Tidöavtalet och kristen tro
Ännu en kyrklig makthavare har nu trätt fram och stämplat Tidöavtalet som okristet och obibliskt. Det är att göra lätt för sig.
Om Tidöavtalet vet vi för närvarande ganska litet. Det kan vara så att kritiken är befogad, men om det vet vi inget nu. Dels förutsätter det att det görs ett antal utredningar - och när de är klara får de granskas. Dels skall det ses som ett alternativ till den tidigare regeringen, och då bör också den politiken granskas utifrån kristen tro.
Det står i Bibeln att vi skall ta hand om flyktingen. Men det står inte hur många, och inget om att flyktingrna skall få bilda sina egna samhällen med egna lagar. Det står att vi skall ta hand om den fattige och nödlidande, men det nämns inget om något en-procentsmål. Att vi skall stå på brottsoffrens sida kan knappast anses obibliskt även om det innebär att gärningsmännen straffas.
I Bibeln kan vi finna några modeller som kan ligga till grund för vår tolkning av aktuella samhällsföreteelser. Jag nämner tre, men det finns fler: Den gyllene regeln, det dubbla kärleksbudet, den barmhärtige samariern.
Det vore klädsamt om de kyrkliga företrädarna gick till grunden i stället för att ytligt konstatera att de anser vissa teser för obibliska.
Den enda procentsats om hjälp som nämns i Biblen är TIONDE. Via våra skattsedlar ger vi långt mer än så.
Men en sak är klar - och som inte beror på Tidöavtalet: svåra tider väntar. Det blir en utmaning till kyrkorna att ställa frågan inte bara till staten utan också till oss som medmänniskor: gör vi var och en vad vi kan för att avhjälpa nöden i världen? Lutherhjälpen var en gång en del av det svaret, men den avskaffades. Men det personliga ansvaret kan kanaliseras även på andra sätt.
