Gert Nilsson -

1. Det hände på 1990-talet att vi var några teologer som åkte över till ett östeuropeiskt land för att delta i ett etikseminarium där vi sedan flera år tillbaka var medlemmar. Före avresan samlades vi i mitt hem för att äta middag. En av deltagarna frågade då: hur länge sedan är det att vi senast var där (på grund av murens fall hade det blivit lite oordning i schemat). Tre år, svarade jag. Nej två, invände en annan av deltagarna. Nej, hävdade jag, tre år. Kollegan gav sig inte. Nåväl, replikerade jag, jag skriver dagbok så jag kan gå ner i mitt arbetsrum och hämta den. Då kom den sköna repliken från den annars intelligenta kollegan: Det kvittar vad som står i din dagbok, det är två år sedan." Ridå!

När vi sedan kom fram till värdlandet tog våra värdar emot oss med orden: Vad härligt att se er igen; det är ju nu hela tre år sedan vi träffades. Kollegan sa då ingernting.

2. När jag som pensionär i början av 2000-talet tjänstgjorde som präst i Ystad ville en konfirmandmamma prata med mig. Hennes ärende förvånade mig. Hon sa nämligen: Nu får du inte göra om samma dumhet som du gjorde när du hade familjegudstjänst för tio år sedan för det tål inte min son. Jag stod som ett levande frågetecken. Då förklarade hon sig: Jo, när du hade familjegudstjänst tog du fram en sprayflaska och sprayade där du stod i koret för att illustrera något, och eftersom min som är allergisk blev han mycket sjuk efter det. Jag svarade att jag tio år tidigare inte tjänstgjorde i församlingen, att jag aldrig haft en familjegudstjänst i församlingen och att jag aldrig skulle ha kommit på idén att spraya något i kyrkan. Men hon gav sig inte. Inga argument hjälpte. Hon vidhöll att det var jag som hade haft gudstjänsten och därmed förorsakat hennes son svåra obehag. Jag berättade historien en dag vid kaffebordet, och en av medarbetarna kom mycket väl ihåg gudstjänsten ifråga och vilken präst det var. Det var alltså inte jag. Den aktuelle prästen och jag var inte ens lika varandra till utseendet. Det enda vi hade gemensamt var att vi båda var disputerade men inom olika discipliner.

3. Det har länge hävdats att Sverige gör stora vinster på flyktingmottagandet. När jag har hävdat att vi inte gör vinster men att mottagandet kostar har jag mötts av protester. Men jag har vidhållit: vi gör inga vinster utan får kostnader. Men vi skall ta emot flyktingar för att de behöver skydd, och detta trots att det kostar. Vi skall ta emot flyktingar för att det är vår mänskliga skyildighet att göra det, oavsett kostnader. Nu har en forskare visat att mottagandet kostar 74 000 kronor om året per person. Men till och med journalister viftar bort det och frågar forskaren om han inte tänkt på att det kan användas som slagträ i valdebatten. Men han står på sig: det är kunskap jag tagit fram. Men fastän det kostar pengar skall vi ta emot dem som behöver skydd. - Trots att forskaren ifråga kan visa belägg för sina resultat finns det de som vägrar tro det eller som vill mörka det.

"Mot dumheter kämpar gudarna förgäves."

ja jag är svensk och tackar Gud för att jag har ett fädernesland och ett modersmål. Vi har haft fred när våra grannländer varit ockuperade och landets invånare lever i relativt välstånd. Vi tar emot människor med skyddsbehovoch hjälper dem att få leva i Sverige. Nu kan vi inte ta emot alla som vill bo här och har därför lagstiftning på området. En del får avslag på sin ansökan, vägrar acceptera beslutet och överklagar gång på gång så att familjerna till slut består av flera medlemmar somär födda i Sverige. Då blir det extra dramatiskt när dagen för utvisning kommer . Men vem skall betala vad det kostar?

Annat är det när familjen skapat ett eget hem i Sverige och har arbete och är självförsörjande. Där är ett problem i lagstiftningen.

När det gäller ensamkommande ungdomar är det ju så att om de får stanna kan det bli så att det efter beslutet kan komma 10-12 anhöriga som kräver bostad och pengar för att bli försörjda. Men hur mycket orkar vi med.

Slutsats: i skall ha en generös flyktingpolitik och ge skyddet dem som är förföljda. Den som får avslag måste rätta sig efter beslutet och kanske från sitt lan göra en ny ansökan. Så har en vän till mina barn gjort. Han ordnade arbete och bostad och fick sedan uppehållstillstånd och är nu tillbaka i Sverige.

Den goda viljan räckerinte alltid till. Det är smärtsamt. Men när kartan och verkligheten inte stämmer måste kartan tyvärr ändras.

Sedan är det tråkigt attityd en av dagens tidningar läsa hur en person vars familj kommittill Sverige medan hon var barn och mottagits hos oss och fått akademisk utbildning och fint arbeta på nationaldagen basunera ut att hon är glad över att inte kallasig svensk.

Allt är inte perfekt men låt oss hjälpas åt att rätta till det som är fel och som kränker människovärdet.