Gert Nilsson

Jag har haft en del chefer under mitt yrkesverksamma liv, och jag tror att jag utan att ljuga kan säga att jag har stått i ett gott förhållande till dem alla. Jag skall här nämna endast några av dem.

   Den först jag tä nker på är disponent Per Johansson, Veberöds lantmannaförening, Jag var kontorist där åreet 1952, det året jag fyllde 17 år. När jag sade upp mig från en fin tjänst för att påbörja en osäker studiebana  kallade han in min far, när han som kund strax därefter besökte kontoret, och frågade honom om det var välbetänkt av mig att sluta för något så osäkert som stufdier som man för övrigt själv måste bekosta på den tiden. Han berättade då för min far hur han, disponenten alltså, hade planrat för min framtid inom lantbrukskooperationen. Vilken omtänksamhet! Per Johanssons döttrar gifte sig med var sin broder Vollmer med anknytning till Östarp. Jag fick många, många år därefter förtroendet att hålla begravningsgudsjtänsten för en av dessa döttrar, för övrigt den som jag efterträdde på Lntmannaföreningen.

   När jag kom som ung pastorsadjungt till Ronneby fick jag som kyrkoherde Östen Hårdh. Han visade den unge prästen stort förtroende. Jag fick en lista över de uppgifter som åvilade kyrkoadjubkten, villken tjhänst jag gick in i, och litade sedan på att jag följde den. Inga kontroller men alltid öppen för samtal. Orsaken till att jag efter tre år slutade i Ronneby var att jag ville komma närmare Lund.

   På Svenska kyrkans centralråd blev direktorn Carl Henrik Martling min chef. Även där stort förtroende. Mitt verksamhetsomnråde var socialetik med a knytnibg till en av delnibg som kallades arbetsgrupp. Även där stor frihet, ochg Carl Henrik var alltid öppen för samtal om man behövde det. Hans policy gentemot oss konsulenter var denna : "Ni svarar för era respektive arbetsområden, och jag ansvarar för verksamheten." Det betydde i klartext att vi var fria att lägga upp vårt arbete, i anslutning till arbetsgruopperena, efter vår förmåga och våra intressen, och att han tog på sig ansvaret om det skulle misslyckas eller bli kritik. Med andra ord: han litade på oss. Och stödde oss när det behövdes.

   Efter en omorganisation fördes socialetiken över till Nämnden för diakoni och samhällsansvar och jag fick då Sixen Lundgren som direktor. Han och jag stod på olika sidor i den kyrkliga geografin och jag hade kritiserat honom i en facktidning. Många undrade hur det skulle kunna gå. Men det gick alldelses utmärkt. Vi kunde skilja på sak och person och hade ett gott och förtroendefullt samarbete. Sixten är väl den ende chef jag haft som har varit professionell chef. Han blev sedan chef för S:t Lukasstiftelsen och jag fick tjänst på det nyibrättade forskningsrådet.

   På forskningsrådet fick jag professor Lars Hartman som chef. Lars var en utmärkt ledare för forskiningsrådets verksamhet. Jag hade med mig ett par forskningsprojet från diakoninämnden, men i lvrigt fick jag fria händer. Lars sporrade mig och fick fram i mig sidor som jag inte varit medveten om. Det är en stor chefsegenskap. Även personligen blev vi goda vänner och jag gästade ofta hans och hans hustrus hem.

   Så kom pensionsdagen. Kyrkoherden i Yatad Susanne Kejser frågade mig och jag ville ta edtt niomånaders vikariat. Det blev tio år. Det var den längsta tiden för mig med en och samma chef. Även vi hade haft delade meningar i en viss fråga tidigare så hon var lite avvaktande i början, vilkete hon berättade för mig efter en tid med tilläggeet att hon nu inte var avvaktande längre. Jag hade jmu själv varit kyrkoherde pch visste fördelningen mellan kyrkoherde och komministrar, så det var inget problem för mig att gå in som komministeer. Vi fick ett gott och förtroendefullt samarbete och inte en enda gång under dessa tio år hade vi delade meningar och inte en enda gång hade jag orsak att vara missnöjd med min chef. Jag respekerade henne cxoh chef, och hon respkteradde mig för de kunskaper jag hade pch för den jag var.

   Det finns ytterliga några chdefer som jag inte nämnt. Även med dem har jag haft ett gott förhållande. Jag vet att det inte för alla är så som jag här beskrivit. Därför är det med tacksamhet och glädje jag tänker på dem alla.