Gert Nilsson

Vi har den senaste tiden kunnat läsa om hur barn rånar varandra, smädar varandra och till och med mördar andra barn. Vad har gått snett i vårt samhälle? Vad gör samhället? Är föräldrar till barn som rånar och mördar lämpliga som vårdnadshavare? Frågan är svår att besvara, men något måste göras. Men vad?

Gert  Nilsson

En kort betraktelse om ansvar. Kort. Ja, just kort. I annat fall skulle risken vara stor att artikeln kom att handla om alla våra försök att slingra oss undan  ansvaret. Lika gammalt som  ansvaret är nämligen försöken att slingra oss undan, att skylla ifrån oss, att framstå som bättre än vi är.

   Av jordens alla varelser är det bara människan  som har ett ansvar. Hunden har inget ansvar, även om  den skulle begå hemska handlingar. Inte heller tisteln som förstör människans mat. Eller vinden eller havet eller orkanen även om vi gett den ett mänsklivgt namn. För att nu inte tala om viruset som åsamkar stor förödelse.

 Men människan har alltså ett ansvar. Detta ansvar är lika gammalt som människan själv. I Bibelns första bok ställs detta ansvar som en förbindelse mellan  Skaparen och människan. Skaparen ställde upp regler för människans rådande över den skapadde världen. Att följa dessa regler blev människans ansvar. Människan fick som sitt ansvarsområde att råda över skapelsen som  Guids vicekung, för att tala med kyrkofäderna. I det begreppet ligger skyldigheten att avlägga räkenskap för hur förvaltningen bedrivs.

   I skapelseberättelsen beskrivs hur Gud kräver ansvar när Adam har brutit mot den allra första handlingen som Gud förbjjudit: att äta frukten av trädet som ger kunskap om gott och ont. Vad svarade Adam när Gud ställde honom till svars? Jo, Kvinnan gav mig frukten. Och så var den långa raden av undanflykter och bortförklaringar i gång tillsammans med beskyllningen att skulden är någon annans. Vi dansar alla med i denna undanflykternas dans ochn sjunger alla med i bortförklaringarnas kör. Alltid är det någon annans fel, och i den mån vi själva är inblandade är det endast marginellt.

   En historia från min skoltid visar hur en pojke tog sitt anvar öppet - och glatt. Händelsen utspelades någon gång när jag gick i klasserna 5-7. Läraren var ute och gick en kväll när han hörde ljud från Lantmannaföreningens tak. Han kände igen rösterna från några av sina elever. Dagen efter blev det förhör i klassen. "Och du Eskil var förstås med!" "Ja", kom svaret, "men jag hade en väldig tur. För när  jag kom där förbi så ropade Sten på mig och så fick jag också vara med." Inga undanflykter. Såg det hela som något positivt. Kanske skall vi se berättelsen om den förbjudna frukten på sammna sätt, även om vi kritiserar Adam för hans feghet att skylla ifrån sig, ja, inte bara det utan skylla händelsen på någon annan. Men ur denna händelsen föddes moralen. Människans förmåga att reflektera över det som är ont och gott, rätt och fel, och så ha möjlighet att låta detta styra sina handlingar.

   Det dröjde inte länge i människan historia förrän det första mordet begicks. Också där skulle det vara lätt att utifrån nutida synsätt finna undanflykter. Man skulle kunna försvara Kain för att Gud värdesatte Abels offer mer än Kains. Kain skulle kunna försvaras utifrån ett utanförskapsperspektiv. Det är inte en avlägsen tanke att någon skulle vilja försvara honom med att han var kränkt. Men Gud ställer honom till ansvar för vad han gjort. Skyldig - utan förmildrande omständigheter.

   Det berättas att filosofen Immanuel Kant en gång fick en gång frågan om en berusad man var ansvarig för sina handlingar. Svaret kom, kort och tydligt: "En ansvarig man  blir inte berusad."

 

Gert Nilsson

 

Förintelsen har åter aktualiserats. Den borde alltid hållas aktuell. För hur kunde den genomföras? Och hur förhindrar vi att den upprepas? En liten klick kiring mHitler tänkte ut den, planereade den och gav order om att den skulle veerkställas. Men av vem? Av männikor som lydde order? Av människor som inte reflekterade över vad de gjorde? Eller av människor som med eller mot  sin vilja deltog i verksamheten? Eller av människor som hatade andsra människor? För att nu inte tala om alla dem som visste vad som skedde men inte protesterade.

   Var förintelsens hantlangare omedvetna om vad de höll på med? Drabbades de aldrig av samvetskval?

   Vi vet att en del av dem som mördade, misshandade eller administrerade förintelsen upprädde som exemplariska familjefäder och stora djurvänner. Hur var denne dubbelhet möjliig? 

   En av många orsaker var det bortdefinierde människovärdet. När staten frånskrev vissa människor deras människovärede sågs de inte längre som människor och kunde därför elemineras utan att det betraktades som brottsligt. Och den som dödade icke-människor betrktadeds inte som mördare. Så kunde bödlarna fortsätta sin människofintliga verksamhet utan protester.

   En del dömdes efter kriget. Men långt ifrån alla. Var inte alla som deltagit i verksamheten skyldiga?   

   Den  springande punkten heter människovärdet. Enligt kristen-humanistisk syn har människan ett oförytterligt värde som inte får kränkas. Men frågan är hur detta värde grundas. Det kan grundas i demokratisk ordning - med risken att det i samma demokratiska ordning kan avskaffas igen. Därför måste det, som Vaclav Havel har uttryckt det, grundas i en instans som människan inte kan maniuplera. Helge Brattgård och Erwin Bischofberger har preciserat denna instans till den tillvarons yttersta urgrund som vi benämner Gud.

   Enligt judisk-kristen uppfattning är människan skapad till Guds avbild. Detta innebär att en kränkning av människan är en kränkinig av Gud. Genomn kristendomen skärps detta nytterligare genom inkarnationen enligt vilken Gud blir människa i Jesus Kristus. 

   Människovärdesprincipen måstge enlig denna uppfattning få en sådan religiös grund att Gud själv blir garanten för människans värde och värdighet. 

   Men även denna grund är skör. Den är ju koppplad till en religion som kan bekännas av vissa människor rmen förnekas av andra. Därför måste människovärdet hela tiden bekräftas, försvaras och återvinnas. Detta är en kamp som måste kämpas av alla människor av  god vilja., Det saknas inte försök i vår tid att relativisera människovärdet. Det hörs röster som vill jämställa människan med djuren, och genast är man då ute på ett sluttande plan. Kampen för människans värde och värdighet måste ständigt föras.