eller tegelmästaren, och skälla ut dem efter noter. Jag blev vittne till att han en gång skällde ut tegelmästaren, varpå denne sedan fortsatte visslande.  Själv darrade jag i knävecken när han var missnöjd med något, jag var då femton, sexton år gammal men hade i min tjänst ansvar som en vuxen. 

   Men det fanns flera disponenter. En av dem var Lantmannaföreningens chef Per Johansson, och honom hade jag som chef ett år. Jag efterträdde då hans dotter Ketty som gifte sig med källarmästaren Arne Vollmer. Han var vänlig även om jag som sjuttonåring hade stor respekt för honom var jag inte rädd för honom. Kanske upplevde jag honom som svår att komma in på livet, men han hade omsorg om sin personal. När jag sade upp mig för att fortsätta studierna talade han med min far om att han hade vidare planer för mig inom lantbrukskooperationen, men jag hade bestämt mig. Disponent Johanssons döttrar gifte sig med söner till Östarpsgästgivaren Vollmer. Så sent som 2022 innehar hans dotterson Östarps restaurang. Många år senare, femtio år tror jag, skulle jag, enligt önskan, förrätta begravningsgudstjänsten för Ketty.

   En tredje disponent var mejerichefen Holm. Veberöds mejeri var stort, så gott som samtliga lantbruk var mjölkproducenter, och Veberödsborna kunde köpa mjölk, ost och smör i mejeriets butik.

   Spritbolagets föreståndare, Ragnar Jönsson, titulerades också disponent, liksom hans företrädare Bengtsson, nu pensionerad.

Köpmännen

Den största livsmedelsbutiken innehades av Erik och Evy Lundin. Till deras rörelse hörde också bensinstation och servicehall, färg- och kemikalieaffär, fryshus samt en filial som sköttes av Anders Gynnstam. Ytterligare en filial skulle sedan öppnas och skötas av Linnéa Gustafsson. Själv var jag sommaren 1948 springpåg i Lundins filial med Anders Gynnstam som god läromästare. Anders övertog senare filialen och flyttade den till det som tidigare varit Manne Bengtssons underklädesaffär. Våren 1954 arbetade jag på Lundins kontor. Arne Malmborg och Börje Persson, som var förstemän hos Lundins, blev sedan framgångsrika företagare, tillsammans med sina hustrur, i Malmö respektive Varberg.

   Andra livsmedelsaffärer innehades av fröknarna Larsson, Einar Andersson, samt Konsum, vars föreståndare var Grönvall. Det fanns också en bok- och pappershandel, inrymd i Stora Hotellet. Köttaffären som innehades av W Christersson överläts senare till Alm men fick läggas ner när spritbolaget lades ner. Vidare fanns grönsaks- och blomsterhandel.

   Veberöds Järnhandel hade också en framstående ägare, Truls Magnusson, och företaget utvecklades med en VVS-sektion och försäljning av lantbruksmaskiner.

   Mathilda Christerssons manufakturaffär och hennes systers, Klara Johanssons garnaffär var också populära. Skomakarna var Jönsson och Lundgren, frisörerna Norén och Dahlbom, herrekiperingsaffärerna innehades av Nils Liljeroth samt Hoff i Sjöbo, skoaffären av Sanna Pålsson. Fiskaffär fanns inte men däremot tre ambulerande fiskhandlare, Lundin, Oskar och Syster Andersson samt Wilhelmsson. En plats som också skall nämnas är Folkets Park där det ordnades en del fester och där det också var en utedansbana. I ”Gamla stan” låg också telefonstationen.

Akademikerna

Denna kategori var av naturliga skäl liten i ett samhälle som Veberöd. Där fanns kyrkoherden Hugo Löfberg, provinsialläkaren Arvid Eriksson, tandläkaren Ture Romaeus, veterinärerna Hjalmar Jeppsson och hans efterträdare Larsson. Sedermera skulle följa flera som Torkel och Anders Eriksson, Folke Nortorp, Sten Webmark, Nils Mårtensson, Lars Christersson, jag själv och förmodligen några andra.

Lärarna

Lärarna räknades vid den tiden inte som akademiker, vilket de gör numera. Deras utbildning var ju kvalificerad. I småskolan fanns Mätha Eneroth och Rut Jeppsson, i mellanskolan Margot Lindskog och i storskolan Herman Nortorp ochg Allan Lindskog. Någon rektor fanns inte, men den funktionen sköttes av Herman Nortorp för hela kommunen. Nortorp skötte också biblioteket, som var inrymt i skolan. De lärare jag hade var kunniga och behärskade en god pedagogik. Till denna kategori kan lämpligen också föras kyrkomusikern kantor Mian Nortorp.

Hantverkarna

Några har nämnts. Andra var målarmästare Christersson, byggmästare Hagström, konditormästarna N A Andersson och Edvin Jönsson, bagarmästaren Åke Olsson, damfrisörskan Ethel Alkblad, en plåtslagare fanns också, samt smidesmästarna Persson och Lindkvist med sina smedjor belägna invid byns bäck. Taxirörelsen innehades av Folke och Siri Jönsson, lastbilsåkerierna av Viggo Weber och Reimer Larsson, biografen av Trulsson. De båda snickeriverkstäderna innehades av Persson och Truedsson. Cykelreparatörer med cykelaffärer var Heine Stjärnkvist och Henriksson och bilverkstaden innehades av Cyrén. En omnibussägare fanns det också, Persson. Skolvaktmästaren hette Olsson, tror jag, och kyrkovaktmästaren Gunnar Jönsson.  ”Bikungen” Weber var en mycket lärd person som vi hade stor respekt för.

Religionerna

Veberöds församling av Svenska kyrkan dominerade. Men det fanns också något annat. Elimförsamlingen (pingst) i Malmö hade en utpost som var inrymd i den gamla gästgivaregården som innehades av Oskar och Syster Andersson. Den verksamheten förestods av evangelisten Herta Andersson, senare assisterad av Saga Davidsson. Det fanns också Jehovas Vittnen, som dock inte hade någon lokal men som bedrev besöksmission, främst genom Ture Andersson och hans hustru. Elims söndagsskola var populär, och missionssalen gästades då och då av missionärer som berättade om Afrika.

Politikerna och kommunens ledning

Socialdemokraterna och Bondeförbundet var väl de ledande partierna åtföljda av Högern. Folkpartiet etablerades i kommunen först i mitten eller senare hälften av 1950-talet. Bland socialdemokraterna kan nämnas Alm, som bodde ovanför Hasslemölla och som var landstingsman. Nils Åkesson och Einar Olsson representerade Bondeförbundet, Oskar Webmark och målaremästare Christersson Högern. Hugo Löfberg var i egenskap av kyrkoherde självskriven som ordförande i barnavårdsnämnden. I samband med kommunsammanslagningen 1952 behövdes ett kommunkansli, och polisen, Svante Håkansson blev då kommunalkassör; tjänsten ombildades sedan till kommunalkamrer. Nämndeman var Nils Jönsson, f.d. ägare till Hålegården. Jag vill minnas att det var Svante Håkansson efterträdare som polis, Roth, som introducerade Folkpartiet tillsammans med frisör Dahlbom och stationsinspektören Andersson. Politiken fanns alltså men gjorde inte så mycket väsen av sig. Det ansågs självklart att industriarbetarna skulle vara socialdemokrater, bönderna bondeförbundare, storbönderna och högre inkomsttagare liksom folk med högre studier och troligen köpmän högermän, de som på lantligt sätt kallades för ”de fine”.

Hotell och caféer

Liksom i den danska TV-serien Matador fanns det två hotell, och liksom i TV-serien var det ena lite ”finare” och det andra mera folkligt, Järnvägshotellet och Stora Hotellet. Någon sådan skillnad fanns det nog inte på de båda caféerna, Anderssons och Jönssons, även om det nog var så att det var många unga som besökte Anderssons, där fanns bland annat sammanträdesrum som föreningar kunde utnyttja för sina sammanträden. Där fanns också en grammofon som man kunde spela på genom att stoppa in mynt. Dessutom fanns en härlig trädgård där det var servering sommartid. När det gällde kakor och bröd var de båda ställena mycket förnämliga liksom Olssons bageri.

   Någon ytterligare restaurang fanns inte, den närmaste var Östarps Gästgivaregård, belägen strax utanför kommungränsen.

Nöjesplatserna

De nöjesplatser som stod till buds var den förnämliga biografen Wivex. Jag vill minnas att där visades filmer onsdag, lördag, söndag, kanske även fredag. En film åt gången, men utbudet var förnämligt. Folkets Park har nämnts. Även på idrottsplatsen ordnades sommarfester. Under något eller några år ordnade ungdomar i bygden revy som spelades på biografen. Jämfört med dagens nöjestillställningar kan det förefalla enkelt, men det upplevdes som både roligt och meningsfullt. Utanför Veberöd fanns dansbanor i Torna Hällestad, Janstorps bygdegård och Norra Ugglarp, och med cykel var det lätt at ta sig till dessa platser.

Bankerna

Det kan tyckas märkligt att det fanns två banker i samhället, Sparbanken i Lund och Skånska Banken. Men den förra sparbank, den senare affärsbank, och det var skillnad på det på den tiden. I båda fanns det kamrer och kassör. Det skulle också komma till en tredje bank, nämligen Jordbrukarnas föreningsbank, den som senare blev Föreningsbanken, och alla bankerna hade sin givna kundkrets och såvitt jag minns förekom ingen konkurrens dem emellan.

De fine och vi vanlige

Det kan tyckas att ett litet samhälle som Veberöd vid den tiden var hade en befolkning som var ganska homogen. Men alls inte. Där skilde man på folk och folk och det återspeglades i folks umgängesvanor. Den yngre generationen sökte genombryta gränserna men lyckades inte alltid. Om en borgarflicka och en arbetarpojke fattade tycke för varandra sökte flickans föräldrar bryta förbindelsen. I dagens ljus kan detta tyckas märkligt, men så var det då även om systemet började ifrågasättas. Och det var den tidens Veberöd.

   Försommaren 1955 ryckte jag in i det militära, och därmed flyttade jag i princip från Veberöd. Endast sporadiskt, vid några vinter- och sommarlov, skulle jag bo hemma i mitt föräldrahem. Veberöd finns alltjämt i mitt hjärta. I Veberöds och Vombs kyrkor höll jag som kandidat sommaren 1958 mina första högmässor; det skulle sedan bli många flera.

   Märkligt nog blev jag för några år sedan inbjuden att delta i en kulturhistorisk undersökning av byggnader samhället, anordnad av byggnadsnämnden i Lund, en uppgift som jag deltog i med glädje och entusiasm.

 

Julbön. Jesaja 9:1a,2-9. Hedskoga kyrka den 18 december och Frälsningsarmén i Ystad den 22 december. Psalmer: 111, 113, 116 resp. 121, 118, 113, 116, FA 720.

Och ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det. (Joh 1:5). Lägg märke till att ljuset står först, inte mörkret. Vi är annars vana vid att börja där och stirra oss blinda på allt mörker som finns runt omkring oss. Och visst finns det mörker runt omkring oss. Ute i den stora världen rasar flera krig som på olika sätt påverkar oss. Och i den lilla världen ser vi också skuggor och moln; det kan vara arbetslöshet, ovänskap, ekonomiska problem, sjukdom och mycket annat. Men, säger aposteln, mörkret är inte totalt. Ljuset lyser även där, om vi bara upptäcker det.
   Profeten Jesaja talar till ett betryckt och fånget folk som mist sin frihet och tvingas leva under andras styre. Men han börjar inte med att tala om allt elände. Nej, han börjar med att säga att denna deras vånda skall ha ett slut. Dock, natt skall inte förbliva där nu ångest råder. Och med ens lyfts bördan av och ljuset lyser fram. Guds löfte är att ljuset skall komma och skingra mörkret. Därför kan människorna redan nu börja att glädjas och fira sin frihet.
   Jesaja talar rakt in i en politisk situation. Den politiska befrielsen skulle både komma och försvinna. Förtrycket skulle upphöra, friheten återställas, befriaren skulle komma. Men de fromma i landet kunde se längre än till tidens maktstrukturer och enväldiga härskare. De kunde se bortom horisonten. De kunde se hur deras tro på Abrahams, Isaks och Jakobs Gud skulle fullbordas. Profeterna hade kritiserat hur folket misstolkade och misskötte tempeltjänsten. Men Gud skulle sända en frälsare för att fullborda det som var bristfullt. En dag skall mörkret skingras och ljuset lysa klart. Säger de.
  Det var så de fromma såg och tänkte. Och därför såg de hur Gud verkade och sände Frälsaren den första Julnatten. Herdarna ute på marken, den tidens fattiga lantarbetare, fick möta ängeln och lyssna till den mäktiga änglakören som sjöng lovsånger till Guds ära över att ljuset nu hade kommit i världen. Herdarna gick till Betlehem och såg att det var så som ängeln hade sagt. Och när Jesus bars fram i templet åtta dagar gammal, såg de två fromma, Simon och Hanna, att Jesus var Frälsaren som Gud lovat sända. Alla såg det inte. Vad fordrades för att kunna se det? Som Selma Lagerlöf uttrycker det: ”Det gäller att ha ögon som kan se Guds härlighet.”
   I det ljus som tändes den första Julen står krubban i centrum. Men den står inte ensam där. Krubban står för det som vi kallar för inkarnationen, att Gud har blivit människa, kommit för att leva som en av oss och dela våra jordiska villkor. Inget mänskligt skulle vara honom främmande. Därför står också korset där, det tomma korset som tecken på att Jesus har delat våra jordiska villkor, till och med smärtan, förnedringen och döden. Änglasången i höjden övergår i smärtan i djupet. Men vid sidan av krubban och korset finns där också, i ljuset, en tom grav som tecken på att han som föddes Julnatten har övervunnit det största mörker vi möter, döden. Så är allt detta sammanfattat i orden att ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte
övervunnit det.
   Det rådde krigstillstånd i landet när Jesaja uttalade orden i vår text. Han målar upp bilden av ett slagfält, något som de första lyssnarna var alltför väl förtrogna med. Men allt detta skall alltså ha ett slut. Så målar han upp ett tillstånd av fred och harmoni som skulle komma genom fridsfursten och Frälsaren. Och så ser vi hur det ser ut i landet i dag. Kriget pågår för fullt. Hur hänger det ihop?
   Även om Jesaja hade den aktuella politiken i blickpunkten kunde alltså de fromma höja blicken från vardagen och se längre än till dagens situation. Och då såg de ett annat rike än detta jordiska. De kunde se Guds rike där det råder andra förhållanden än i denna världens riken. Under min studietid på 1960-talet sjöng vi av hjärtat I natt jag drömde något som jag aldrig drömt förut. Jag drömde det var fred på jord och alla krig var slut. Jag drömde om en jättesal där statsmän satt i rad. Så skrev de på ett konvolut och reste sig och sa´:  Det finns inga soldater mer, det finns inga gevär och ingen kände längre till det ordet militär. (Det finns en intressant skillnad mellan den svenska versionen och det engelska originalet. I den svenska versionen firade man freden genom att dra från krog till krog och dricka varandra till. I den engelska originaltexten heter det att människorna fattade varandras händer, böjde sina huvuden i en bön av tacksamhet. Men det fick man alltså inte sjunga i den kultursituation som rådde på 1960-talet). Det var en vacker sång och den målade upp en vacker och ljus framtid och många trodde att vi skulle kunna bygga Guds rike här på jorden. Hur gick det då med freden och ljuset som skulle komma genom undret i Betlehem? Hade vi inte glömt det som Jesus säger om Guds rike, att det inte är av denna världen?
   Gud skingrar mörkret men det är vi som drar det tillbaka. Det finns alltför mycket för vissa mäktige att tjäna på krig, både det man krigar om och det man krigar med. Och så länge det finns människor som inte har ögon som kan se Guds härlighet blir mörkret kvar, krigets och svältens och förföljelsernas mörker och plåga.
   Hur är det då med fridsriket? Jesus talar om ett annat rike, Guds rike som finns överallt och som kan bo i ett människohjärta, ett rike med anda värderingar än denna världens. Det riket är ett fredsrike, och mitt under krig och elände kan det finnas frid och fred där. Kroppen kan skadas, men inte själen.
   Den danska prinsessan och grevinnan Leonora Christina satt fängslad utan rannsakan och dom i Köpenhamns slott i det Blå tornet i tjugotvå år. När så vakten en morgon kom och förkunnade att nu var hon fri, svarade hon: ”Jag fri? Jag har varit fri hela tiden.” Att vara fri, inlåst i ett fängelse med hårda villkor, kan nog endast den vara som är buren av en levande tro och vet sig tillhöra ett rike som inte är av denna världen. Som har ögon som kan se Guds härlighet. Trons, hoppets och kärlekens ögon. Då finns fridsriket här mitt i mörker, stormar och strider.
   Julen står för dörren. En värld fylld av oro och strider gör att mörkret sänker sig och framtiden synes osäker. Vi har nyss begåvats med den statliga informationsbroschyren om krisen eller kriget kommer. Och massmedierna gör vad de kan för att skrämma oss med klimatkrisen. Kan vi då med gott samvete fira jul, undrar någon.
   Ett av de namn den kommande frälsaren skulle få enligt Jesajaprofetian var Immanuel. Det betyder Gud med oss. Eller, som Julnatten visar, Gud mitt ibland oss. Ingenting kan hända oss där Gud är med, är med som barnet i krubban, som mannen på korset men framförallt som den uppståndne segraren över döden. Jesus säger: Såsom ett ljus har jag kommit i världen, för att ingen av dem som tror på mig skall förbliva i mörkret (Joh. 11:46).
   Med den hälsningen kan vi glatt och frimodigt fira Jul och önska varandra en God Jul. Amen

På den första socialförsäkringsstämman i Stockholm 7-8 november 1991 medverkade jag med en föreläsning. En tjänsteman på Försäkringskassans huvudkontor ringde mig och engagerade mig. Under samtalet gång kom det fram att han tog mig för forskningscef. Jag förklarade för honom att det inte var jag utan profesor Lars Hartman som var forskningschef och att jag bara var en "vanlig" forskare. Men det lät inte hindra honom, det var mig de ville ha och ämnet var etik.

   Det var en stämma med många deltagare från hela landet,  1800 personer, huvuvdsakligen personal vid Försäkringskassan. Som tack för hjälpen skulle vi som medverkade få vara gäster vid den avslutande middagen i Stockholms stadshus, och den middagen skulle vara en exakt kopia av en nobelmiddag.

   Stämman blev för mig en positiv upplevelse och jag fick god kontakt med den högre ämbetsman som hade engagerat mig. På något sätt hade han också förstått att jag förutom att jag var forskare också var präst. Och sedan den 19 maj 1965 är jag och har hela tiden varit präst oavsett vad jag annars sysslat med, dock är jag inte prästklädd när jag uppträder som forskare. Men han hade alltså förståt det.

   Det var trevligt att träffa en del av de människor som arbetar på Försäkringskassan, och som man ofta hörs kritiseras. Men jag förstod att de var bundna av regelverket.

   "Nobelmiddagen" blev helt fantastisk. Med 1800 deltagare var det mycket högtidligt och närmare en riktig nobelmiddag kunde man nog inte komma.

   Den tjänsteman som engagerat mig gick i pension strax efter stämman. Kort därefter dog han hastigt. Han hade emellertid berättat för hustrun om mig, och nu fick jag ett telefonsamtal igen, denna gång om jag ville förrätta begravningsgudstjänsten för honom i Stocholm, vilket jag också gjorde i stor ödmjukhet över livets gåtfullhet. Han hade också berättat för mig att när en tidning dagen efter han gick i pension ringde telefonen klockan fyra på morgonen (något som tydligen inte var ovanligt) dagen efter det han gått i pension , och då kunde han säga till journalisten: I dag är jag inte skyldig att svara på dina frågor.

   Tio år tidigare hade jag också blivit uppringd där jag satt i mitt arbetsrum som då låg på Luntmakargatan. Denna gång var det någon som berättade att min lärarinna i 2:a klassen hade dött och att hon hade haft som önskemål att jag skulle jordfärsta henne. Med stor ödmjukhet och stor tacksamhet åtog jag mig uppdraget. Det var ju hon som genom sin undervisning hade lagt en del av den grund som fordrades för att jag skulle kunna bli präst och forskare. Av hennes undervisning mindes jag inte så mycket men en sak kom jag ihåg: vi hade som hemläsa 60 räknetal 2 gånger i veckan, tisdag och torsdag. Kanske bidrog det till att jag senare kom att betrakta matematiken som en skön konst.

   En tredje begravning som jag också minns var i början av 2000-talet, och vid den hade jag bara en enda medverkan. Det var då min söndagsskollärarinna som avlidit i en ålder av nära 100 år. Begravningsgudstjänsten förrättades av en pastor i hennes församling, Malmö Pingstförsamling, och jag anförtroddes uppdraget att nedkalla Herrens välsignelse. Också här med tacksamhet för vad hon betytt för barnatron som med åren i söndagsskolan kom att utvecklas och växa.

   Den fjärde begravningen hölls också någon gång under mina Stockhnolms- och Uppsala år. En kvinna med anknytning till en av de församlingar som tillhört pastoratet där jag varit kyrkoherde, men som bodde i min barndomsförsamling, hade bett mig att hålla begravningen för henne när den tiden kom. Jag hade naturligtvis förberett mig, hade mitt handskrivna griftetal med mig (som väl var, medan det renskrivna låg hemma i Ystad) när jag kvällen innan lade mig på nattåget i Stockholm där jag snart somnade. Tanken var att jag skulle komma hem till Ystad, äta frukost och lunch innan jag sedan körde till Slimminge kyrka där begravningen skulle äga rum.

   När jag vaknade och trodde vi var i Hässkeholm och tittade ut genom fönstret trodde jag först att jag drömde. Vi var inte i Hässlehom utan vid en station utanför Göteborg! Vad hade hänt? Jag minns inte vad SJ försvarade sig med, men hursomhelst hade tåget blivit omdirigerat under natten. Skulle vi hinna? Nu var goda råd dyra. Jag hade inte mobiltelefon på den tiden och det fanns ingen telefon i sovvagnen. Men konduktören hjälpte mig att via hans telefon få kontakt med min hustru så att hon i sin tur kunde ta kontakt med ansvariga för begravningen i Slimminge. Men hur mycket försenade skulle vi bli? Det kunde konduktören inte säga något om. Men han hjälpte mig. I stället för att åka över Malmö till Ystad ordnade han en taxi som mötte mig i Lund och tog mig till Slimminge. Av någon anledning som jag inte minns hade jag en prästskjorta i resväskan, mitt handskrivna manus till griftetalethade jag, och kyrkohandbok fanns ju i kyrkan. Vi kom fram till Slimminge kyrka precis på klockslaget när begravningsgudstjänsten skulle börja. Och på något sätt hade jag bevarat lugnet trots kalabaliken.

Jag har haft en del chefer under mitt yrkesverksamma liv, och jag tror att jag utan att ljuga kan säga att jag har stått i ett gott förhållande till dem alla. Jag skall här nämna endast några av dem.

   Den först jag tä nker på är disponent Per Johansson, Veberöds lantmannaförening, Jag var kontorist där åreet 1952, det året jag fyllde 17 år. När jag sade upp mig från en fin tjänst för att påbörja en osäker studiebana  kallade han in min far, när han som kund strax därefter besökte kontoret, och frågade honom om det var välbetänkt av mig att sluta för något så osäkert som stufdier som man för övrigt själv måste bekosta på den tiden. Han berättade då för min far hur han, disponenten alltså, hade planrat för min framtid inom lantbrukskooperationen. Vilken omtänksamhet! Per Johanssons döttrar gifte sig med var sin broder Vollmer med anknytning till Östarp. Jag fick många, många år därefter förtroendet att hålla begravningsgudsjtänsten för en av dessa döttrar, för övrigt den som jag efterträdde på Lntmannaföreningen.

   När jag kom som ung pastorsadjungt till Ronneby fick jag som kyrkoherde Östen Hårdh. Han visade den unge prästen stort förtroende. Jag fick en lista över de uppgifter som åvilade kyrkoadjubkten, villken tjhänst jag gick in i, och litade sedan på att jag följde den. Inga kontroller men alltid öppen för samtal. Orsaken till att jag efter tre år slutade i Ronneby var att jag ville komma närmare Lund.

   På Svenska kyrkans centralråd blev direktorn Carl Henrik Martling min chef. Även där stort förtroende. Mitt verksamhetsomnråde var socialetik med a knytnibg till en av delnibg som kallades arbetsgrupp. Även där stor frihet, ochg Carl Henrik var alltid öppen för samtal om man behövde det. Hans policy gentemot oss konsulenter var denna : "Ni svarar för era respektive arbetsområden, och jag ansvarar för verksamheten." Det betydde i klartext att vi var fria att lägga upp vårt arbete, i anslutning till arbetsgruopperena, efter vår förmåga och våra intressen, och att han tog på sig ansvaret om det skulle misslyckas eller bli kritik. Med andra ord: han litade på oss. Och stödde oss när det behövdes.

   Efter en omorganisation fördes socialetiken över till Nämnden för diakoni och samhällsansvar och jag fick då Sixen Lundgren som direktor. Han och jag stod på olika sidor i den kyrkliga geografin och jag hade kritiserat honom i en facktidning. Många undrade hur det skulle kunna gå. Men det gick alldelses utmärkt. Vi kunde skilja på sak och person och hade ett gott och förtroendefullt samarbete. Sixten är väl den ende chef jag haft som har varit professionell chef. Han blev sedan chef för S:t Lukasstiftelsen och jag fick tjänst på det nyibrättade forskningsrådet.

   På forskningsrådet fick jag professor Lars Hartman som chef. Lars var en utmärkt ledare för forskiningsrådets verksamhet. Jag hade med mig ett par forskningsprojet från diakoninämnden, men i lvrigt fick jag fria händer. Lars sporrade mig och fick fram i mig sidor som jag inte varit medveten om. Det är en stor chefsegenskap. Även personligen blev vi goda vänner och jag gästade ofta hans och hans hustrus hem.

   Så kom pensionsdagen. Kyrkoherden i Yatad Susanne Kejser frågade mig och jag ville ta edtt niomånaders vikariat. Det blev tio år. Det var den längsta tiden för mig med en och samma chef. Även vi hade haft delade meningar i en viss fråga tidigare så hon var lite avvaktande i början, vilkete hon berättade för mig efter en tid med tilläggeet att hon nu inte var avvaktande längre. Jag hade jmu själv varit kyrkoherde pch visste fördelningen mellan kyrkoherde och komministrar, så det var inget problem för mig att gå in som komministeer. Vi fick ett gott och förtroendefullt samarbete och inte en enda gång under dessa tio år hade vi delade meningar och inte en enda gång hade jag orsak att vara missnöjd med min chef. Jag respekerade henne cxoh chef, och hon respkteradde mig för de kunskaper jag hade pch för den jag var.

   Det finns ytterliga några chdefer som jag inte nämnt. Även med dem har jag haft ett gott förhållande. Jag vet att det inte för alla är så som jag här beskrivit. Därför är det med tacksamhet och glädje jag tänker på dem alla.

Ukraina är anfallet av Ryssland. Om orsaken tvekar man, men ett är säkerrt: det är Ryssland son startt kriget och som hlea tiden gör sig skyldig till krigsförbryetelser genon att bomba civila mål. Sverige skicksar mängder av krigsmateriell dit och på så sätt utarmar vårt ege försvar. Huyr mycket kan vi skänka dit utan att öppna vägen tilll Sverige för Ryssland?

Ibland kan hela verkligheten rymmas i ett enda ögonblick som när jag tänker på en händelse som inträffade tidigt 1960-tal. Jag befann mig på Lillö, Ringsjön, där Lunds kyrkliga ungdomsförbund hade ett sommarhem. Ungdomarna kom vanligtvis dit med tåg, steg av vid hållplatsen Maglasäte, och promenerade sedanut till Lillö, en sagolik plats. Jag var då ungdomsledare i Lund med ansvar också för verksamheten på Lillö, Den dag jag nu har i minnet var jag alldesles ensamn där. Allt var fridfullt, solen sken och fåglarna kvittrade och jag förbredde mig antagligen för att ta emot en grupp ungdomar, eller om det nu var så att sommarverksamheten var slut. Hursomhest fann jag platsen rofylld och härlig. Men plötsligt bröts friden och idytllen stördes av att en traktor med något slags redskap sprutade gift på åkern som gränsade till sommarhemmet. Föraren var frikostig med sprutningen, jag vet inte om det var DDT han sprutade, det var tillåtet vid den tiden. Luften fylldes med lukt från giftet och jag kände ett starkt obehag. Känslor kan man inte alltid lita på, men den känsla jag fick genom giftbesprutningen kom från den handling jag bevittnade. Marken fick ta emot giftet och luften fylldes med lukten av den. Kunde det vara  hälsosamt - för mig som passiv mottagare, för traktorföraren som gjorde sitt jobb, för jorden som sedan skulle bära en ny skörd.

   Rachel Carsons bok Silent Spring, Tyst vår, hade då ännu inte kommit ut men kom vid den tiden, 1962, på svenska 1963. Den boken skulle probematisera just sådana händelser som den jag bevittnade den dagen. Men ögonblickt när jag inandades den fräna lukten av besprutningsmedlet övertygade mig om att det som skedde på åkern var fel.

   Det skulle sedan gå några år, till prästmötet 1976, då vi var några präster som protesterade mot att bekämpningsmedlet hormoslyr användes i kyrkans skogsförvaltning. Stiftsjägmästaren blev arg för att prästerna lade sig i skogsbruket, och vi fick höra att detta sköttes i enlighet med gällande lagstiftning. Och det blev givetvis ett dilemma, när lagstiftnibg och etik kolliderade med varandra. Frågan löstes emellertid genom att hormoslyret en tid därefter förbjöds.

   Svenska kyrkan tillsatte en arbetsgrupp som skulle bearbeta kyrkans förhållande till miljöfrågorna och jag upptogs som ledamot i den. Där vidgades frågan från att bara handla om giftbesprutning till att handla om ett hållbart skogsbruk och ett hållbart lantbruk. Teol.dr Anne-Marie Thunberg var ordförande i gruppen, och nä jag sedan blev anställd av Svenka kyrkans centralråd blev jag sekreterare i den. När gruppen haded avslutat sin verksamhet tillsattes en ny arbetsgrupp med uppgift att utreda kyrkans egendomsförvaltning. Även om annat än skog och jord ingick i uppdraget var det på dessa enheter som tyngdpunkten lades. Poängen var att kyrkan, som Guds förvaltare, skulle svara för att verksamheten sköttes på ett ansvarsfullt och hållbart sätt. Ärkebikop Olof Sundby var ordförande och jag var sekreterare och verkställande ledamot.

   Men frågorna skulle inte stanna på ett kontor i Stockholom utan föras ut i stift och församlingar, och på många håll bedrevs ett kvalificerat studiearbete om miljöfrågorna och där även tannken kom upp om kyrkans delaktighet vid stadsplanering.

   I anslutning till ovan nämnda projekt utkom också ett par böcker i ämnet, Människan i miljön - vårdare eller vandal och Jorden är Herrens, och ett antal föredrag hölls runtonm i landet.

   Det skrevs böcker, ordnades föreläsningar och studiegrupper om miljövård, men det var som om det inte fick någon grund.

   Så kom den så kallade klimatkrisen, och alla fick kalla fötter. Så började man jaga koldioxid, och tanken är att om vi bara kan kraftigt minska koldioxidutsläppen kommer temperaturen att sjunka en grad eller två. Så införs skatter och regler i det oändliga med bland annat ett hotat jordbruk och skogsbruk som följd. Man hänvisar till vetenskapen, men hur sannolikt är det att de beslutade åtgärderna kommer att hjälpa.

    Unmder tiden förstörs och skövlas miljön. God jordbruksmark bebyggs, fria yter asfalteras med följd att regnvattnet inte har någonstans att ta vägen, jordbruket körs i i botten, odlingsmarker försvinner genom att der läggs ut som våtmarker trots ökad befolkningsmängd, rovfiske hotar havens och sjöarnas fiskkebestånd, djurfabriker bedrivr plågsam uppfödning o.s.v. 

   Med andra ord: Vetenskapsmän, politiker, opinionsbilfdare, allmänhet stirrar sig så blinda på klimatfrågan, som de inte kan påverka, i stället för att ta itu med miljövårdsfrågorna, som de kan påverka. Det blir lite av "kejsarens nya kläder" över det hela.

   Den danske filosofen K E Lögstrup sa på sin tid att det fattas förnuft i vår tid. Så frågan är: när skall vi börja använda förnuftet igen och inte bli hysteriska av skräckpropagandan och i ställert lita på att Gud håller hela världne i sin hand.                                                                                                                       

Från hackkyckling till gammal stofil

Situationen blev kaotisk. Jag var sex år, på det sjunde, och befann mig tillsammans med min tre år yngre syster Ing-Britt på stenkrossens friluftsbad i Önneslöv. Plötsligt närmade sig de stora pojkarna, och de tyckte inte om mig. De hade otat att ge mig stryk, och nu närmade de sig. Det fanns ingen flyktväg. Plötsligt började Ing-Britt jaga iväg dem, och de hade så stor respekt för den lilla tösen att de vände tillbaka och försvann. Ing-Britt kom sedan att betyda mycket för mig genom åren, men tyvärr dog hon redan när hon var fyrtiofem år i MS.

   Vi flyttade sedan till Veberöd. Där fanns också stora pojkar, men med dem blev jag vän.

   I Veberöd började jag i andra klass, en månad in på terminen. De andra barnen hade då redan fått läroböcker, och jag fick överta böcker efter en elev som hade flyttat. Det son störde mig var att psalmboken jag fick var trasig, men den fick tjänstgöra som psalmbok ända till konfirmationen, och jag har den kvar ännu åttio år senare. Min lärarinna, Märtha Enerot, tyckte jag om, och hon lärde oss att arbete. Två gånger i veckan, tisdagar och torsdagar, hade vi sextio (60) räknetal i läxa. Det var nyttigt, även om det de eftermiddagarna inte blev tid till lek.

   Nära fyrtio år senare, när jag satt på mitt kontor på Luntmakaregatan i Stockholm (på Svenska kyrkans centralråd) ringde telefonen och en person berättade att Märta Enerot var död, och det var hennes önskan att jag skulle förrätta jordfästningen. Det gjorde jag gärna, i tacksamhet och vördnad.

   Båda mina föräldar kom från Veberöds församling, min far i samhället och min  mor i Dörröd. Därför visste alla vem jag var, och jag kunde benämnas som Nils Huses Svens påg alternativt Hans Hultings Ediths påg. I storskolan (klasserna 5-7) hade jag samma lärare som min far hade haft, och i början kallade han mig av misstag för Sven. Läraren, Herman Nortorp, var en skicklig lärare. Straffmetoderna hade dock ändrats från min fars tid. Då hade rottingen varit i flitigt bruk, nu var den ersatt av en bräda och så ”lyftningarna” i tinningshåret.

   Under tiden i mellanskolan (klasserna 3-4) hade dock hänt något. Ett par månader före mig tioårsdag fick jag blödande magsår och låg på Lunds lasarett en månad. Efter det fick jag inte vara med i gymnastiken. Det tog jag med jämnmod, eftersom gymnastik var ett ämne jag inte trivdes med. Jag blev alltid sist eller näst sist när kamraterna skulle välja lag till olika bollspel. Detta kompenserade jag så småningom med att jag gick med i scouterna, inspirerad av min syster Ing-Britt.

MITT FÖRSTA UNIVERSITET (av sju). Söndagsskolan. Jag började i söndagsskola, EFS, i Dalby når jag var fem år. När vi kom till Veberöd började jag i den söndagsskola som tillhörde Elimförsamlingen i Malmö. Min söndagsskollärare hette Herta Andersson, och med henne skulle jag sedan vid olika tillfällen ha kontakt genom åren. Jag gick i söndagsskolan till dess jag skulle konfirmeras. Herta var en mycket bra lärare, och det var en gedigen kristendomsundervisning vi fick där. Vi fick också u-landskunskap i söndagsskolan genom att Afrikamissionären Linnea Halldorf besökte söndagsskolan och berättade om Afrika och missionsarbete. I samband med utfärderna fick vi också möta Elmförsamlingens två pastorer, Willis Säwe och Karl-Erik Heinerborg, båda sedan i tur och ordning efterträdare till Lewi Pethrus som föreståndare för Filadelfiaförsamlingen i Stockholm. Vi fick sedan  ytterligare en söndagsskollärare, Saga Davidsson, och hon lärde mig spela mandolin. Mycket av undervisningen sjöngs in genom de innehållsrika barnsånger dt fanns på den tiden. Bland sångerna jag minns var Lår mig få höra om Jesus, Jag älskar söndagsskolan, Barnaåren, hur sälla glada förrn syndens frostnatt hunnit brodden skada, Vi har fått en barnavän utav Gud i himmelen, och jag sjöng av hjärtat. Jag visste nämligen inte då att jag inte kunde sjunga. Det fick jag veta först när jag började i storskolan, och sedan sjöng jag inte mer förrän jag blev pensionär. Nu tillämpar jag något som jag lärde av teol.dr. Erik Petrén: om någon störs av min sång för de skylla sig själv för att han inte sjunger så högt att han inte hör mig.

   Eftersom söndagsskolan betydde mycket för mig blev jag själv söndagsskollärare, ett år i Malmö (Håkanstorp) i Betanias (EFS) söndagsskola och sedan under tre år i Drottningholms slottskyrka.

   När jag närmade min prästvigning blev jag kallad till söndagsskolsekreterare i EFS. Tjänsten kunde jag dock inte tillträda på grund av att vi inte kunde få bostad i Stockholm. I stället kom jag till Ronneby (mera härom senare) där jag blev föreståndare för den stora söndagsskolan i kyrkan.

   Men nu tillbaka i tiden, närmare bestämt till det att jag slutade folkskolan och konfirmerades. Min konfirmationspräst var Hugo Löfberg, som senare blev min vän. Jag minns konfirmationstiden med glädje,

 

HANDELSSKOLAN

Helst hade jag velat fortsätta i realskolan, men familjeekonomin tillät inte det. Det var inte fri skolgång på den tiden I stället blev det Bröderna Bentz Språk- och Handelsinstitut i Malmö. Där lärde jag maskinskrivning, stenografi, handelslära, språk med mera. Jag trivdes med studierna.

   När jag avslutat handelsskolan fick jag arbete på kontoret på Veberöds tegelbruk. Begynnelselönen var 190 kronor i månaden. Hade jag i stället valt ett arbete i Malmö hade jag fått betydligt högre lön, men i gengäld hade jag fått pendla två timmar varje dag och betala buss- och tågbiljett, så jag var nöjd med lönen. Några saker måste jag nu göra: bli medlem i sjukkassan och begravningskassan samt betala en symbolisk avgift hemma för kost och logi.  

   Två investeringar gjorde jag när jag fick lön, båda inköpte i Veberöds Bok- och pappershandel.: en bok och en lådkamera. Boken hette Framgång på affärsmannabanan. Jag då fullt och fast övertygad om att det var där jag hade min framtid. Nu blev det inte så. Föga anade jag att bilderna från min enkla kamera skulle bli till glädje nästan sjuttiofem år senare när gamla Veberöd dokumenteras.

   Som sextonåring, på tegelbrukskontoret, fick jag ansvaret att självständigt svara för uträkningen av veckolönen för de etthundrafemton personer som arbetade i de tre fabrikerna. Det var komplicerat eftersom det rörde si om olika former av lön: fast lön, timlön, ackordslön, fruntimmerslön, pågalön, övertidsersättning.  Någon gång kunde det bli fel. Enstaka gånger kunde det naturligtvis bero på mig, men som regel berodde det på att förmännen lämnat fel underlag. Men när arbetarna då kom till sin förman och klagade hade han ett standardsvar: ”Det är pågaf-n som har räknat fel. Då såg jag hur vuxna människor inte kunde ta ansvar för sina fel utan i stället skyllde på någon som inte kunde försvara sig.

   Efter ett par år på tegelbrukskontoret sökte, och fick jag arbetet som kontorist på Lantmannaföreningen. Jag efterträdde då Ketty, som hade gift sig och fått en son. Jag kunde då naturligtvis inte ana att denne son skulle bli skolkamrat i Hässleholm med Lena som senare blev min hustru, de var till och med ordningsmän tillsammans. Inte heller anade jag att jag många år senare, efter önskemål, skulle hålla begravningsgudstjänsten för Ketty.

   Jag trivdes även på Lantmannaföreningen men förstod då att jag ville läsa vidare. Jag hade läst på Hermods korrespondensinstitut men ville gå snabbare fram och sökte in på en privatskola i Ramlösa, Helsingborgs samläroverk. Jag gick in till disponenten och sade upp min tjänst. Någon dag senare, när min far kom till Lantmannaföreningens kontor (han var kund) kallade disponenten in honom och frågade om min uppsägning var välbetänkt. De hade nämligen planerat en karriärväg för mig inom lantbrukskooperationen. Far svarade, att om jag hade bestämt något kunde han inte ändra på det. Men dt väckte uppseende att jag slutade en sådan framtidstjänst. En av förmännen på tegelbruket sade till min far, att snart kommer Gert till mig och vill ha en skovel, varpå far svarade honom, nej, det tror jag inte, då ger han sig hellre ut till bönderna.

 

HELSINGBORG

Så kom jag då till Helsingborg, bodde inneboende hos en före detta slottsträdgårdsmästare på Sofiero och hh i Ramlösabrunn. Ibland cyklade jag hem till Veberöd, rekordet på de åtta milen var tre timmar, ibland åkte jag tåg, ibland liftade jag. Någon söndag gick jag i kyrkan i Raus., där domprosten Nils Bolander gästpredikade. På kvällarna cyklade jag ofta ut till fiskeläget Råå och blev på något sätt fäst vid det. Föga anade jag då att jag fem, sex år senare skulle komma dit som predikant i Missionshuset.

 

JOHANNELUND

Efter värnplikten började jag mina teologiska studier på det som då hette Johannelunds Missionsinstitut, nu Johannelunds teologiska högskola. Jag stortrivdes med studierna och bestämde mig att fortsätta studierna vid Lunds universitet.

 

LUND

Jag trivdes från första stund på universitetet, men samtidigt ville jag predika, jag var ju utbildad predikant. Därför fick jag då och då under studietiden olika förordnanden och tjänster bredvid studierna.

   Sedan jag avlagt teologie kandidatexamen fick jag ett stipendium att delta i en studieresa till de teologiska fakulteterna i Köpenhamn och Århus. Då mognad det intresse jag redan tidigare haft för dansk teologi inom Grundtvigtraditionen. Ledare för resan var docent Harry Aronsson, och han tipsade mig om ämnet för min doktorsavhandling.

 

PRÄST

Redan som tonåring hade jag upplevt kallelsen till präst. Den fullbordades den 16 maj 1965 med prästvigning i Lunds domkyrka. Prästvigningshögtiden fyllde mig med stor glädje och förundran, och kanske också bävan vi vigdes till präster som det nu heter 24/7. Dvs präster är vi alltid, oberoende av om vi har tjänst eller inte, även när vi har semester eller är pensionerade.

   Sommaren 1965 var jag pastorsadjunkt Skanör och Falsterbo med flera församlingar. Jag hade två konfirmandgrupper, och åtminstone en av konfirmanderna har jag alltjämt kontakt med. Många vigslar och många dop, begravningar och många gudstjänster. Jag fick verkligen vara präst där. Så ko hösten, och ännu ingen bostad i sikte i Stockholm Så blev det Ronneby i stället. När kantorn i Skanör fick höra det utbrast hon: Skall man gratulera, eller är det en förvisning ( en känd präst hade nämligen för en del år sedan förvisats dit men efter en kort tid flyttat tillbaka till Sydskåne).

 

RONNEBY

Den 1 oktober 1965 kom vi till Ronneby. Vi åkte med flyttbussen dit. Är vi passerat Kristianstad fick jag intrycket att vi nu var komna till ingenmansland, men vi skulle komma att trivas även i Blekinge.

   En sensommardag hade jag åkt till Ronneby dels för att träffa kyrkoherden Östen Hårdh och dels för att undersöka bostadssituationen. Under en gemytlig eftermiddag i prästgården fick jag av Östen en lista över de arbetsuppgifter som kom på mitt ansvar att utföra. Jag tog listan med mig och följde den under de tre åren. Såvitt jag vet kontrollerade Östen aldrig hur jag följde den. Han litade på mig.

   Men det hade sina problem i början. Jag efterträdde pastor Lundmark som varit mycket populär. Han kunde sjunga och spela gitarr och han var folklig. Damerna i syföreningen sade ofta Pastor Lundmark gjorde si, och pastor Lundmark gjorde så. Och där stod pastor Nilsson och kunde inget av det. Detta blev jobbigt. En vän och kollega såg hur det var och han gav mig ett gott råd: ”Gert, bry dig inte om det. Gör du det som du är bra på, så skall du se att du också blir accepterad.” Och så blev det. Vi fick en underbar gemenskap i Ronneby.

   Eftersom jag blev föreståndare för den stora söndagsskolan kom det på min lott att leda barn- och familjegudstjänsterna. Detta blev en prövning. Att predika så att barnen förstod det och så att de trogna gudstjänstdeltagarna också fick ut något var inte lätt. Jag våndades, men så småningom fick jag gehör också för denna verksamhet.

   Något som jag inte var bered på var de många äktenskapsmedlingarna. Som regel hade kontrahenterna redan bestämt sig, men det fanns också fall där en medling kunde bli till hjälp. Jan minns ett fall där det var uppenbart att mannen inte lösgjort sig från sin mor, utan det var hon som bestämde i äktenskapet. Mitt råd var, kanske brutalt, ”kasta ut svärmor”. De gjorde det och efter vad jag förstod kunde makarna fortsätta äktenskapet. I ett annat fall insåg jag att makarna borde komma ifrån varandra en tid. Jag gav dem rådet att flytta isär ett halvår och sedan ta ställning till hur de ville ha det. Hustrun accepterade förslaget omgående, men mannen var motsträvig. Men de gjorde som jag föreslog, och efter ett halvår kom de och tackade mig, för nu hade de insett att de hörde ihop och ville leva tillsammans med varandra.

   Under åren i Ronneby skedde en stor arbetskraftinvandring från Jugoslavien, Italien och Grekland. Eftersom Ronnebyhamn tillhörde mitt ansvarsområde och det var där den stora arbetsplatsen var belägen samlade jag invandrarna till möte. En söndag, när jag predikade i Helig kors kyrka, kom en av grekerna till högmässan. Han förstod nog inte många ord av predikan. Men när jag efter gudstjänsten tog honom med på en rundvandring i kyrkan, och vi kom till väggen där det hängde ett stort krucifix, sken han upp och utbrast glatt: ”Samme Kristus”.

   Efter tre år i Ronneby gick färden åter till Skåne.

 

SÖRBY OCH GUMLÖSA

i Vinslövs pastorat. Min företrädare var en mycket omtyckt och populär präst. När han och hans hustru hade deltagit i avskedssamkvämen för dem hade han sagt: ”Efter oss kommer unga människor. De kommer inte att göra som vi utan på sitt eget sätt, och det skall ni acceptera.” Därför var det lätt att efterträda honom.

   Jag trivdes i pastoratet och med människorna där, men ville komma närmare Lund. Därför sökte och fick jag efter några år kyrkoherdetjänsten i

 

VILLIE

Liksom i Sörby bodde vi där i prästgård I Sörby tre och ett halvt år och i Villie i tolv år. Jag trivdes utmärkt där och hade väl tänkt att stanna där till dess jag gick i pension. Och så hade det kanske blivit, om inte något jag inte räknat med hade inträffat. Mera härom senare.

 

FORSKNING

Tidigt, om än omedvetet stod det klart för mig att jag ville forska. Men hur skulle det gå till. När jag blivit präst måste jag ju förvärvsarbeta för att försörja familjen. Men det fanns ju en möjlighet, och det var att göra det på deltid bredvid tjänsten. Så efter prästvigningsmiddagen i biskopshuset kom professor Gustaf Wingren och jag överens om att jag skulle gå forskarutbildningen inom hans ämne, teologisk etik.

   Det var inte lätt att få tid till forskning bredvid en krävande prästtjänst, i synnerhet inte i Ronneby. Ett exempel därifrån. En gång skulle jag delta i ett seminarium i Lund, men det visade sig att det inte var enkelt. Jag kunde åka tåg till Lund, men returtåget senare på kvällen gick bara till Karlshamn. Jag skulle naturligtvis kunna övernatta i Lund, men dagen därpå hade jag tjänstgöring redan på morgonen. Jag tog cykeln med mig på tåget, satte av den i Karlshamn, och när jag kom tillbaka dit framåt midnatt tog jag cykeln och cyklade de tre milen mellan Karlshamn och Ronneby. Jag gjorde det bara en gång.

   Min doktorsavhandling handlade om försoningen och dess etiska konsekvenser nos en dansk och en svensk teolog. Återställd mänsklighet – gudomlig seger blev titeln på avhandlingen.

   Efter disputationen 1976 hade jag tänkt fortsätta som präst i Villie och ägna mig åt fortsatt forskning på fritid. Jag skrev en bok som kom ut i ”stencilformat” och höll föredrag i södra Sverige. Dessutom medverkade jag i ett par böcker. Jag blev också ledamot i en projektgrupp hos Svenska kyrkans centralråd. Men en kväll när jag var borta ringde professor Wingren. Lena svarade. Han fråga var om jag hade sökt en konsulenttjänst i etik på kyrkans centralråd; i så fall skulle han åka upp på sammanträdet, annars inte. Lena svarade att det hade jag inte, och sanningen var att jag inte ens hade tänkt det. Men ett frö hade såtts. När så en tjänst utlystes i allmänna socialetiska frågor, särskilt internationella, föreslog några personer med anknytning till ämnet att jag skulle söka den tjänsten   Men hur skulle det då bli med kallelsen? Var det inte min kallelse att stanna i Villie. Det blev en svår brottningskamp. Så blev det prästfortbildning i Jämshög. En kväll var temat på mässan Uppbrottets mässa och då fick jag klarhet att det nya också var en kallelse.  Under Ronnebytiden hade jag fått frågan om en resesekreterare tjänst inom Sveriges Evangeliska Student- och gymnasiströrelse men då funnit att det inte var min kallelse. Men nu blev det annorlunda.

 

STOCKHOLM

I min tjänst på centralrådet ingick att vara ledamot i ett par styrelser, Kyrkans internationella studieavdelning och Svenska Ekumeniska nämndens, senare Sveriges kristna råds sociala/etiska utskott. Första sammanträdet i kyrkans internationella studieavdelning har jag i klart minne. Vi var väl en handfull personer på sammanträdet och vi presenterade oss för varandra. Den ene efter den andre berättade om sina internationella erfarenheter från olika delar av världen. Och där satt jag som hade varit i Finland, Danmark och Färöarna. Nåväl. Jag skulle också få se världen. I den andra organisationen blev jag efter en tid ordförande.

   Arbetet bestod i att vara rådgivare till kyrkoledningen och till stiften i socialetiska frågor samt medverka i utformningen av kyrkans remissvar på statliga utredningar som gällde etiska frågor, samt framställa material som kunde användas i församlingarna, och till detta behövdes forskning. Arbetet var internationellt vilket betydde många resor både i Sverige och utomlands.

   Ämnena som jag arbetade med var bland annat miljö, samlevnad, sexualetik, socaletik, abortfrågan, frågorna om assisterad befruktning och gen-etik, dödshjälp, dödsbegreppet, djuretik. Dessutom ordnade jag och medverkade vid konferenser i Sverige och utomlands.

 

UPPSALA

1980-talet i Stockolm och 1990-talet i Uppsala. Här fick jag mer tid till egentlig forskning och fick möjlighet att skriva flera böcker inom mina forskningsområden. Jag hade min tjänst på Svenska kyrkans forskningsråd och skulle då också deltaga i högre etikseminariet vid Uppsala universitet. Dessutom deltog jag i motsvarande seminarium i Lund.

 

UNDERVISNING

Jag har aldrig haft undervisning på heltid, men jag har undervisat på alla tänkbara stadier: söndagsskola, konfirmandundervisning, realskola, gamla gymnasiet, högskola. Det har varit roligt och stimulerande. Om jag skall ange svårighetsgrad på något stadium måste jag nog säga att söndagsskolan var det svåraste. Därför har jag alltid beundrat lågstadielärarna som har till uppgift att ge barnen de verktyg som behövs för vidare skolgång och studier. I Ronneby var jag huvudlärare i filosofi. På första lektionen förklarade en flicka att hon siktade på högsta betyget, A. Detta satte mig i ett bryderi. Vad skulle fordras av henne. Hon fick en rejäl överkurs och en enskild tentamen, som hon klarade med glans. Så blev det studentexamen och filosofi stod på listan för de ämnen som skulle upp i den muntliga delen. En censor skulle deltaga och han skulle vara garant för att betygen var riktiga. Censorn var en av de lärde i Lund, professor Gerhard Bentz, som jag själv hade haft som lärare. Vad skulle han nu säga om min betygssättning? Till min glädje fann han den riktig, och det var ju också ett betyg för mig. När det gäller högskoleundervisning har jag varit etiklärare för tio årskullar diakoner samt undervisat på socialhögskolan på Stora Sköndal.

 

CHEF

har jag också varit men aldrig accepterat den moderna chefsrollen. Jag ville vara ledaren som inspirerade medarbetarna. Jag ville inte kontrollera utan litade på att mina medarbetare gjorde vad de skulle. Så har mina chefer varit för mig, och det har jag varit nöjd med och även tillämpat när jag själv var chef. Och jag har aldrig blivit besviken.

 

YSTAD OCH STORA KÖPINGE

När jag gick i pension från forskningsrådet blev jag tillfrågad av kyrkoherden i Ystad om ett vikariat på nio månader. Det blev ungefär tio år. Det kändes bra att vara församlingspräst igen, samtidigt som jag höll forskningen vid liv. Vid sidan av tjänsten men med församlingen som medverkande anordnade jag tillsammans med museichefen Håkan Nilsson etikaftnar på klostret under ett antal år.

   När jag inte längre behövdes i Ystad kom Stora Köpinge i bilden. Jag hade under Stockholms- och Uppsalatiden tjänstgjort där på kyrkoherdens frisöndagar och ibland på semestern, och nu behövde de en tillförordnad kyrkoherde., sammanlagt några år.

 

SLARVERN

Jag måste bekänna att jag är en stor slarver. Hade jag varit ensam hade det legat tidningshögar och boktravar på varenda stol och vartenda bord i hemmet, men hustru Lena ser till att det blir lite ordnig.

   När Lena kom in som flickvän i Villie prästgård för femtio år sedan och såg den oordning som fanns på arbetsbänken i serveringsrummet stod hon en lång stund i tyst begrundan, varefter hon, nästan poetiskt utbrast: ”O gudars skymning.” På stående fot lovade jag att bli ordningsam. Och nu, femtio år senare, lovar jag fortfarande!

   När jag fyllde fyrtio år blev jag föremål för en överväldigande uppvaktning av ”hela församlingen”. Jag hade förvarnats, varför jag dels hade inhandlat vad som skulle bjudas och dels vidtalat två proffs, en matlagerska och en servitris, att medverka. Men när hela församlingen tycktes komma på en gång blev det smått kaotiskt och de båda proffsen blev oroliga. Jag lugnade dem med att ”min flickvän kommer snart” Lena kom, och de båda proffsen sade efteråt, att när de såg en ung tös komma undrade de vad hon kunde bidraga med. De visst4e ju inte att Lena var avdelningsföreståndare på Värnhems sjukhus och van att leda och organisera. Så blev festen lyckad och gästerna nöjda och belåtna.

   Någon ville smickra mig och sa till Lena:” Gert är en mycket radikal teolog.” Lena svarade: ”Det vet jag inget om, men han är den mest konservativa människa jag känner.” Radikal är att gå tillbaka till rötterna, och teologins rötter är ju Bibeln, så i den meningen är jag radikal, ”that old time religion”.

   En gång efter en begravning i Uppståndelsens kapell sade en kvinna till mig: Häls Lena, det är den bästa chef jag har haft.” Spontant kom det från mig: ”Ja, det säger jag också!”

 

GAMMAL STOFIL

En dag mötte jag Ida, en konfirmand från 1970-talet i Villie. Hon berättade att hon några år tidigare, troligen 2001, hade kommit på Luciagudstjänsten i Mariakyrkan. Kyrkan var fullsatt och många fick stå. Men, berättade hon, när hon såg att det var jag som stod på predikstolen hade hon tänkt: ”Halleda, är han med ännu”.

Och det är han. Alltjämt med kallelsen att predika evangeliet om Jesus Kristus.

  

@font-face {font-family:"Cambria Math"; panose-1:2 4 5 3 5 4 6 3 2 4; mso-font-charset:0; mso-generic-font-family:roman; mso-font-pitch:variable; mso-font-signature:-536870145 1107305727 0 0 415 0;}@font-face {font-family:DengXian; panose-1:2 1 6 0 3 1 1 1 1 1; mso-font-alt:等线; mso-font-charset:134; mso-generic-font-family:auto; mso-font-pitch:variable; mso-font-signature:-1610612033 953122042 22 0 262159 0;}@font-face {font-family:Calibri; panose-1:2 15 5 2 2 2 4 3 2 4; mso-font-charset:0; mso-generic-font-family:swiss; mso-font-pitch:variable; mso-font-signature:-536859905 -1073732485 9 0 511 0;}@font-face {font-family:"\@DengXian"; panose-1:2 1 6 0 3 1 1 1 1 1; mso-font-charset:134; mso-generic-font-family:auto; mso-font-pitch:variable; mso-font-signature:-1610612033 953122042 22 0 262159 0;}p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal {mso-style-unhide:no; mso-style-qformat:yes; mso-style-parent:""; margin:0cm; mso-pagination:widow-orphan; font-size:12.0pt; font-family:"Calibri",sans-serif; mso-ascii-font-family:Calibri; mso-ascii-theme-font:minor-latin; mso-fareast-font-family:DengXian; mso-fareast-theme-font:minor-fareast; mso-hansi-font-family:Calibri; mso-hansi-theme-font:minor-latin; mso-bidi-font-family:"Times New Roman"; mso-bidi-theme-font:minor-bidi; mso-font-kerning:1.0pt; mso-ligatures:standardcontextual;}p.MsoHeader, li.MsoHeader, div.MsoHeader {mso-style-priority:99; mso-style-link:"Sidhuvud Char"; margin:0cm; mso-pagination:widow-orphan; tab-stops:center 8.0cm right 16.0cm; font-size:12.0pt; font-family:"Calibri",sans-serif; mso-ascii-font-family:Calibri; mso-ascii-theme-font:minor-latin; mso-fareast-font-family:DengXian; mso-fareast-theme-font:minor-fareast; mso-hansi-font-family:Calibri; mso-hansi-theme-font:minor-latin; mso-bidi-font-family:"Times New Roman"; mso-bidi-theme-font:minor-bidi; mso-font-kerning:1.0pt; mso-ligatures:standardcontextual;}span.SidhuvudChar {mso-style-name:"Sidhuvud Char"; mso-style-priority:99; mso-style-unhide:no; mso-style-locked:yes; mso-style-link:Sidhuvud;}.MsoChpDefault {mso-style-type:export-only; mso-default-props:yes; font-family:"Calibri",sans-serif; mso-ascii-font-family:Calibri; mso-ascii-theme-font:minor-latin; mso-fareast-font-family:DengXian; mso-fareast-theme-font:minor-fareast; mso-hansi-font-family:Calibri; mso-hansi-theme-font:minor-latin; mso-bidi-font-family:"Times New Roman"; mso-bidi-theme-font:minor-bidi;}div.WordSection1 {page:WordSection1;}

Amia Srinivasan ställer frågan dels i en essä, dels med titeln i en bok där nämnda essä ingår. Srinivasan utgår från en händelse i USA där en man utfört ett antal mord med motiveringen att ingen kvinna har velat ge honom sex. Detta blir alltså utgångspunkten för hennes fråga. Kan någon ha rätt till sex? Är sex en rättighet jämförbar med andra rättigheter? Hon finner att frågan är politisk, och att det är med sex som med så mycket annat i livet att fördelningen är orättvis.

   Även om Srinivasan, och jag själv, primärt anlägger ett heterosexuellt perspektiv på ämnet, så gäller det som skrivs i tillämpliga delar även samkönat sex.

   Den franske socialisten och utopisten Charles Fourier såg på sin tid också problemet. Hans lösning var att alla måste garanteras ett erotiskt eller sexuellt minimum och att det måste finnas en grupp människor, en särskld klass, som ansvarade för detta.

   Srinivasan är feminist samtidigt som hon är kritisk mot delar och falanger av feminismen. Samtidigt som hon vill slå vakt om kvinnans frihet avvisar hon tanken på prostitution. Hon besvarar frågan genom att konstatera att det innte kan  finnas någon rätt till sex. Sex är nämligen inte jämförbart med annat som vi förknippar med rättigheter eller acceptabel levnadsstandard. Hon tar som exempel en smörgås. Ingen har rätt att kräva att jag delar med mig av min smörgås. Men en smörgås kan inte jämställas med sex. Mat tillhör våra basala levnadsbehov, och om en människa stjäler mat för att överleva kan man i vissa fall ha förståelse för det, även om man inte försvarar det. Men om en person, som lider brist på sex, utan lov tar eller kräver sex av en annan person är detta en djup kränkning av den personen och ett brott som kan medföra stora skador hos den drabbade. Våldtäkt kan inte jämföras med stöld av bröd. Brödet är en materia utanför människan medan sex tillhör en människas personlighet och integritet.

   Men just därför är frågan komplicerad. Samtidigt som sex är en del av personligheten och integriteten uppstår en brist för den som av någon anledning är uteständ från sex.

   Orsakerna till denna brist kan skifta. Det kan bero på att personen för andra ter sig avvikande på något sätt. Eller det kan bero på sjukdom - en oförmåga att genonföra ett samlag, eller att sjudomen gör att personen verkar frånstötande på något sätt.

   För sex måste man vara två, jag själv och en annan. En annan, som jag inte har betämmanderätt över och som jag inte har rätt att begära något av i detta avseende.

   Sex handlar i en mening om att ge och ta. Mannen tar och kvinnan ger. Eller kvinnan tar och mannen ger. Eller att båda både ger och tar.

   För några år sedn pågick en debatt om huruvida hemtjänsten skulle vara behjälplig för att ge vårdtagare sex; antingen genom att personalen själva ställde sig till förfogande eller genom att de såg till att den hjälpbehövande kunde komma till någon som kunde ge honom eller henne sex.

   Filmen Mitt längtande hjärta visar hur en gravt handikappad man fick sexuell tillfredsställelse genom  beök av en kvinlig terapeut. Eftersom den sjuike mannen var troende medverkade också en präst för att kunna se frågan ur en andlig aspekt.

   Men det är klart: även om det handlar om att terapeuter eller prostituerade eller någon form av frivilliga står till förfogande finns det likväl de som kommer att vara utom räckhåll för sex. Och en människa kan aldrig ha rätt att tvinga någon annajn att ge sex till nåon hon eller han inte vill ha sex med. Orättvisan skulle alltså bestå.

   Men är  Amia Srinivasans argument mot prostitution invändningsfritt? Samtidigt som hon vill slå vakt om kvinnans frihet motsätter hon sig att en kvinna av eget val vill ägna sig åt prostitution.

   I Sverige är frågan om prostituiton ologisk. Det är tillåtet för kvinnan att sälja sex pch försörja sig på det, men förbjudet för mannen att köpa sex och alltså göra det möjligt för kvinnan att försörja sig på det.  Alltså tillåtet att sälja men förbjudet att köpa. En olöslig ekvation.

   Men frågan kvarstår: sex är orättvist fördelat, och till skillnad från annan orättvis fördelning går det inte att på politisk väg skapa rättisa. Och eftersom sex berör både kropp och själ, könsorgan och känslor, kärlek och integritet är det olikt annat som kan åtgärdas genom politiska åtgärder.

   Kan frivilliga insatser avhjälpa problemet. För att bryta människors ensamhet tar samhället hjälp av frivilliga krafter som kan besöka ensamma och hålla dem sällskap. Skulle någon form av sexhjälp också kunna tänkas? Och skulle detta i så fall kunna avhjälpa orättvisan, eller kanske öka den?

   För att stärka kvinnans rätt finns samtyckeslagen. Om ett samlag skall komma tillstånd fordras ett fritt och otuvunget JA från kvinnan. Säger hon NEJ får samlaget inte komma till stånd. Men är detta jämlikt? Borde inte samlaget ske ömsesidigt? Och är inte samtyckeslagen ett uttryck för att mannen är en potentiell våldtäktman? Samtyckeslagen pekar alltså på ojämlikheten mellan könen.

   Men är det inte så att sex innebär att mannen tar och kvinnan ger, även om det är fråga om ömsesidighet? Att det är kvinnan som inbjuder mannen att komma in i henne, och mannen som tacksamt tar emot denna inbjudan? Eller är det lika mycket tvärtom? 

   Det finns ingen rätt till sex. Sex är en gåva, och en gåva kan man inte ha rättighet till. Och med sex är det som med andra gåvor: den ges utan förtjänst och rättighet och blir därför orättvist fördelad .Då kvarstår en fråga: kan vi göra något för att fördelningen skall bli mera jämlik, och i så fall hur?

 

Amia Srinivasan ställer frågan dels i en essä, dels med titeln i en bok där nämnda essä ingår. Srinivasan utgår från en händelse i USA där en man utfört ett antal mord med motiveringen att ingen kvinna har velat ge honom sex. Detta blir alltså utgångspunkten för hennes fråga. Kan någon ha rätt till sex? Är sex en rättighet jämförbar med andra rättigheter? Hon finner att frågan är politisk, och att det är med sex som med så mycket annat i livet att fördelningen är orättvis.

   Även om Srinivasan, och jag själv, primärt anlägger ett heterosexuellt perspektiv på ämnet, så gäller det som skrivs i tillämpliga delar även samkönat sex.

   Den franske socialisten och utopisten Charles Fourier såg på sin tid också problemet. Hans lösning var att alla måste garanteras ett erotiskt eller sexuellt minimum och att det måste finnas en grupp människor, en särskld klass, som ansvarade för detta.

   Srinivasan är feminist samtidigt som hon är kritisk mot delar och falanger av feminismen. Samtidigt som hon vill slå vakt om kvinnans frihet avvisar hon tanken på prostitution. Hon besvarar frågan genom att konstatera att det innte kan  finnas någon rätt till sex. Sex är nämligen inte jämförbart med annat som vi förknippar med rättigheter eller acceptabel levnadsstandard. Hon tar som exempel en smörgås. Ingen har rätt att kräva att jag delar med mig av min smörgås. Men en smörgås kan inte jämställas med sex. Mat tillhör våra basala levnadsbehov, och om en människa stjäler mat för att överleva kan man i vissa fall ha förståelse för det, även om man inte försvarar det. Men om en person, som lider brist på sex, utan lov tar eller kräver sex av en annan person är detta en djup kränkning av den personen och ett brott som kan medföra stora skador hos den drabbade. Våldtäkt kan inte jämföras med stöld av bröd. Brödet är en materia utanför människan medan sex tillhör en människas personlighet och integritet.

   Men just därför är frågan komplicerad. Samtidigt som sex är en del av personligheten och integriteten uppstår en brist för den som av någon anledning är uteständ från sex.

   Orsakerna till denna brist kan skifta. Det kan bero på att personen för andra ter sig avvikande på något sätt. Eller det kan bero på sjukdom - en oförmåga att genonföra ett samlag, eller att sjudomen gör att personen verkar frånstötande på något sätt.

   För sex måste man vara två, jag själv och en annan. En annan, som jag inte har betämmanderätt över och som jag inte har rätt att begära något av i detta avseende.

   Sex handlar i en mening om att ge och ta. Mannen tar och kvinan ger, Eller kvinnan tar och mannen ger. Eller att båda både ger och tar.

   För några år sedn pågick en debatt om huruvida hemtjänsten skulle vara behjälplig för att ge vårdtagare sex; antingen genom att personalen själva ställde sig till förfogande eller genom att de såg till att den hjälpbehövande kunde komma till någon som kunde ge honom eller henne sex.

   Filmen Mitt längtande hjärta visar hur en gravt handikappad man fick sexuell tillfredsställelse genom  beök av en kvinlig terapeut. Eftersom den sjuike mannen var troende medverkade också en präst för att kunna se frågan ur en andlig aspekt.

   Men det är klart: även om det handlar om att terapeuter eller prostituerade eller någon form av frivilliga står till förfogande finns det likväl de som kommer att vara utom räckhåll för sex. Och en människa kan aldrig ha rätt att tvinga någon annajn att ge sex till nåon hon eller han inte vill ha sex med. Orättvisan skulle alltså bestå.

   Men är  Amia Srinivasans argument mot prostitution invändningsfritt? Samtidigt som hon vill slå vakt om kvinnans frihet motsätter hon sig att en kvinna av eget val vill ägna sig åt prostitution.

   I Sverige är frågan om prostituiton ologisk. Det är tillåtet för kvinnan att sälja sex pch försörja sig på det, men förbjudet för mannen att köpa sex och alltså göra det möjligt för kvinnan att försörja sig på det.  Alltså tillåtet att sälja men förbjudet att köpa. En olöslig ekvation.

   Men frågan kvarstår: sex är orättvist fördelat, och till skillnad från annan orättvis fördelning går det inte att på politisk väg skapa rättisa. Och eftersom sex berör både kropp och själ, könsorgan och känslor, kärlek och integritet är det olikt annat som kan åtgärdas genom politiska åtgärder.

   Kan frivilliga insatser avhjälpa problemet. För att bryta människors ensamhet tar samhället hjälp av frivilliga krafter som kan besöka ensamma och hålla dem sällskap. Skulle någon form av sexhjälp också kunna tänkas? Och skulle detta i så fall kunna avhjälpa orättvisan, eller kanske öka den?

   För att stärka kvinnans rätt finns samtyckeslagen. Om ett samlag skall komma tillstånd fordras ett fritt och otuvunget JA från kvinnan. Säger hon NEJ får samlaget inte komma till stånd. Men är detta jämlikt? Borde inte samlaget ske ömsesidigt? Och är inte samtyckeslagen ett uttryck för att mannen är en potentiell våldtäcktman? Samtyckeslagen pekar alltså på ojämlikheten mellan könen.

   Men är det inte så att sex innebär att mannen tar och kvinnan ger, även om det är fråga om ömsesidighet? Att det är kvinnan som inbjuder mannen att komma in i henne, och mannen som tacksamt tar emot denna inbjudan? Eller är det lika mycket tvärtom? 

   Det finns ingen rätt till sex. Sex är en gåva, och en gåva kan man inte ha rättighet till. Och med sex är det som med andra gåvor: den ges utan förtjänst och rättighet och blir därför orättvist fördelad .Då kvarstår en fråga: kan vi göra något för att fördelnigen skall bli mera jämlik, och i så fall hur?

Ännu en kyrklig makthavare har nu trätt fram och stämplat Tidöavtalet som okristet och obibliskt. Det är att göra lätt för sig. 

   Om Tidöavtalet vet vi för närvarande ganska litet. Det kan vara så att kritiken är befogad, men om det vet vi inget nu. Dels förutsätter det att det görs ett antal utredningar - och när de är klara får de granskas. Dels skall det ses som ett alternativ till den tidigare regeringen, och då bör också den politiken granskas utifrån kristen tro.

   Det står i Bibeln att vi skall ta hand om flyktingen. Men det står inte hur många, och inget om att flyktingrna skall få bilda sina egna samhällen med egna lagar. Det står att vi skall ta hand om den fattige och nödlidande, men det nämns inget om något en-procentsmål. Att vi skall stå på brottsoffrens sida kan knappast anses obibliskt även om det innebär att gärningsmännen straffas.

   I Bibeln kan vi finna några modeller som kan ligga till grund för vår tolkning av aktuella samhällsföreteelser. Jag nämner tre, men det finns fler: Den gyllene regeln, det dubbla kärleksbudet, den barmhärtige samariern. 

   Det vore klädsamt om de kyrkliga företrädarna gick till grunden i stället för att ytligt konstatera att de anser vissa teser för obibliska.

   Den enda procentsats om hjälp som nämns i Biblen är TIONDE. Via våra skattsedlar ger vi långt mer än så. 

   Men en sak är klar - och som inte beror på Tidöavtalet: svåra tider väntar. Det blir en utmaning till kyrkorna att ställa frågan inte bara till staten utan också till oss som medmänniskor: gör vi var och en vad vi kan för att avhjälpa nöden i världen? Lutherhjälpen var en gång en del av det svaret, men den avskaffades. Men det personliga ansvaret kan kanaliseras även på andra sätt. 

Denna historia blev levande igen för mig härom dagen när vi var på väg till studentfest i Eslöv.

 En dag 1979 ringde en präst i Småland, vars namn jag inte minns, till mig i Villie prästgård, Rydsgård utanför Ystad. Han hade ett märkligt ärende. Han hade gömt en flyktinfamilj från Assyreien, och nu var polisen den på spåren. Vid den tiden måste en flykting hålla sig gömd ett visst antal månader innan det gick att söka asyl. Kunde jag ta emot familjen?

   Först blev jag ställd, varför ringde han just till mig? En prästgård mitt i byn kan knappast bli ett gömställe, Men så hejdade jag mig. Låt mig få ringa ett par samtal, sedan återkommr jag, blev mitt svar.

  Jag ringde till ett par som då hyrde ett corps de logi i en skog och ställde frågan till dem. Utan betänketid svarade de JA. Och så kom flyktingfamijen dit. Jag minns inte hur lång tid som hade gått, men en dag fick dessa värdar vetskap om att någon hade skvallrat för polisen, och polisen hade på ett fint sätt låtet värdarna förstå att de var avslöjade. Så ringde jag två andra vänner, som hade en gård som stod tom men var fullt beboelig. Också detta par svarade JA utan betänketid, och så fick flyktingfamiljen ännu en fristad. Yngst i den famijen var en flicka på 7 år, med en skottskada från förföljelsen. Denna lilla flicka var den som under den korta tid de varit i Sverige lärt sig svenska, och som blev familjens talesperson. Det vbar tydligt att hon skulle komma att gå långt.

   Tiden gick, och de kunde söka upphållstillstånd och fick det. De bosatte sig i Eslöv, inlemmades i det svenska samhället, arbetade, gick i slolan, studerade och fick ansvarsfulla arbeten, en del blev så småningom aktiva i kommunalpolitiken. Den 7-åriga flickan växte, blev stor, gifte sig och bildade familj. Jag följde dem med intresse genom den information jag fick av värdpar nr 1 enligt ovan.

   Så en dag ringde den lilla flicka  som nu blivit stor, var gift och hade nu fått sitt andra barn, en flicka, liksom det första, och nu inbjöd hon oss till dophögtiden som hölls i Eslövs kyrka enligt assyrisk-orodox liturgi, med efterföljande fest. Och sedan dess har vänskapen pågått, och nu var vi alltså på väg till dopbarnets studentfest.

   På vägen till Eslöv passerade vi den gård i min gamla församling som blev familjens andra tillflyktsort i församlingen, och dit är vi bjudna på studentfest denna vecka då barnbarnet till värdpar nr 2 tar studenten, och även henne har vi känt sedan dophögtiden (jag var hennes doppräst). Så det fanns osyliga band mellan dessa båda studenter fast de aldrig har träffat varandra, trådar av kristlig kärlek.

   Jag förstod sedan varför prästen i Småland hade ringt just mig (vi kände inte varandra). Gud visste att det i min församling fanns två par som skulle ställa upp som värdar med alla risker det förde med sig. Detta är ett exempel på hur kristna människor kan visa kärlek, men också exempel på hur kristna människor från en annan tradition tar ansvar i sitt nya hemland och i sin tur visar kristlig kärlek.

   

Vi svenskar berömmer oss för att vara ett mångkulturellt land. Samtidigt berömmer vi oss för att slå vakt om mänskliga rättigheter. Två helt oförenliga ståndpunkter. Antingen accepterar vi alla de kulturer som finns representerade i vårt land, eller också slår vi vakt om mänskliga rättigheter. Det fiknns nämligen kulturer som förnekar det som åsyftas med mänskliga rättigheter. Därför är det på tiden att vi bestämmer oss för vilket vi vill slå vakt om, och detta gäller i alla sammanhang, i stat och kommun likasom kyrkor och folkrörelser.

   I Svenska Dagbladet den 29 maj har Tove Lifvendahl  en intervju med Juno Blom. Som exempel pekar Blom på att vi godtar att flickor och pojkar inte kan  simma tillsammans och därmed, menar hon, är vi ute på ett sluttande plan och främjar byggandet av parallellsamhällen som styrs av en kultur som är främmande för det vi betraktar som mänskliga rättigheter. Hon säger att Rasmus Paladan förstår vilka destruktiva krafter som finns i dessa prallellsamhällen  och att vi därför borde lyssna till honom i stället för att söka begränsa yttrandefriheten.

   Dessa parallelsamhällen som vi, under sken av god vilja låtit växa fram, har medfört att vi har uppskattningsvis närmare en kvarts miljon, främst barn och ungdomar, som lever under hedersförtryck.

   Därför är det nödvändigt, menar hon, att vi inser allvaret i detta. Det är först då, menar hon, som vi kan få slut på skjutningarna, hedersförtrycket, att personalen hotas på förskolan och att kampanjen mot socialtjämstem kan stoppas.

   Så långt intervjun med Juno Blom.

   Blom berättar också om en blåögd socialsekreterare som inte insåg att en tonårsflicka sannolikt skulle ha brags om livet om inte hon, Juno Blom, tagit sig an henne.  Ja, det är många som borde lära sig att alla kulturer och religioner inte är likvärdiiga. Detta borde varje politiker, offentlig tjänsteman, biskop, präst, diakon, rektor, lärare, socialskereterare med flera inse. Bättre stoppa i bäcken än i ån, heter det. Men vi är snart i ån, så det är hög tid astt handla.

Svenska kyrkan har inte  sedan demokratin infördes haft så stor politisk makt som den har nu genom politiseringen av kyrkomötet.

   För en del åt sedan nämnde jag på en konferens i Sigtuna tvåregementsläran. En närvarande metodistpräst fick sista ordet på konferensen: jaha, talar vi om tvåregemtsläran ha vi hamnat i rena medeltiden.

   Medeltiden. Javisst. Det var ju då som kyrkoledarna tävlade med furstarna om att ha den politiska makten, det som reformationen motsatte sig.

   Nu skall det sägas till metodistprästens fördel att han inte var sämre person än att han kunde ändra sig. Han blev riksdagsman, och när jag några år senare mötte honom sa han att nu hade han en annan uppfattninbg om tvåregementsläran.

   Om tvåregementsläran tagits på allvar hade det märkliga uttalandet på kyrkomötet om Israel inte gjorts. I stället hade mötet i stället kunna uttala sig om äldreomsorgen i Sverige, sjukvården, skolan, stadsplanering och kritisera den politiska makten. Och kunna ändra på den strukturändring som har skett i kyrkan och som hotar att såra kyrkan djupt. Där det förr var gudsjänst i fem eller tio kyrkor hålls det nu gudstjänst endast i en, med följd att gudstjänstdeltagandet sjunkit och dopseden urholkats.

   Tvåregementsläran säger nämligen att kyrkan skall förkunna evangelium och staten sköta det politiska. Men över båda regementena är det Gud som styr, och det är inte vattentäta skott emellan regementena. Staten skall garantera kyrkans frihet, och kyrkan skall i sin tur kritisera den världsliga makten när den fattar beslut som strider mot människovärdet eller sätter rätten ur spel.

   Denna kritik kan kyrkan  utöva på många sätt utan att utöva partipolitik. Kyrkan styr det andliga regementet genom kristen förkunnelse, diakoni, undervisning och själavård. Den kritiska gransknigen av det världsliga regementet sker genom socialetiken. Och denna kritik riktar sig först och främst mot de politiska makthavarna, och ibland även tjänstemännen, i det egna landet. Sedan kan kyrkan genom de internationella och ekumeniska organen utöva den kritiska granskningen även internationellt men utan partipolitiska förtecken, framförallt i länder där kyrkan bedriver mission och humanitär hjälpverksamhet.

 

Omsorg eller maktdemonstration

Knappt hade nyheten kommit om en ny mutation av covid i Sydafrika förrän småpåvarna vaknade till liv. En vän som brukar underhålla på ett äldreboende en timnme i veckan fick veta att hon inte fick besöka boendet. I Bleking blev det besöksförbud på olika ställen.

   Naturligtvis söker småpåvarna legitimera sina åtgärder med att säga att det är av omsorg om de gamla och sjuka. Men tidigare nedstängningar visar för det första att de inte gör någon nytta, och för det andra att de är skadliga för de berörda. Samtidigt som nedstängningar sker händer följande: en god vän har maximal hemtjänst, 10 ggr om dygnet, oftast med två eller tre hemntjänstbiträden i taget. Dessa är i den ålder att de kan röra sig fritt i Sverige och utomlands. Vilka risker innebär inte det?

   Det visade sig ju också tidigare att det inte var genom besökare som de boende på hemmen smittades utan av personalen. Men genom att införa besöksförbud visar man att man gör något.

   Men är det verkligen av omsorg man gör det, eller är det en maktdemonstration?

   På 1980-90-talen gick filmen Gökboet på en Stockholmsbiograf minst tolv år. Det var en viktig film. Den visade livet på en mentalavdelning som styrdes av en auktoritr chef. Hon stoppade sådana tillställningar som patienterna såg fram emot och som skulle glädje dem. Hon sade att det var av omsorg om patienterna. Men tittarna genomskådade det och såg att det berodde på maktmissbruk. Småpåvarna inom äldreomsorg och sjukvård skulle behöva se den filmen nu för att upptäcka det  maktmissbruk som nu åter har blivit aktuellt.

   Att hålla rimligt avstånd till okända och att använda tvål och vatten är, och har alltid, varit viktigt.

Men att begränsa folks rättigheter för att de är gamla och sjuka är maktfullkomlighet.

 

Så har Sveska kyrkan  utmörkt sig, genon sitt kyrkomöte,  genom att vilja undersöka  om Israel är en apartheidstat. Israel - enda demokratin i Mellanöstern!

   De tre partierna, som har majoritet i kyrkomötet är S, C och POSK. Att S har haft antisemitiska inslag i sina förstamajdemonstrationer i Skåne är välkänt. Jag har inte hört att den tidigare partiordföranden och statsministern har tagit tag i det; han har nöjt sig med att kritisera SD.

   Ordföranden för C har också nöjt sig med att kritisera SD; nu får hon en möjlighet att städa i sitt eget parti. C är förresten det enda parti som har haft rascsm inskrivet i sitt partiprogram, visserligen med det gamla namnet Bondeförbundet, år 1933. Centerns kyrkomötesombud avslöjar att racismen fortfarande frodas i rörelsen. 

   Om POSK vet jag inget annat än att de i det här fallet har hamnat i dåligt sällskap.

   Tänk om de tre partierna hade verkat för att judar i Sverige fritt skulle kunna fira gudstjänst, alltså utan vakter. Eller om de skulle våga kritisera de länder i världen, även i Mellanöstern, som flagrant bryter mot mänsklikga rättigheter. Om de menar något med att de vill kritisera förtryck så finns det gott om länder att kritisera.

   Kyrkan har nu bett om ursäkt till människor, för länge sedan döda, från människor, också de för länge sedan döda. Hur vore det med en bön om förlåtelse till de människor som förtrycks i dag i vårt land. Och att kyrkoledningen skall bryta kontakten med våldsbejakande organisationer även om de har klätt sig i religiösa kläder.

   Jag har i minne den gång på 1980- eller 1990-talet då kyrkomötet beslöt bojkotta Nestlé. Jag minns inte vilka partier som drev igenon det. Men bojkottivrarna hade förbisett en sak: Nestlé var ibe en anonym bjässe. Dden var konkretiserad i Sverige genom Findus, Zoega och ett antal bönder. Så innan trycksvärtan i protokollet hunnit stelna blev det stora protester från de berörda i Sverige, och kyrkostyrelsen fick fullt arbete med att stilla de berörda i Sverige som fick se sina arbeten bojkottade.

Det är tydligt att vår Svenska kyrka befinner sig i kris och tar till sig alla knep för att visa livstecken.

Medlemsantalet sjunker, dopfrekvens och konfimrationssed likaså. Ett sätt som skulle kunna vända trenden heter evangelisation. I en närbelägen församling har man av ekonomiska skäl avskedat diakonen och värdinnan, två viktiga funktioner. Och så är det eller håller på att bli i måänga församlingar när ekonomin krymper.

   Vad gör församlingar för att få oss att tro att de lever? Det finns de som väljer att bli hbtq-certifierade. Kostnad? Ibland upp till 100.000 kronor. Hundratusen! Av pengar som borde gått till evangelisation. 

Grunden för en sådan certifiering heter RFSL. Den organisationen har ett program som tydligen attraherar församlingar med framåtanda: acceptans för gruppsex, våld i samband med sex, likaså droganvändning i samband med sex. 

   Församlingarna som "går på det" tror att de genom certifieringen ställer upp på alla människors lika värde. Men kan någon ställa upp på människors lika värde bättre än den kristna tron! FN:s mänskliga rättigheter grundas påden kristna tron. Och ta till exempel Jakobs brev 2 där vi uppmanas att behandla alla människor lika. Vi behöver ingen annan "ceertifiering" än dopet och tron. 

Alltså: förkunna evangeliet om Jesus Kristus - för vår närmaste granne och i hela världen!

 

I dagens Sydsvenska, 14 mars 2021, finns en artikel om huruvida socialtjänsten Kävlinge brustit i sin verksamhet när det gällde att skydd den kvinna som mördades av sin make när hon ville skiljas. Såväl en politiker som en sektorschef hävdar att kommunen inte har brustit utan att det handlar om ett "välskött" ärende.

   Socionomen och lektorn Annalie Björkhagen Turesson underkännner resonemanget. Hon menar att det inte håller att hänvisa till att alla riktlinjer följts när det har skett katastrofer. Och så betonar hon: "Socialt arbete handlar inte om att hantera ärenden, utan om kunskap, intuition, envishet, empati och framför allt viljan att hjälpa och förstå andra människor. Jag kan förstå att man misslyckas med att hjälpa familjen om man tror att socialt arbete enbart består av rutiner." Och ordföranden i SSR i Kävlinge Linnéa Spjut fortsätter: "Socialt arbete är ett hantverk. Man lär sig inte det genon att fylla i dokumenten, du måste få samtal och reflektion för att kunna fatta kloka och omdömesgilla beslut som kan  ha en stor inverkan på människors liv. Jag vill ha mer sådant i organisationen." Och så varnar hon för att verksamheten skall "avhumaniseras".

   För några år sedan upptäcktes att en äldre kvinna blivit ett vårdkolli. Hon hade massor av medicin. Så en dag glömde man att henne medicinen, och till omgivningenns stora förvåning visade sig kvinnan vara frisk ocg pigg. Ansvarige läkaren gav då följande kommetar: "Ingen har gjort fel, men det blev fel." Så blir det, när man följer regelboken och inte ser till helheten. Regler och rutiner blir ett sätt för perwonalen att skydda sig mot kritik, men ka vara ödesdfigra för den som behöver hjälp.

   Filosofen Jonna Bornemarks två senaste böcker rekommenderas på det livligaste, för alla, och i synnerhet för alla i människvårdande yrken. De är mycket lättlästa.

   

Svenska Dagbladet den 7 mars har en stor artikel om hederskultur inom frikyrkan. Erik Lundström har skrivit en masteruppsats "Kristen hederskultur: en studie om hedersrelaterad ecklesiologi i pentekostal-karismatisk kontext." Denna uppsats är grunden för artikelns innehåll.

   Artikeln börjar med en berättelse om ett församlingsmöte i en frikyrklig församling. Pastorn ber församlingen om förlåtelse. Vad hade han gjort? Han hade varit otrogen mot sin hustru.

   Detta kan givetvis tyckas vara en händelse som berörde pastorn och hans hustru, och den eller de övriga som berörts av otroheten. Vad hade den med församlingen att göra?

   Det kan tyckas långsökt, men har en förklaring. Pastorn är avslöjad som äktenskapsbrytare, lära och liv stämmer inte överens. Pastorns trovärdighet står på spel, och det är detta saken gäller. Otrohet har sedan gammalt betraktats som brottsligt inte bara av kyrkan och frikyrkan utan av samhället. 

   Jag menar att författaren har fel när han talar om hederskultur. Det som det handlar om i svensk frikyrka, också i andra kyrkor, är något som det tidigare rått konsensus om. Men det är klart: sexualiteten står i artikeln i fokus. Det är inte så konstigt. Två ting kan ses som orsak till denna syn:

dels tanken på att samlaget kan resultera i en graviditet, dels äganderättsperspektivet, dvs mannen betraktrar sig som ägare av kvinnan.

   Äganderätten har inget stöd i vare sig Bibeln eller i svensk tradition och lagstiftning. I den mån denna tanke lever kvar bör den motarbetas på alla möjliga sätt. Ingen människa äger en annan, inte heller äger en människa en annan människas sexualitet.

   Återstår tanken på graviditet. Ett samlag kan resultera i en graviditet även om det inte varit syftet. För inte så länge sedan var det då förenat med stora svårigheter att få ett oönskat barn. Kvinnans frigörelse har här medfört en revolution. Det behöver inte vara en katastrof för en ensamstående kvinna att bli gravid, och inte heller för mannen. Till detta kommer ytterligare en faktor: preventivmedlen, som för övrigt motarbetades av alla kyrkor när de uppfanns och började saluföras.

Detta innebär att situationen är ny jämfört med bara för femtio år sedan.

   Att moralen kan påverkas av att nya fakta tillkommer har inte alltid blivit accepterat förrän efter lång tid. Så tycks det vara även i denna fråga. Det kan ta tid att ta till sig nya normer och seder.

   I kulturer där det råder vad vi kallar för hederskulturer betraktas kvinnans oskuld som en tillgång, och föreställningen om mödomshinnan och blod på lakanet på bröllopsnatten har fått fasansfulla följder. Så kallade oskuldskontroller har gjorts av familjerna för att garantera att kvinnan är i "prima skick". Men detta är ju ingen sed som svenska frikyrkligjet ägnar sig åt. 

   En pedagogisk metod har däremot varit att ta bilden av ett äpple. En flicka som ligger med många blir som ett äpple som många tar ett bett utav, och vem vill sedan få det? Den bilden har också använts i Svenska kyrkans konfirmationsundervisning, men håller inte. Ju fler som biter i äpplet, desto mindre blir det. Men en kvinnas värde påverkas inte av att hon haft samlag före äktenskapet eller före det hon träffat den hon väljer att leva tillsammans med. Naturligtvis inte så att hon lever promiskuöst, det är inte det sättet som någon vill försvara. 

   För att ta ett exempel som visar att det som nu i vissa fall stämplas som frikyrklig hederskultur är allmängods, dvs det var mer eller mindre en gemensam uppfattning om detta, kan nämnas det som gick under benämningen dansbaneeländet. Bland annat, eller kanske framförallt, var det det liberala partiet i Sverige som gick till storms mot det. Ingen gör det i dag, och i den mån kristna protesterar mot det i dag är det övergående. 

   Det var många ting som låg under syndastämpeln, både i kyrkorna och i folkrörelserna. Nya fakta har komimt i dagen, kvinnans frigörelse, preventivmedlen, bättre levnadsförhållanden har gjort att kyrkorna fått en ändrad syn på moralen utan att för den skull ge avkall på innehållet i den kristna tron. Men där det gamla lever kvar handlar det inte om hederskultur i den mening ordet fått hos oss. Att kalla en konservativ syn i frikyrkan för hederskultur är att förminska det som annars går under detta namn.