MILJÖVÅRDARE ELLER KLIMATNISSE
Ibland kan hela verkligheten rymmas i ett enda ögonblick som när jag tänker på en händelse som inträffade tidigt 1960-tal. Jag befann mig på Lillö, Ringsjön, där Lunds kyrkliga ungdomsförbund hade ett sommarhem. Ungdomarna kom vanligtvis dit med tåg, steg av vid hållplatsen Maglasäte, och promenerade sedanut till Lillö, en sagolik plats. Jag var då ungdomsledare i Lund med ansvar också för verksamheten på Lillö, Den dag jag nu har i minnet var jag alldesles ensamn där. Allt var fridfullt, solen sken och fåglarna kvittrade och jag förbredde mig antagligen för att ta emot en grupp ungdomar, eller om det nu var så att sommarverksamheten var slut. Hursomhest fann jag platsen rofylld och härlig. Men plötsligt bröts friden och idytllen stördes av att en traktor med något slags redskap sprutade gift på åkern som gränsade till sommarhemmet. Föraren var frikostig med sprutningen, jag vet inte om det var DDT han sprutade, det var tillåtet vid den tiden. Luften fylldes med lukt från giftet och jag kände ett starkt obehag. Känslor kan man inte alltid lita på, men den känsla jag fick genom giftbesprutningen kom från den handling jag bevittnade. Marken fick ta emot giftet och luften fylldes med lukten av den. Kunde det vara hälsosamt - för mig som passiv mottagare, för traktorföraren som gjorde sitt jobb, för jorden som sedan skulle bära en ny skörd.
Rachel Carsons bok Silent Spring, Tyst vår, hade då ännu inte kommit ut men kom vid den tiden, 1962, på svenska 1963. Den boken skulle probematisera just sådana händelser som den jag bevittnade den dagen. Men ögonblickt när jag inandades den fräna lukten av besprutningsmedlet övertygade mig om att det som skedde på åkern var fel.
Det skulle sedan gå några år, till prästmötet 1976, då vi var några präster som protesterade mot att bekämpningsmedlet hormoslyr användes i kyrkans skogsförvaltning. Stiftsjägmästaren blev arg för att prästerna lade sig i skogsbruket, och vi fick höra att detta sköttes i enlighet med gällande lagstiftning. Och det blev givetvis ett dilemma, när lagstiftnibg och etik kolliderade med varandra. Frågan löstes emellertid genom att hormoslyret en tid därefter förbjöds.
Svenska kyrkan tillsatte en arbetsgrupp som skulle bearbeta kyrkans förhållande till miljöfrågorna och jag upptogs som ledamot i den. Där vidgades frågan från att bara handla om giftbesprutning till att handla om ett hållbart skogsbruk och ett hållbart lantbruk. Teol.dr Anne-Marie Thunberg var ordförande i gruppen, och nä jag sedan blev anställd av Svenka kyrkans centralråd blev jag sekreterare i den. När gruppen haded avslutat sin verksamhet tillsattes en ny arbetsgrupp med uppgift att utreda kyrkans egendomsförvaltning. Även om annat än skog och jord ingick i uppdraget var det på dessa enheter som tyngdpunkten lades. Poängen var att kyrkan, som Guds förvaltare, skulle svara för att verksamheten sköttes på ett ansvarsfullt och hållbart sätt. Ärkebikop Olof Sundby var ordförande och jag var sekreterare och verkställande ledamot.
Men frågorna skulle inte stanna på ett kontor i Stockholom utan föras ut i stift och församlingar, och på många håll bedrevs ett kvalificerat studiearbete om miljöfrågorna och där även tannken kom upp om kyrkans delaktighet vid stadsplanering.
I anslutning till ovan nämnda projekt utkom också ett par böcker i ämnet, Människan i miljön - vårdare eller vandal och Jorden är Herrens, och ett antal föredrag hölls runtonm i landet.
Det skrevs böcker, ordnades föreläsningar och studiegrupper om miljövård, men det var som om det inte fick någon grund.
Så kom den så kallade klimatkrisen, och alla fick kalla fötter. Så började man jaga koldioxid, och tanken är att om vi bara kan kraftigt minska koldioxidutsläppen kommer temperaturen att sjunka en grad eller två. Så införs skatter och regler i det oändliga med bland annat ett hotat jordbruk och skogsbruk som följd. Man hänvisar till vetenskapen, men hur sannolikt är det att de beslutade åtgärderna kommer att hjälpa.
Unmder tiden förstörs och skövlas miljön. God jordbruksmark bebyggs, fria yter asfalteras med följd att regnvattnet inte har någonstans att ta vägen, jordbruket körs i i botten, odlingsmarker försvinner genom att der läggs ut som våtmarker trots ökad befolkningsmängd, rovfiske hotar havens och sjöarnas fiskkebestånd, djurfabriker bedrivr plågsam uppfödning o.s.v.
Med andra ord: Vetenskapsmän, politiker, opinionsbilfdare, allmänhet stirrar sig så blinda på klimatfrågan, som de inte kan påverka, i stället för att ta itu med miljövårdsfrågorna, som de kan påverka. Det blir lite av "kejsarens nya kläder" över det hela.
Den danske filosofen K E Lögstrup sa på sin tid att det fattas förnuft i vår tid. Så frågan är: när skall vi börja använda förnuftet igen och inte bli hysteriska av skräckpropagandan och i ställert lita på att Gud håller hela världne i sin hand.
