Veberöd
Mitt Veberöd
1943-1955
Gert Nilsson
Skildringen av ett samhälle måste bli mångfasetterat. Där ingår både byggnader och miljö, verksamheter av olika slag och framförallt de människor som svarar för att samhället lever och utvecklas. Även om samhället under den här angivna tiden inte var stort är det inte möjligt att ge en bild av alla de människor som då bodde i Veberöd och gjorde avtryck på olika sätt. Men några av dem försöker jag fånga, även om det blir med risk att bara nämna de som i vissa sammanhang är mest betydande. Detta innebär dock inte någon ringaktning av de övriga invånarna.
Mitt i byn ligger kyrkan. Söder och norr om den ligger de båda skolorna med lärarbostäder. Väster om kyrkan ligger åkermark till ett par lantbruk med byggnaderna i byn, och nordväst ett bostadsområde samt tegelbruksområdet bestående av tre fabriker. Öster om kyrkan ligger bostadshus samt en annan fabrik, nämligen garveriet. Söder om kyrkan ligger, förutom småskolan, det som vi kallade för Gamla Stan. Genom samhället flyter bäcken, som en gång var så stor att Far i sin barndom kunde åka skridskor när där var is. En plantering, som var en slags stadspark, anlades också. Vid Dörrödsvägen låg förutom bostadshus även några lantbruk som sedan skulle bebyggas med bostäder.
Ett stort antal butiker m m låg också i samhället, som två affärsrörelser med lantbruksprodukter och byggmaterial, Lantmannaföreningen och Kjells. Där fanns också mejeri, bryggeri, manufakturaffär, möbelaffärer, skoaffär, taxi- och lastbilsrörelser, livsmedelsaffärer, kemikalieaffär, järnhandel, två herrekiperingsaffärer och ett par damekiperingsaffärer. Vidare fanns det stärkelsefabrik, två hotell, nämligen Stora Hotellet och Järnvägshotellet, två konditorier, Anderssons och Jönssons samt ytterligare ett bageri, Olssons. Tre fiskhandlare fanns, liksom två skomakare, toffelmakare, sadelmakare, två frisörsalonger, Noréns och Dahlboms, järnvägsstation, två smedjor, tandläkare och provinsialläkarmottagning, distriktssköterskemottagning, el-affär, hatt- och mössaffär, spritbolag, ur/optiker/guldsmedsaffär, poliskontor samt pastorsexpedition (i prästgården), ålderdomshem, biograf, två banker med en tredje på gång. Brandstationen låg mellan mejeriet och konsum. Och inom räckhåll låg den vackra Romeleåsen med Romeleklint.
Jag skall nu söka redogöra för några av yrkesgrupperna i Veberöd. Jag börjar med
Disponenterna
När man sa ”disponenten” var det Oskar Webmark, chefen för tegelbruket, som avsågs. Som chef för den största arbetsplatsen hade han stor makt och var följaktligen även kommunalt engagerad. Jag hade honom som chef i nära två år och upplevde honom som sträng. Men han hade också en annan sida. Kyrkoherden, Hugo Löfberg, berättade för mig senare att om någon ung människa hade problem med konfirmationskläder eller avgifter till någon mera kostsam skolutfärd kontaktade han Webmark, och så var penningfrågan löst. Som yngste man på kontoret, med ansvar för löneuträkningen till 115 anställda (timlön , ackordslön, fast lön – alla varianter) hade jag fria arbetstider genom att jag fick komma när jag ville före klockan sju och gå när jag ville efter klockan 17 såvida inte disponenten behövde hjälp med något. När jag sedan fortsatte mina studier höll han genom min far, tegelbrännare, sig underrättad om hur jag hade det och sände uppmuntrande hälsningar. Så bakom en sträng fasad fanns en medmänsklig känsla. Men om något gick galet, till exempel att en ugn tegel blev misslyckad, kunde han haffa en tegelbrännare som var på väg att cykla hem efter skiftet, eller tegelmästaren, och skälla ut dem efter noter. Jag blev vittne till att han en gång skällde ut tegelmästaren, varpå denne sedan fortsatte visslande. Själv darrade jag i knävecken när han var missnöjd med något, jag var då femton, sexton år gammal men hade i min tjänst ansvar som en vuxen.
Men det fanns flera disponenter. En av dem var Lantmannaföreningens chef Per Johansson, och honom hade jag som chef ett år. Jag efterträdde då hans dotter Ketty som gifte sig med källarmästaren Arne Vollmer. Han var vänlig även om jag som sjuttonåring hade stor respekt för honom var jag inte rädd för honom. Kanske upplevde jag honom som svår att komma in på livet, men han hade omsorg om sin personal. När jag sade upp mig för att fortsätta studierna talade han med min far om att han hade vidare planer för mig inom lantbrukskooperationen, men jag hade bestämt mig. Disponent Johanssons döttrar gifte sig med söner till Östarpsgästgivaren Vollmer. Så sent som 2022 innehar hans dotterson Östarps restaurang. Många år senare, femtio år tror jag, skulle jag, enligt önskan, förrätta begravningsgudstjänsten för Ketty.
En tredje disponent var mejerichefen Holm. Veberöds mejeri var stort, så gott som samtliga lantbruk var mjölkproducenter, och Veberödsborna kunde köpa mjölk, ost och smör i mejeriets butik.
Spritbolagets föreståndare, Ragnar Jönsson, titulerades också disponent, liksom hans företrädare Bengtsson, nu pensionerad.
Köpmännen
Den största livsmedelsbutiken innehades av Erik och Evy Lundin. Till deras rörelse hörde också bensinstation och servicehall, färg- och kemikalieaffär, fryshus samt en filial som sköttes av Anders Gynnstam. Ytterligare en filial skulle sedan öppnas och skötas av Linnéa Gustafsson. Själv var jag sommaren 1948 springpåg i Lundins filial med Anders Gynnstam som god läromästare. Anders övertog senare filialen och flyttade den till det som tidigare varit Manne Bengtssons underklädesaffär. Våren 1954 arbetade jag på Lundins kontor. Arne Malmborg och Börje Persson, som var förstemän hos Lundins, blev sedan framgångsrika företagare, tillsammans med sina hustrur, i Malmö respektive Varberg.
Andra livsmedelsaffärer innehades av fröknarna Larsson, Einar Andersson, samt Konsum, vars föreståndare var Grönvall. Det fanns också en bok- och pappershandel, inrymd i Stora Hotellet. Köttaffären som innehades av W Christersson överläts senare till Alm men fick läggas ner när spritbolaget lades ner. Vidare fanns grönsaks- och blomsterhandel.
Veberöds Järnhandel hade också en framstående ägare, Truls Magnusson, och företaget utvecklades med en VVS-sektion och försäljning av lantbruksmaskiner.
Mathilda Christerssons manufakturaffär och hennes systers, Klara Johanssons garnaffär var också populära. Skomakarna var Jönsson och Lundgren, frisörerna Norén och Dahlbom, herrekiperingsaffärerna innehades av Nils Liljeroth samt Hoff i Sjöbo, skoaffären av Sanna Pålsson. Fiskaffär fanns inte men däremot tre ambulerande fiskhandlare, Lundin, Oskar och Syster Andersson samt Wilhelmsson. En plats som också skall nämnas är Folkets Park där det ordnades en del fester och där det också var en utedansbana. I ”Gamla stan” låg också telefonstationen.
Akademikerna
Denna kategori var av naturliga skäl liten i ett samhälle som Veberöd. Där fanns kyrkoherden Hugo Löfberg, provinsialläkaren Arvid Eriksson, tandläkaren Ture Romaeus, veterinärerna Hjalmar Jeppsson och hans efterträdare Larsson. Sedermera skulle följa flera som Torkel och Anders Eriksson, Folke Nortorp, Sten Webmark, Nils Mårtensson, Lars Christersson, jag själv och förmodligen några andra.
Lärarna
Lärarna räknades vid den tiden inte som akademiker, vilket de gör numera. Deras utbildning var ju kvalificerad. I småskolan fanns Mätha Eneroth och Rut Jeppsson, i mellanskolan Margot Lindskog och i storskolan Herman Nortorp ochg Allan Lindskog. Någon rektor fanns inte, men den funktionen sköttes av Herman Nortorp för hela kommunen. Nortorp skötte också biblioteket, som var inrymt i skolan. De lärare jag hade var kunniga och behärskade en god pedagogik. Till denna kategori kan lämpligen också föras kyrkomusikern kantor Mian Nortorp.
Hantverkarna
Några har nämnts. Andra var målarmästare Christersson, byggmästare Hagström, konditormästarna N A Andersson och Edvin Jönsson, bagarmästaren Åke Olsson, damfrisörskan Ethel Alkblad, en plåtslagare fanns också, samt smidesmästarna Persson och Lindkvist med sina smedjor belägna invid byns bäck. Taxirörelsen innehades av Folke och Siri Jönsson, lastbilsåkerierna av Viggo Weber och Reimer Larsson, biografen av Trulsson. De båda snickeriverkstäderna innehades av Persson och Truedsson. Cykelreparatörer med cykelaffärer var Heine Stjärnkvist och Henriksson och bilverkstaden innehades av Cyrén. En omnibussägare fanns det också, Persson. Skolvaktmästaren hette Olsson, tror jag, och kyrkovaktmästaren Gunnar Jönsson. ”Bikungen” Weber var en mycket lärd person som vi hade stor respekt för.
Religionerna
Veberöds församling av Svenska kyrkan dominerade. Men det fanns också något annat. Elimförsamlingen (pingst) i Malmö hade en utpost som var inrymd i den gamla gästgivaregården som innehades av Oskar och Syster Andersson. Den verksamheten förestods av evangelisten Herta Andersson, senare assisterad av Saga Davidsson. Det fanns också Jehovas Vittnen, som dock inte hade någon lokal men som bedrev besöksmission, främst genom Ture Andersson och hans hustru. Elims söndagsskola var populär, och missionssalen gästades då och då av missionärer som berättade om Afrika.
Politikerna och kommunens ledning
Socialdemokraterna och Bondeförbundet var väl de ledande partierna åtföljda av Högern. Folkpartiet etablerades i kommunen först i mitten eller senare hälften av 1950-talet. Bland socialdemokraterna kan nämnas Alm, som bodde ovanför Hasslemölla och som var landstingsman. Nils Åkesson och Einar Olsson representerade Bondeförbundet, Oskar Webmark och målaremästare Christersson Högern. Hugo Löfberg var i egenskap av kyrkoherde självskriven som ordförande i barnavårdsnämnden. I samband med kommunsammanslagningen 1952 behövdes ett kommunkansli, och polisen, Svante Håkansson blev då kommunalkassör; tjänsten ombildades sedan till kommunalkamrer. Nämndeman var Nils Jönsson, f.d. ägare till Hålegården. Jag vill minnas att det var Svante Håkansson efterträdare som polis, Roth, som introducerade Folkpartiet tillsammans med frisör Dahlbom och stationsinspektören Andersson. Politiken fanns alltså men gjorde inte så mycket väsen av sig. Det ansågs självklart att industriarbetarna skulle vara socialdemokrater, bönderna bondeförbundare, storbönderna och högre inkomsttagare liksom folk med högre studier och troligen köpmän högermän, de som på lantligt sätt kallades för ”de fine”.
Hotell och caféer
Liksom i den danska TV-serien Matador fanns det två hotell, och liksom i TV-serien var det ena lite ”finare” och det andra mera folkligt, Järnvägshotellet och Stora Hotellet. Någon sådan skillnad fanns det nog inte på de båda caféerna, Anderssons och Jönssons, även om det nog var så att det var många unga som besökte Anderssons, där fanns bland annat sammanträdesrum som föreningar kunde utnyttja för sina sammanträden. Där fanns också en grammofon som man kunde spela på genom att stoppa in mynt. Dessutom fanns en härlig trädgård där det var servering sommartid. När det gällde kakor och bröd var de båda ställena mycket förnämliga liksom Olssons bageri.
Någon ytterligare restaurang fanns inte, den närmaste var Östarps Gästgivaregård, belägen strax utanför kommungränsen.
Nöjesplatserna
De nöjesplatser som stod till buds var den förnämliga biografen Wivex. Jag vill minnas att där visades filmer onsdag, lördag, söndag, kanske även fredag. En film åt gången, men utbudet var förnämligt. Folkets Park har nämnts. Även på idrottsplatsen ordnades sommarfester. Under något eller några år ordnade ungdomar i bygden revy som spelades på biografen. Jämfört med dagens nöjestillställningar kan det förefalla enkelt, men det upplevdes som både roligt och meningsfullt. Utanför Veberöd fanns dansbanor i Torna Hällestad, Janstorps bygdegård och Norra Ugglarp, och med cykel var det lätt at ta sig till dessa platser.
Bankerna
Det kan tyckas märkligt att det fanns två banker i samhället, Sparbanken i Lund och Skånska Banken. Men den förra sparbank, den senare affärsbank, och det var skillnad på det på den tiden. I båda fanns det kamrer och kassör. Det skulle också komma till en tredje bank, nämligen Jordbrukarnas föreningsbank, den som senare blev Föreningsbanken, och alla bankerna hade sin givna kundkrets och såvitt jag minns förekom ingen konkurrens dem emellan.
De fine och vi vanlige
Det kan tyckas att ett litet samhälle som Veberöd vid den tiden var hade en befolkning som var ganska homogen. Men alls inte. Där skilde man på folk och folk och det återspeglades i folks umgängesvanor. Den yngre generationen sökte genombryta gränserna men lyckades inte alltid. Om en borgarflicka och en arbetarpojke fattade tycke för varandra sökte flickans föräldrar bryta förbindelsen. I dagens ljus kan detta tyckas märkligt, men så var det då även om systemet började ifrågasättas. Och det var den tidens Veberöd.
Försommaren 1955 ryckte jag in i det militära, och därmed flyttade jag i princip från Veberöd. Endast sporadiskt, vid några vinter- och sommarlov, skulle jag bo hemma i mitt föräldrahem. Veberöd finns alltjämt i mitt hjärta. I Veberöds och Vombs kyrkor höll jag som kandidat sommaren 1958 mina första högmässor; det skulle sedan bli många flera.
Märkligt nog blev jag för några år sedan inbjuden att delta i en kulturhistorisk undersökning av byggnader samhället, anordnad av byggnadsnämnden i Lund, en uppgift som jag deltog i med glädje och entusiasm.
