Ales stenar
I YA 13 februari finn en intressant insändare av Leif H. Hjärre. Intressant ur åtminstone två aspekter, dels rubriken, som inte är författad av Hjärre, dels Hjärres egen text. Rubriken talar om ”den etablerade sanningen”. Detta är ju numera ett vanligt uttryckssätt och användes just om Ales stenar. Hjärre själv använder ett annat uttryck, nämligen ”uppfattning”. Med dessa två begrepp har vi nått pudelns kärna.
Begreppet alternativa sanningar blev aktuellt med president Trump men har företeelsen har funnits i Sverige länge. På 1980-talat blev en ung prostituerad kvinna troligen mördad och även styckad i Stockholm. Två läkare åtalades för mord men friades av Stockholms tingsrätt; domen överklagades inte. Många ansåg dock att läkarna var skyldiga. En kvinna, filosofie hedersdoktor i Umeå, skrev en bok där hon försöker bevisa att de båda läkarna är skyldiga. Men hur kan de vara skyldiga när rätten efter domstolsförhandlingarna funnit dem oskyldiga? En högt akademisk bildad och verksam person hade lösningen: ”ur ett feministiskt perspektiv är de skyldiga”. Alltså: något kan vara sant ur ett visst perspektiv men osant utifrån andra.
Detta postmoderna sätt att resonera har tillämpats på Ales stenar. Men faktum är att sanningen om dem har man varken funnit eller ens försökt att finna. Vetenskapen producerar nämligen, som regel, inte sanningar utan hypoteser, eller, med Hjärres ord, uppfattningar. Det säger sig självt, att det inte går att med visshet bestämma ålder eller syfte med Ales stenar. Detta borde stämma till ödmjukhet hos dem som genom forskning söker förstå sammanhanget. Om dateringen skall vara 700 f. Kr. eller 600 e. Kr. vet man alltså inte med säkerhet utan har lagt fram hypoteser, och dessa gäller till dess någon på saklig grund kan motbevisa dem. Geologen Mörner stod för den förra dateringen, Riksantikvarieämbetet för den andra. En forskare med internationellt perspektiv, och en myndighet som själv inte bedriver forskning.
Det är inte ovanligt att forskning på ett visst område kan komma till annat resultat än det som ett ämbetsverk eller myndighet har fastslagit. Ett aktuellt exempel på detta har vi just nu när en framstående forskare vid KI, efter studier av internationella data, har redovisat att relativt få barn och lärare i grundskolan, trots öppna skolor, har behövt intensivvård på grund av covid-19. Lärare protesterar, folk hotar honom, och nu lägger han åt sidan sin viktiga forskning på grund av dessa hot. Vad han fann stred ju mot vad FHM och regeringen ansåg. Ett statsråd reagerar mot förföljelserna men tycks inte göra något för att ändra felaktiga beslut.
Nu åter till Hjärres artikel. Han underkänner inte Riksantikvarieämbetets uppfattning men hävdar att Mörners uppfattning, som för övrigt finns redovisad i Skånsk Nationencyklopedi skall betraktas som en likvärdig uppfattning. Att två uppfattningar står emot varandra och accepteras är bevis på en ödmjukhet inför forskningen. Man hävdar givetvis det man själv kommit fram till, men skall vara öppen för att ny kunskap eller andra aspekter kan vidga vetandet och ge nya resultat. Detta är viktigt att hålla fast vid även när det gäller uppfattningarna om Ales stenar.
