Gert Nilsson

I går, den Nionde söndagen efter Trefaldighet, var min hustru Lena och jag på högmässan i Brunnby kyrka. Vi kom i god tid och möttes av tjänstgörande personal. Gudstjänsten inleddes med att kyrkvärden hälsade välkommen, läste pålysningarna och gav en introduktion till söndagens texter genom hänvisning till altartavlan om den helige Laurentius.
Högmässoordningen var levande, och kyrkvärd och textläsare medverkade vid gudstjänsten. Prästen, som jag kände tidigare, ledde gudstjänsten på ett fint sätt och höll en bra predikan utifrån dagens evangelietext om förvaltarskap.
Efter högmässan var det kyrkkaffe på kyrkbacken. Den gudstjänstfirande skaran uppgick till mellan fyrtio och femtio personer. Församlinggssången var god; prästen hade valt fina psalmer som anknöt till temat och vi sjöng alla verserna. Organisten var skicklig och postludiet framfördes på piano.
Efter en sådan gudstjänst och efterföljande kyrkkaffe kände man sig verkligen glad. Tänk om det alltid vore så - ja, Gud give att det kan bli det.
Gert Nilsson

Jg fick en fråga häromdagen av en god vän. Han undrade om det finns plats för honom fortfarande i vår kyrka. Han menade att den har förändrats under se senaste åren så att han knappt känner igen den och ännu mindre känner sig hemma i den.
   Sant är att kyrkan har förändrats. Detta märker man om man går in i en kyrka för att fira gudstjänst och sedan söndagen därpå i en annan. Förr kunde man känna igen gudstjänstordningen mellan de olika kyrkorna i landet, men det kan man inte längre; många församlingar har sina egna ordningar.
   Den senaste evangelieboken har förändrats på en del väsentliga punkter. Bland annat har texter om äktenskapet försvunnit och ersatts med andra texter. Tidigare kunde man också känna igen söndagarnas texter om man firade gudsjtänst i Danmark eller följde radio- eller TV-gudstjänsterna därifrån, men så inte längre.
   Predikan har också förändrats. Det började för rätt många år sedan. Då hette det, att om prästen predikade från predikstolen gick det han eller hon sade över folks huvuden, och så började man hålla vad man tyckte mer personliga predikningar från gången. Men ofta blev det inte personligt men subjektivt, uttryck för prästens egna tankar och funderingar. Ofta handlar det om vackra ord, men det blir ingen predikan som kan föregås av prefixet "Så säger Herren". Men det är just detta som skall utmärka en evangelisk predikan, alltifrån Martin Luther fram till våra dagar. 
   Gudstjänsterna har inte sällan omvandlats till mysgudstjänster och man säger att språket måste vara sådant att folk förstår. Och det är klart: ett språk som inte förstås kan inte tas emot. Men ofta har vi trott för litet om människors förmåga att tillägna sig predikan och liturgi. En gammal kvinna berättade att hon inte gått i söndagsskola, eftersom det inte fanns sådan där hon växte upp, men redan som barn fått följa med i kyrkan och sitta och lyssna till predikan avsedd för vuxna. Men, sa hon, så småningom förstod man vad som sades och kunde ta det till sig, och detta hade betytt mycket för henne. Det finns med andra ord skillnad på barnsliga och barnsliga gudstjänster. När Paulus säger att de andliga barnen skall utspisas med mjölk handlar det ändå om andlig spis och inte om lek eller nonsens.
   Det finns också kyrkor där man inte längre efter textläsningarna säger "Så lyder Herrens ord". Orsaken till att dessa ord har fallig bort sägs vara att vi kan inte veta att det är Herrens ord. Men då är man ute på ett gungfly som till slut kommer att ifrågasätta den nuvarande kyrkans existensberättigande.
   Sanningen om Gud kan nämligen inte vara subjektiv och kunskapen inte grundas i en idealistisk syn. I stället är kunskapen realistisk och grundas på objektiva faktorer, i kristendomens fall på Bibelns budskap och den kyrkliga traditionen, främst sådan den kommer till uttryck i trosbekännelsrna i Svenska kyrkans bekännelseskrifter.
   Det är tydligt att kyrkan behöver omvändas. Alla de människor som inte längre känner sig hemma i kyrkan har en viktig uppgift i att be för kyrkan, tala om för dess ledning var som brister, och föra det bibliska budskapet vidare till alla de möter. Att lämna kyrkan tjänar ingenting till - då kan man ju inte längre vara med och påverka den.
   Så låt oss hålla ut i bön och konstruktiv kritik.
Gert Nilsson

För att kritik i Sverige skall vara möjlig måste den vara politiskt gångbar. Och det som inte är politiskt gångbart är inte möjligt att kritisera med mindre att etablissemanget protesterar.
Så är till exempel kritik mot Sverigedemokraterna politiskt korrekt medan kritik av vänsterpartiet inte är det, trots att dessa partier i vissa frågor står varandra mycket nära. Att kritisera Israel är politiskt korrekt medan det är inkorrekt att kritisera Palestina, och detta oavsett vad det gäller.
Vidare är det politiskt korrekt att kritisera kristendomen och inkorrekt att kritisera islam. Här har dock Sydsvenska i veckan tagit ett djärvt grepp när den redovisat hur kristna förtrycks i muslimska länder och där kristna kan dömas till 15 års fängelse därför att de är kristna, och kanske även har vittnat om sin tro för muslimer.
Svenska kyrkan har dessvärre inte tagit klar ställning när det gäller kyrkans förhållande till islam.
Utifrån ett bibliskt kristet sätt att se borde det vara självklart för en kristen att respektera andra religioner, att föra dialog mellan kristna och andra religioner samt, inte minst, missionera bland bekännare till andra religioner. Detta är inte intolerans utan att ta Jesu anmaning på allvar när han säger till sina lärjungar att de skall gå ut i hela världen och göra alla folk till lärjungar.
Missionperspektivet har tonats ner i vår kyrka, även om varje församlingsinstruktion skall tala om mission. Men det går att omtolka de gamla orden i en ny tappning så att saltet mister sin sälta.
Så var det kritik - jag menar att vi måste kunna kritisera alla religioner för sådana inslag i dem som strider mot människovärdet, och då naturligtvis också vår egen i den mån den avfallit från Kristi kärlek.