En "nobelmiddag" och fyra begravningar
På den första socialförsäkringsstämman i Stockholm 7-8 november 1991 medverkade jag med en föreläsning. En tjänsteman på Försäkringskassans huvudkontor ringde mig och engagerade mig. Under samtalet gång kom det fram att han tog mig för forskningscef. Jag förklarade för honom att det inte var jag utan profesor Lars Hartman som var forskningschef och att jag bara var en "vanlig" forskare. Men det lät inte hindra honom, det var mig de ville ha och ämnet var etik.
Det var en stämma med många deltagare från hela landet, 1800 personer, huvuvdsakligen personal vid Försäkringskassan. Som tack för hjälpen skulle vi som medverkade få vara gäster vid den avslutande middagen i Stockholms stadshus, och den middagen skulle vara en exakt kopia av en nobelmiddag.
Stämman blev för mig en positiv upplevelse och jag fick god kontakt med den högre ämbetsman som hade engagerat mig. På något sätt hade han också förstått att jag förutom att jag var forskare också var präst. Och sedan den 19 maj 1965 är jag och har hela tiden varit präst oavsett vad jag annars sysslat med, dock är jag inte prästklädd när jag uppträder som forskare. Men han hade alltså förståt det.
Det var trevligt att träffa en del av de människor som arbetar på Försäkringskassan, och som man ofta hörs kritiseras. Men jag förstod att de var bundna av regelverket.
"Nobelmiddagen" blev helt fantastisk. Med 1800 deltagare var det mycket högtidligt och närmare en riktig nobelmiddag kunde man nog inte komma.
Den tjänsteman som engagerat mig gick i pension strax efter stämman. Kort därefter dog han hastigt. Han hade emellertid berättat för hustrun om mig, och nu fick jag ett telefonsamtal igen, denna gång om jag ville förrätta begravningsgudstjänsten för honom i Stocholm, vilket jag också gjorde i stor ödmjukhet över livets gåtfullhet. Han hade också berättat för mig att när en tidning dagen efter han gick i pension ringde telefonen klockan fyra på morgonen (något som tydligen inte var ovanligt) dagen efter det han gått i pension , och då kunde han säga till journalisten: I dag är jag inte skyldig att svara på dina frågor.
Tio år tidigare hade jag också blivit uppringd där jag satt i mitt arbetsrum som då låg på Luntmakargatan. Denna gång var det någon som berättade att min lärarinna i 2:a klassen hade dött och att hon hade haft som önskemål att jag skulle jordfärsta henne. Med stor ödmjukhet och stor tacksamhet åtog jag mig uppdraget. Det var ju hon som genom sin undervisning hade lagt en del av den grund som fordrades för att jag skulle kunna bli präst och forskare. Av hennes undervisning mindes jag inte så mycket men en sak kom jag ihåg: vi hade som hemläsa 60 räknetal 2 gånger i veckan, tisdag och torsdag. Kanske bidrog det till att jag senare kom att betrakta matematiken som en skön konst.
En tredje begravning som jag också minns var i början av 2000-talet, och vid den hade jag bara en enda medverkan. Det var då min söndagsskollärarinna som avlidit i en ålder av nära 100 år. Begravningsgudstjänsten förrättades av en pastor i hennes församling, Malmö Pingstförsamling, och jag anförtroddes uppdraget att nedkalla Herrens välsignelse. Också här med tacksamhet för vad hon betytt för barnatron som med åren i söndagsskolan kom att utvecklas och växa.
Den fjärde begravningen hölls också någon gång under mina Stockhnolms- och Uppsala år. En kvinna med anknytning till en av de församlingar som tillhört pastoratet där jag varit kyrkoherde, men som bodde i min barndomsförsamling, hade bett mig att hålla begravningen för henne när den tiden kom. Jag hade naturligtvis förberett mig, hade mitt handskrivna griftetal med mig (som väl var, medan det renskrivna låg hemma i Ystad) när jag kvällen innan lade mig på nattåget i Stockholm där jag snart somnade. Tanken var att jag skulle komma hem till Ystad, äta frukost och lunch innan jag sedan körde till Slimminge kyrka där begravningen skulle äga rum.
När jag vaknade och trodde vi var i Hässkeholm och tittade ut genom fönstret trodde jag först att jag drömde. Vi var inte i Hässlehom utan vid en station utanför Göteborg! Vad hade hänt? Jag minns inte vad SJ försvarade sig med, men hursomhelst hade tåget blivit omdirigerat under natten. Skulle vi hinna? Nu var goda råd dyra. Jag hade inte mobiltelefon på den tiden och det fanns ingen telefon i sovvagnen. Men konduktören hjälpte mig att via hans telefon få kontakt med min hustru så att hon i sin tur kunde ta kontakt med ansvariga för begravningen i Slimminge. Men hur mycket försenade skulle vi bli? Det kunde konduktören inte säga något om. Men han hjälpte mig. I stället för att åka över Malmö till Ystad ordnade han en taxi som mötte mig i Lund och tog mig till Slimminge. Av någon anledning som jag inte minns hade jag en prästskjorta i resväskan, mitt handskrivna manus till griftetalethade jag, och kyrkohandbok fanns ju i kyrkan. Vi kom fram till Slimminge kyrka precis på klockslaget när begravningsgudstjänsten skulle börja. Och på något sätt hade jag bevarat lugnet trots kalabaliken.
Mina chefer och jag
Jag har haft en del chefer under mitt yrkesverksamma liv, och jag tror att jag utan att ljuga kan säga att jag har stått i ett gott förhållande till dem alla. Jag skall här nämna endast några av dem.
Den först jag tä nker på är disponent Per Johansson, Veberöds lantmannaförening, Jag var kontorist där åreet 1952, det året jag fyllde 17 år. När jag sade upp mig från en fin tjänst för att påbörja en osäker studiebana kallade han in min far, när han som kund strax därefter besökte kontoret, och frågade honom om det var välbetänkt av mig att sluta för något så osäkert som stufdier som man för övrigt själv måste bekosta på den tiden. Han berättade då för min far hur han, disponenten alltså, hade planrat för min framtid inom lantbrukskooperationen. Vilken omtänksamhet! Per Johanssons döttrar gifte sig med var sin broder Vollmer med anknytning till Östarp. Jag fick många, många år därefter förtroendet att hålla begravningsgudsjtänsten för en av dessa döttrar, för övrigt den som jag efterträdde på Lntmannaföreningen.
När jag kom som ung pastorsadjungt till Ronneby fick jag som kyrkoherde Östen Hårdh. Han visade den unge prästen stort förtroende. Jag fick en lista över de uppgifter som åvilade kyrkoadjubkten, villken tjhänst jag gick in i, och litade sedan på att jag följde den. Inga kontroller men alltid öppen för samtal. Orsaken till att jag efter tre år slutade i Ronneby var att jag ville komma närmare Lund.
På Svenska kyrkans centralråd blev direktorn Carl Henrik Martling min chef. Även där stort förtroende. Mitt verksamhetsomnråde var socialetik med a knytnibg till en av delnibg som kallades arbetsgrupp. Även där stor frihet, ochg Carl Henrik var alltid öppen för samtal om man behövde det. Hans policy gentemot oss konsulenter var denna : "Ni svarar för era respektive arbetsområden, och jag ansvarar för verksamheten." Det betydde i klartext att vi var fria att lägga upp vårt arbete, i anslutning till arbetsgruopperena, efter vår förmåga och våra intressen, och att han tog på sig ansvaret om det skulle misslyckas eller bli kritik. Med andra ord: han litade på oss. Och stödde oss när det behövdes.
Efter en omorganisation fördes socialetiken över till Nämnden för diakoni och samhällsansvar och jag fick då Sixen Lundgren som direktor. Han och jag stod på olika sidor i den kyrkliga geografin och jag hade kritiserat honom i en facktidning. Många undrade hur det skulle kunna gå. Men det gick alldelses utmärkt. Vi kunde skilja på sak och person och hade ett gott och förtroendefullt samarbete. Sixten är väl den ende chef jag haft som har varit professionell chef. Han blev sedan chef för S:t Lukasstiftelsen och jag fick tjänst på det nyibrättade forskningsrådet.
På forskningsrådet fick jag professor Lars Hartman som chef. Lars var en utmärkt ledare för forskiningsrådets verksamhet. Jag hade med mig ett par forskningsprojet från diakoninämnden, men i lvrigt fick jag fria händer. Lars sporrade mig och fick fram i mig sidor som jag inte varit medveten om. Det är en stor chefsegenskap. Även personligen blev vi goda vänner och jag gästade ofta hans och hans hustrus hem.
Så kom pensionsdagen. Kyrkoherden i Yatad Susanne Kejser frågade mig och jag ville ta edtt niomånaders vikariat. Det blev tio år. Det var den längsta tiden för mig med en och samma chef. Även vi hade haft delade meningar i en viss fråga tidigare så hon var lite avvaktande i början, vilkete hon berättade för mig efter en tid med tilläggeet att hon nu inte var avvaktande längre. Jag hade jmu själv varit kyrkoherde pch visste fördelningen mellan kyrkoherde och komministrar, så det var inget problem för mig att gå in som komministeer. Vi fick ett gott och förtroendefullt samarbete och inte en enda gång under dessa tio år hade vi delade meningar och inte en enda gång hade jag orsak att vara missnöjd med min chef. Jag respekerade henne cxoh chef, och hon respkteradde mig för de kunskaper jag hade pch för den jag var.
Det finns ytterliga några chdefer som jag inte nämnt. Även med dem har jag haft ett gott förhållande. Jag vet att det inte för alla är så som jag här beskrivit. Därför är det med tacksamhet och glädje jag tänker på dem alla.
