Från hackkyckling till gammal stofil
Från hackkyckling till gammal stofil
Situationen blev kaotisk. Jag var sex år, på det sjunde, och befann mig tillsammans med min tre år yngre syster Ing-Britt på stenkrossens friluftsbad i Önneslöv. Plötsligt närmade sig de stora pojkarna, och de tyckte inte om mig. De hade otat att ge mig stryk, och nu närmade de sig. Det fanns ingen flyktväg. Plötsligt började Ing-Britt jaga iväg dem, och de hade så stor respekt för den lilla tösen att de vände tillbaka och försvann. Ing-Britt kom sedan att betyda mycket för mig genom åren, men tyvärr dog hon redan när hon var fyrtiofem år i MS.
Vi flyttade sedan till Veberöd. Där fanns också stora pojkar, men med dem blev jag vän.
I Veberöd började jag i andra klass, en månad in på terminen. De andra barnen hade då redan fått läroböcker, och jag fick överta böcker efter en elev som hade flyttat. Det son störde mig var att psalmboken jag fick var trasig, men den fick tjänstgöra som psalmbok ända till konfirmationen, och jag har den kvar ännu åttio år senare. Min lärarinna, Märtha Enerot, tyckte jag om, och hon lärde oss att arbete. Två gånger i veckan, tisdagar och torsdagar, hade vi sextio (60) räknetal i läxa. Det var nyttigt, även om det de eftermiddagarna inte blev tid till lek.
Nära fyrtio år senare, när jag satt på mitt kontor på Luntmakaregatan i Stockholm (på Svenska kyrkans centralråd) ringde telefonen och en person berättade att Märta Enerot var död, och det var hennes önskan att jag skulle förrätta jordfästningen. Det gjorde jag gärna, i tacksamhet och vördnad.
Båda mina föräldar kom från Veberöds församling, min far i samhället och min mor i Dörröd. Därför visste alla vem jag var, och jag kunde benämnas som Nils Huses Svens påg alternativt Hans Hultings Ediths påg. I storskolan (klasserna 5-7) hade jag samma lärare som min far hade haft, och i början kallade han mig av misstag för Sven. Läraren, Herman Nortorp, var en skicklig lärare. Straffmetoderna hade dock ändrats från min fars tid. Då hade rottingen varit i flitigt bruk, nu var den ersatt av en bräda och så ”lyftningarna” i tinningshåret.
Under tiden i mellanskolan (klasserna 3-4) hade dock hänt något. Ett par månader före mig tioårsdag fick jag blödande magsår och låg på Lunds lasarett en månad. Efter det fick jag inte vara med i gymnastiken. Det tog jag med jämnmod, eftersom gymnastik var ett ämne jag inte trivdes med. Jag blev alltid sist eller näst sist när kamraterna skulle välja lag till olika bollspel. Detta kompenserade jag så småningom med att jag gick med i scouterna, inspirerad av min syster Ing-Britt.
MITT FÖRSTA UNIVERSITET (av sju). Söndagsskolan. Jag började i söndagsskola, EFS, i Dalby når jag var fem år. När vi kom till Veberöd började jag i den söndagsskola som tillhörde Elimförsamlingen i Malmö. Min söndagsskollärare hette Herta Andersson, och med henne skulle jag sedan vid olika tillfällen ha kontakt genom åren. Jag gick i söndagsskolan till dess jag skulle konfirmeras. Herta var en mycket bra lärare, och det var en gedigen kristendomsundervisning vi fick där. Vi fick också u-landskunskap i söndagsskolan genom att Afrikamissionären Linnea Halldorf besökte söndagsskolan och berättade om Afrika och missionsarbete. I samband med utfärderna fick vi också möta Elmförsamlingens två pastorer, Willis Säwe och Karl-Erik Heinerborg, båda sedan i tur och ordning efterträdare till Lewi Pethrus som föreståndare för Filadelfiaförsamlingen i Stockholm. Vi fick sedan ytterligare en söndagsskollärare, Saga Davidsson, och hon lärde mig spela mandolin. Mycket av undervisningen sjöngs in genom de innehållsrika barnsånger dt fanns på den tiden. Bland sångerna jag minns var Lår mig få höra om Jesus, Jag älskar söndagsskolan, Barnaåren, hur sälla glada förrn syndens frostnatt hunnit brodden skada, Vi har fått en barnavän utav Gud i himmelen, och jag sjöng av hjärtat. Jag visste nämligen inte då att jag inte kunde sjunga. Det fick jag veta först när jag började i storskolan, och sedan sjöng jag inte mer förrän jag blev pensionär. Nu tillämpar jag något som jag lärde av teol.dr. Erik Petrén: om någon störs av min sång för de skylla sig själv för att han inte sjunger så högt att han inte hör mig.
Eftersom söndagsskolan betydde mycket för mig blev jag själv söndagsskollärare, ett år i Malmö (Håkanstorp) i Betanias (EFS) söndagsskola och sedan under tre år i Drottningholms slottskyrka.
När jag närmade min prästvigning blev jag kallad till söndagsskolsekreterare i EFS. Tjänsten kunde jag dock inte tillträda på grund av att vi inte kunde få bostad i Stockholm. I stället kom jag till Ronneby (mera härom senare) där jag blev föreståndare för den stora söndagsskolan i kyrkan.
Men nu tillbaka i tiden, närmare bestämt till det att jag slutade folkskolan och konfirmerades. Min konfirmationspräst var Hugo Löfberg, som senare blev min vän. Jag minns konfirmationstiden med glädje,
HANDELSSKOLAN
Helst hade jag velat fortsätta i realskolan, men familjeekonomin tillät inte det. Det var inte fri skolgång på den tiden I stället blev det Bröderna Bentz Språk- och Handelsinstitut i Malmö. Där lärde jag maskinskrivning, stenografi, handelslära, språk med mera. Jag trivdes med studierna.
När jag avslutat handelsskolan fick jag arbete på kontoret på Veberöds tegelbruk. Begynnelselönen var 190 kronor i månaden. Hade jag i stället valt ett arbete i Malmö hade jag fått betydligt högre lön, men i gengäld hade jag fått pendla två timmar varje dag och betala buss- och tågbiljett, så jag var nöjd med lönen. Några saker måste jag nu göra: bli medlem i sjukkassan och begravningskassan samt betala en symbolisk avgift hemma för kost och logi.
Två investeringar gjorde jag när jag fick lön, båda inköpte i Veberöds Bok- och pappershandel.: en bok och en lådkamera. Boken hette Framgång på affärsmannabanan. Jag då fullt och fast övertygad om att det var där jag hade min framtid. Nu blev det inte så. Föga anade jag att bilderna från min enkla kamera skulle bli till glädje nästan sjuttiofem år senare när gamla Veberöd dokumenteras.
Som sextonåring, på tegelbrukskontoret, fick jag ansvaret att självständigt svara för uträkningen av veckolönen för de etthundrafemton personer som arbetade i de tre fabrikerna. Det var komplicerat eftersom det rörde si om olika former av lön: fast lön, timlön, ackordslön, fruntimmerslön, pågalön, övertidsersättning. Någon gång kunde det bli fel. Enstaka gånger kunde det naturligtvis bero på mig, men som regel berodde det på att förmännen lämnat fel underlag. Men när arbetarna då kom till sin förman och klagade hade han ett standardsvar: ”Det är pågaf-n som har räknat fel. Då såg jag hur vuxna människor inte kunde ta ansvar för sina fel utan i stället skyllde på någon som inte kunde försvara sig.
Efter ett par år på tegelbrukskontoret sökte, och fick jag arbetet som kontorist på Lantmannaföreningen. Jag efterträdde då Ketty, som hade gift sig och fått en son. Jag kunde då naturligtvis inte ana att denne son skulle bli skolkamrat i Hässleholm med Lena som senare blev min hustru, de var till och med ordningsmän tillsammans. Inte heller anade jag att jag många år senare, efter önskemål, skulle hålla begravningsgudstjänsten för Ketty.
Jag trivdes även på Lantmannaföreningen men förstod då att jag ville läsa vidare. Jag hade läst på Hermods korrespondensinstitut men ville gå snabbare fram och sökte in på en privatskola i Ramlösa, Helsingborgs samläroverk. Jag gick in till disponenten och sade upp min tjänst. Någon dag senare, när min far kom till Lantmannaföreningens kontor (han var kund) kallade disponenten in honom och frågade om min uppsägning var välbetänkt. De hade nämligen planerat en karriärväg för mig inom lantbrukskooperationen. Far svarade, att om jag hade bestämt något kunde han inte ändra på det. Men dt väckte uppseende att jag slutade en sådan framtidstjänst. En av förmännen på tegelbruket sade till min far, att snart kommer Gert till mig och vill ha en skovel, varpå far svarade honom, nej, det tror jag inte, då ger han sig hellre ut till bönderna.
HELSINGBORG
Så kom jag då till Helsingborg, bodde inneboende hos en före detta slottsträdgårdsmästare på Sofiero och hh i Ramlösabrunn. Ibland cyklade jag hem till Veberöd, rekordet på de åtta milen var tre timmar, ibland åkte jag tåg, ibland liftade jag. Någon söndag gick jag i kyrkan i Raus., där domprosten Nils Bolander gästpredikade. På kvällarna cyklade jag ofta ut till fiskeläget Råå och blev på något sätt fäst vid det. Föga anade jag då att jag fem, sex år senare skulle komma dit som predikant i Missionshuset.
JOHANNELUND
Efter värnplikten började jag mina teologiska studier på det som då hette Johannelunds Missionsinstitut, nu Johannelunds teologiska högskola. Jag stortrivdes med studierna och bestämde mig att fortsätta studierna vid Lunds universitet.
LUND
Jag trivdes från första stund på universitetet, men samtidigt ville jag predika, jag var ju utbildad predikant. Därför fick jag då och då under studietiden olika förordnanden och tjänster bredvid studierna.
Sedan jag avlagt teologie kandidatexamen fick jag ett stipendium att delta i en studieresa till de teologiska fakulteterna i Köpenhamn och Århus. Då mognad det intresse jag redan tidigare haft för dansk teologi inom Grundtvigtraditionen. Ledare för resan var docent Harry Aronsson, och han tipsade mig om ämnet för min doktorsavhandling.
PRÄST
Redan som tonåring hade jag upplevt kallelsen till präst. Den fullbordades den 16 maj 1965 med prästvigning i Lunds domkyrka. Prästvigningshögtiden fyllde mig med stor glädje och förundran, och kanske också bävan vi vigdes till präster som det nu heter 24/7. Dvs präster är vi alltid, oberoende av om vi har tjänst eller inte, även när vi har semester eller är pensionerade.
Sommaren 1965 var jag pastorsadjunkt Skanör och Falsterbo med flera församlingar. Jag hade två konfirmandgrupper, och åtminstone en av konfirmanderna har jag alltjämt kontakt med. Många vigslar och många dop, begravningar och många gudstjänster. Jag fick verkligen vara präst där. Så ko hösten, och ännu ingen bostad i sikte i Stockholm Så blev det Ronneby i stället. När kantorn i Skanör fick höra det utbrast hon: Skall man gratulera, eller är det en förvisning ( en känd präst hade nämligen för en del år sedan förvisats dit men efter en kort tid flyttat tillbaka till Sydskåne).
RONNEBY
Den 1 oktober 1965 kom vi till Ronneby. Vi åkte med flyttbussen dit. Är vi passerat Kristianstad fick jag intrycket att vi nu var komna till ingenmansland, men vi skulle komma att trivas även i Blekinge.
En sensommardag hade jag åkt till Ronneby dels för att träffa kyrkoherden Östen Hårdh och dels för att undersöka bostadssituationen. Under en gemytlig eftermiddag i prästgården fick jag av Östen en lista över de arbetsuppgifter som kom på mitt ansvar att utföra. Jag tog listan med mig och följde den under de tre åren. Såvitt jag vet kontrollerade Östen aldrig hur jag följde den. Han litade på mig.
Men det hade sina problem i början. Jag efterträdde pastor Lundmark som varit mycket populär. Han kunde sjunga och spela gitarr och han var folklig. Damerna i syföreningen sade ofta Pastor Lundmark gjorde si, och pastor Lundmark gjorde så. Och där stod pastor Nilsson och kunde inget av det. Detta blev jobbigt. En vän och kollega såg hur det var och han gav mig ett gott råd: ”Gert, bry dig inte om det. Gör du det som du är bra på, så skall du se att du också blir accepterad.” Och så blev det. Vi fick en underbar gemenskap i Ronneby.
Eftersom jag blev föreståndare för den stora söndagsskolan kom det på min lott att leda barn- och familjegudstjänsterna. Detta blev en prövning. Att predika så att barnen förstod det och så att de trogna gudstjänstdeltagarna också fick ut något var inte lätt. Jag våndades, men så småningom fick jag gehör också för denna verksamhet.
Något som jag inte var bered på var de många äktenskapsmedlingarna. Som regel hade kontrahenterna redan bestämt sig, men det fanns också fall där en medling kunde bli till hjälp. Jan minns ett fall där det var uppenbart att mannen inte lösgjort sig från sin mor, utan det var hon som bestämde i äktenskapet. Mitt råd var, kanske brutalt, ”kasta ut svärmor”. De gjorde det och efter vad jag förstod kunde makarna fortsätta äktenskapet. I ett annat fall insåg jag att makarna borde komma ifrån varandra en tid. Jag gav dem rådet att flytta isär ett halvår och sedan ta ställning till hur de ville ha det. Hustrun accepterade förslaget omgående, men mannen var motsträvig. Men de gjorde som jag föreslog, och efter ett halvår kom de och tackade mig, för nu hade de insett att de hörde ihop och ville leva tillsammans med varandra.
Under åren i Ronneby skedde en stor arbetskraftinvandring från Jugoslavien, Italien och Grekland. Eftersom Ronnebyhamn tillhörde mitt ansvarsområde och det var där den stora arbetsplatsen var belägen samlade jag invandrarna till möte. En söndag, när jag predikade i Helig kors kyrka, kom en av grekerna till högmässan. Han förstod nog inte många ord av predikan. Men när jag efter gudstjänsten tog honom med på en rundvandring i kyrkan, och vi kom till väggen där det hängde ett stort krucifix, sken han upp och utbrast glatt: ”Samme Kristus”.
Efter tre år i Ronneby gick färden åter till Skåne.
SÖRBY OCH GUMLÖSA
i Vinslövs pastorat. Min företrädare var en mycket omtyckt och populär präst. När han och hans hustru hade deltagit i avskedssamkvämen för dem hade han sagt: ”Efter oss kommer unga människor. De kommer inte att göra som vi utan på sitt eget sätt, och det skall ni acceptera.” Därför var det lätt att efterträda honom.
Jag trivdes i pastoratet och med människorna där, men ville komma närmare Lund. Därför sökte och fick jag efter några år kyrkoherdetjänsten i
VILLIE
Liksom i Sörby bodde vi där i prästgård I Sörby tre och ett halvt år och i Villie i tolv år. Jag trivdes utmärkt där och hade väl tänkt att stanna där till dess jag gick i pension. Och så hade det kanske blivit, om inte något jag inte räknat med hade inträffat. Mera härom senare.
FORSKNING
Tidigt, om än omedvetet stod det klart för mig att jag ville forska. Men hur skulle det gå till. När jag blivit präst måste jag ju förvärvsarbeta för att försörja familjen. Men det fanns ju en möjlighet, och det var att göra det på deltid bredvid tjänsten. Så efter prästvigningsmiddagen i biskopshuset kom professor Gustaf Wingren och jag överens om att jag skulle gå forskarutbildningen inom hans ämne, teologisk etik.
Det var inte lätt att få tid till forskning bredvid en krävande prästtjänst, i synnerhet inte i Ronneby. Ett exempel därifrån. En gång skulle jag delta i ett seminarium i Lund, men det visade sig att det inte var enkelt. Jag kunde åka tåg till Lund, men returtåget senare på kvällen gick bara till Karlshamn. Jag skulle naturligtvis kunna övernatta i Lund, men dagen därpå hade jag tjänstgöring redan på morgonen. Jag tog cykeln med mig på tåget, satte av den i Karlshamn, och när jag kom tillbaka dit framåt midnatt tog jag cykeln och cyklade de tre milen mellan Karlshamn och Ronneby. Jag gjorde det bara en gång.
Min doktorsavhandling handlade om försoningen och dess etiska konsekvenser nos en dansk och en svensk teolog. Återställd mänsklighet – gudomlig seger blev titeln på avhandlingen.
Efter disputationen 1976 hade jag tänkt fortsätta som präst i Villie och ägna mig åt fortsatt forskning på fritid. Jag skrev en bok som kom ut i ”stencilformat” och höll föredrag i södra Sverige. Dessutom medverkade jag i ett par böcker. Jag blev också ledamot i en projektgrupp hos Svenska kyrkans centralråd. Men en kväll när jag var borta ringde professor Wingren. Lena svarade. Han fråga var om jag hade sökt en konsulenttjänst i etik på kyrkans centralråd; i så fall skulle han åka upp på sammanträdet, annars inte. Lena svarade att det hade jag inte, och sanningen var att jag inte ens hade tänkt det. Men ett frö hade såtts. När så en tjänst utlystes i allmänna socialetiska frågor, särskilt internationella, föreslog några personer med anknytning till ämnet att jag skulle söka den tjänsten Men hur skulle det då bli med kallelsen? Var det inte min kallelse att stanna i Villie. Det blev en svår brottningskamp. Så blev det prästfortbildning i Jämshög. En kväll var temat på mässan Uppbrottets mässa och då fick jag klarhet att det nya också var en kallelse. Under Ronnebytiden hade jag fått frågan om en resesekreterare tjänst inom Sveriges Evangeliska Student- och gymnasiströrelse men då funnit att det inte var min kallelse. Men nu blev det annorlunda.
STOCKHOLM
I min tjänst på centralrådet ingick att vara ledamot i ett par styrelser, Kyrkans internationella studieavdelning och Svenska Ekumeniska nämndens, senare Sveriges kristna råds sociala/etiska utskott. Första sammanträdet i kyrkans internationella studieavdelning har jag i klart minne. Vi var väl en handfull personer på sammanträdet och vi presenterade oss för varandra. Den ene efter den andre berättade om sina internationella erfarenheter från olika delar av världen. Och där satt jag som hade varit i Finland, Danmark och Färöarna. Nåväl. Jag skulle också få se världen. I den andra organisationen blev jag efter en tid ordförande.
Arbetet bestod i att vara rådgivare till kyrkoledningen och till stiften i socialetiska frågor samt medverka i utformningen av kyrkans remissvar på statliga utredningar som gällde etiska frågor, samt framställa material som kunde användas i församlingarna, och till detta behövdes forskning. Arbetet var internationellt vilket betydde många resor både i Sverige och utomlands.
Ämnena som jag arbetade med var bland annat miljö, samlevnad, sexualetik, socaletik, abortfrågan, frågorna om assisterad befruktning och gen-etik, dödshjälp, dödsbegreppet, djuretik. Dessutom ordnade jag och medverkade vid konferenser i Sverige och utomlands.
UPPSALA
1980-talet i Stockolm och 1990-talet i Uppsala. Här fick jag mer tid till egentlig forskning och fick möjlighet att skriva flera böcker inom mina forskningsområden. Jag hade min tjänst på Svenska kyrkans forskningsråd och skulle då också deltaga i högre etikseminariet vid Uppsala universitet. Dessutom deltog jag i motsvarande seminarium i Lund.
UNDERVISNING
Jag har aldrig haft undervisning på heltid, men jag har undervisat på alla tänkbara stadier: söndagsskola, konfirmandundervisning, realskola, gamla gymnasiet, högskola. Det har varit roligt och stimulerande. Om jag skall ange svårighetsgrad på något stadium måste jag nog säga att söndagsskolan var det svåraste. Därför har jag alltid beundrat lågstadielärarna som har till uppgift att ge barnen de verktyg som behövs för vidare skolgång och studier. I Ronneby var jag huvudlärare i filosofi. På första lektionen förklarade en flicka att hon siktade på högsta betyget, A. Detta satte mig i ett bryderi. Vad skulle fordras av henne. Hon fick en rejäl överkurs och en enskild tentamen, som hon klarade med glans. Så blev det studentexamen och filosofi stod på listan för de ämnen som skulle upp i den muntliga delen. En censor skulle deltaga och han skulle vara garant för att betygen var riktiga. Censorn var en av de lärde i Lund, professor Gerhard Bentz, som jag själv hade haft som lärare. Vad skulle han nu säga om min betygssättning? Till min glädje fann han den riktig, och det var ju också ett betyg för mig. När det gäller högskoleundervisning har jag varit etiklärare för tio årskullar diakoner samt undervisat på socialhögskolan på Stora Sköndal.
CHEF
har jag också varit men aldrig accepterat den moderna chefsrollen. Jag ville vara ledaren som inspirerade medarbetarna. Jag ville inte kontrollera utan litade på att mina medarbetare gjorde vad de skulle. Så har mina chefer varit för mig, och det har jag varit nöjd med och även tillämpat när jag själv var chef. Och jag har aldrig blivit besviken.
YSTAD OCH STORA KÖPINGE
När jag gick i pension från forskningsrådet blev jag tillfrågad av kyrkoherden i Ystad om ett vikariat på nio månader. Det blev ungefär tio år. Det kändes bra att vara församlingspräst igen, samtidigt som jag höll forskningen vid liv. Vid sidan av tjänsten men med församlingen som medverkande anordnade jag tillsammans med museichefen Håkan Nilsson etikaftnar på klostret under ett antal år.
När jag inte längre behövdes i Ystad kom Stora Köpinge i bilden. Jag hade under Stockholms- och Uppsalatiden tjänstgjort där på kyrkoherdens frisöndagar och ibland på semestern, och nu behövde de en tillförordnad kyrkoherde., sammanlagt några år.
SLARVERN
Jag måste bekänna att jag är en stor slarver. Hade jag varit ensam hade det legat tidningshögar och boktravar på varenda stol och vartenda bord i hemmet, men hustru Lena ser till att det blir lite ordnig.
När Lena kom in som flickvän i Villie prästgård för femtio år sedan och såg den oordning som fanns på arbetsbänken i serveringsrummet stod hon en lång stund i tyst begrundan, varefter hon, nästan poetiskt utbrast: ”O gudars skymning.” På stående fot lovade jag att bli ordningsam. Och nu, femtio år senare, lovar jag fortfarande!
När jag fyllde fyrtio år blev jag föremål för en överväldigande uppvaktning av ”hela församlingen”. Jag hade förvarnats, varför jag dels hade inhandlat vad som skulle bjudas och dels vidtalat två proffs, en matlagerska och en servitris, att medverka. Men när hela församlingen tycktes komma på en gång blev det smått kaotiskt och de båda proffsen blev oroliga. Jag lugnade dem med att ”min flickvän kommer snart” Lena kom, och de båda proffsen sade efteråt, att när de såg en ung tös komma undrade de vad hon kunde bidraga med. De visst4e ju inte att Lena var avdelningsföreståndare på Värnhems sjukhus och van att leda och organisera. Så blev festen lyckad och gästerna nöjda och belåtna.
Någon ville smickra mig och sa till Lena:” Gert är en mycket radikal teolog.” Lena svarade: ”Det vet jag inget om, men han är den mest konservativa människa jag känner.” Radikal är att gå tillbaka till rötterna, och teologins rötter är ju Bibeln, så i den meningen är jag radikal, ”that old time religion”.
En gång efter en begravning i Uppståndelsens kapell sade en kvinna till mig: Häls Lena, det är den bästa chef jag har haft.” Spontant kom det från mig: ”Ja, det säger jag också!”
GAMMAL STOFIL
En dag mötte jag Ida, en konfirmand från 1970-talet i Villie. Hon berättade att hon några år tidigare, troligen 2001, hade kommit på Luciagudstjänsten i Mariakyrkan. Kyrkan var fullsatt och många fick stå. Men, berättade hon, när hon såg att det var jag som stod på predikstolen hade hon tänkt: ”Halleda, är han med ännu”.
Och det är han. Alltjämt med kallelsen att predika evangeliet om Jesus Kristus.
@font-face {font-family:"Cambria Math"; panose-1:2 4 5 3 5 4 6 3 2 4; mso-font-charset:0; mso-generic-font-family:roman; mso-font-pitch:variable; mso-font-signature:-536870145 1107305727 0 0 415 0;}@font-face {font-family:DengXian; panose-1:2 1 6 0 3 1 1 1 1 1; mso-font-alt:等线; mso-font-charset:134; mso-generic-font-family:auto; mso-font-pitch:variable; mso-font-signature:-1610612033 953122042 22 0 262159 0;}@font-face {font-family:Calibri; panose-1:2 15 5 2 2 2 4 3 2 4; mso-font-charset:0; mso-generic-font-family:swiss; mso-font-pitch:variable; mso-font-signature:-536859905 -1073732485 9 0 511 0;}@font-face {font-family:"\@DengXian"; panose-1:2 1 6 0 3 1 1 1 1 1; mso-font-charset:134; mso-generic-font-family:auto; mso-font-pitch:variable; mso-font-signature:-1610612033 953122042 22 0 262159 0;}p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal {mso-style-unhide:no; mso-style-qformat:yes; mso-style-parent:""; margin:0cm; mso-pagination:widow-orphan; font-size:12.0pt; font-family:"Calibri",sans-serif; mso-ascii-font-family:Calibri; mso-ascii-theme-font:minor-latin; mso-fareast-font-family:DengXian; mso-fareast-theme-font:minor-fareast; mso-hansi-font-family:Calibri; mso-hansi-theme-font:minor-latin; mso-bidi-font-family:"Times New Roman"; mso-bidi-theme-font:minor-bidi; mso-font-kerning:1.0pt; mso-ligatures:standardcontextual;}p.MsoHeader, li.MsoHeader, div.MsoHeader {mso-style-priority:99; mso-style-link:"Sidhuvud Char"; margin:0cm; mso-pagination:widow-orphan; tab-stops:center 8.0cm right 16.0cm; font-size:12.0pt; font-family:"Calibri",sans-serif; mso-ascii-font-family:Calibri; mso-ascii-theme-font:minor-latin; mso-fareast-font-family:DengXian; mso-fareast-theme-font:minor-fareast; mso-hansi-font-family:Calibri; mso-hansi-theme-font:minor-latin; mso-bidi-font-family:"Times New Roman"; mso-bidi-theme-font:minor-bidi; mso-font-kerning:1.0pt; mso-ligatures:standardcontextual;}span.SidhuvudChar {mso-style-name:"Sidhuvud Char"; mso-style-priority:99; mso-style-unhide:no; mso-style-locked:yes; mso-style-link:Sidhuvud;}.MsoChpDefault {mso-style-type:export-only; mso-default-props:yes; font-family:"Calibri",sans-serif; mso-ascii-font-family:Calibri; mso-ascii-theme-font:minor-latin; mso-fareast-font-family:DengXian; mso-fareast-theme-font:minor-fareast; mso-hansi-font-family:Calibri; mso-hansi-theme-font:minor-latin; mso-bidi-font-family:"Times New Roman"; mso-bidi-theme-font:minor-bidi;}div.WordSection1 {page:WordSection1;}
