Rutiner och människovård
I dagens Sydsvenska, 14 mars 2021, finns en artikel om huruvida socialtjänsten Kävlinge brustit i sin verksamhet när det gällde att skydd den kvinna som mördades av sin make när hon ville skiljas. Såväl en politiker som en sektorschef hävdar att kommunen inte har brustit utan att det handlar om ett "välskött" ärende.
Socionomen och lektorn Annalie Björkhagen Turesson underkännner resonemanget. Hon menar att det inte håller att hänvisa till att alla riktlinjer följts när det har skett katastrofer. Och så betonar hon: "Socialt arbete handlar inte om att hantera ärenden, utan om kunskap, intuition, envishet, empati och framför allt viljan att hjälpa och förstå andra människor. Jag kan förstå att man misslyckas med att hjälpa familjen om man tror att socialt arbete enbart består av rutiner." Och ordföranden i SSR i Kävlinge Linnéa Spjut fortsätter: "Socialt arbete är ett hantverk. Man lär sig inte det genon att fylla i dokumenten, du måste få samtal och reflektion för att kunna fatta kloka och omdömesgilla beslut som kan ha en stor inverkan på människors liv. Jag vill ha mer sådant i organisationen." Och så varnar hon för att verksamheten skall "avhumaniseras".
För några år sedan upptäcktes att en äldre kvinna blivit ett vårdkolli. Hon hade massor av medicin. Så en dag glömde man att henne medicinen, och till omgivningenns stora förvåning visade sig kvinnan vara frisk ocg pigg. Ansvarige läkaren gav då följande kommetar: "Ingen har gjort fel, men det blev fel." Så blir det, när man följer regelboken och inte ser till helheten. Regler och rutiner blir ett sätt för perwonalen att skydda sig mot kritik, men ka vara ödesdfigra för den som behöver hjälp.
Filosofen Jonna Bornemarks två senaste böcker rekommenderas på det livligaste, för alla, och i synnerhet för alla i människvårdande yrken. De är mycket lättlästa.
Har frikyrkan en hederskultur?
Svenska Dagbladet den 7 mars har en stor artikel om hederskultur inom frikyrkan. Erik Lundström har skrivit en masteruppsats "Kristen hederskultur: en studie om hedersrelaterad ecklesiologi i pentekostal-karismatisk kontext." Denna uppsats är grunden för artikelns innehåll.
Artikeln börjar med en berättelse om ett församlingsmöte i en frikyrklig församling. Pastorn ber församlingen om förlåtelse. Vad hade han gjort? Han hade varit otrogen mot sin hustru.
Detta kan givetvis tyckas vara en händelse som berörde pastorn och hans hustru, och den eller de övriga som berörts av otroheten. Vad hade den med församlingen att göra?
Det kan tyckas långsökt, men har en förklaring. Pastorn är avslöjad som äktenskapsbrytare, lära och liv stämmer inte överens. Pastorns trovärdighet står på spel, och det är detta saken gäller. Otrohet har sedan gammalt betraktats som brottsligt inte bara av kyrkan och frikyrkan utan av samhället.
Jag menar att författaren har fel när han talar om hederskultur. Det som det handlar om i svensk frikyrka, också i andra kyrkor, är något som det tidigare rått konsensus om. Men det är klart: sexualiteten står i artikeln i fokus. Det är inte så konstigt. Två ting kan ses som orsak till denna syn:
dels tanken på att samlaget kan resultera i en graviditet, dels äganderättsperspektivet, dvs mannen betraktrar sig som ägare av kvinnan.
Äganderätten har inget stöd i vare sig Bibeln eller i svensk tradition och lagstiftning. I den mån denna tanke lever kvar bör den motarbetas på alla möjliga sätt. Ingen människa äger en annan, inte heller äger en människa en annan människas sexualitet.
Återstår tanken på graviditet. Ett samlag kan resultera i en graviditet även om det inte varit syftet. För inte så länge sedan var det då förenat med stora svårigheter att få ett oönskat barn. Kvinnans frigörelse har här medfört en revolution. Det behöver inte vara en katastrof för en ensamstående kvinna att bli gravid, och inte heller för mannen. Till detta kommer ytterligare en faktor: preventivmedlen, som för övrigt motarbetades av alla kyrkor när de uppfanns och började saluföras.
Detta innebär att situationen är ny jämfört med bara för femtio år sedan.
Att moralen kan påverkas av att nya fakta tillkommer har inte alltid blivit accepterat förrän efter lång tid. Så tycks det vara även i denna fråga. Det kan ta tid att ta till sig nya normer och seder.
I kulturer där det råder vad vi kallar för hederskulturer betraktas kvinnans oskuld som en tillgång, och föreställningen om mödomshinnan och blod på lakanet på bröllopsnatten har fått fasansfulla följder. Så kallade oskuldskontroller har gjorts av familjerna för att garantera att kvinnan är i "prima skick". Men detta är ju ingen sed som svenska frikyrkligjet ägnar sig åt.
En pedagogisk metod har däremot varit att ta bilden av ett äpple. En flicka som ligger med många blir som ett äpple som många tar ett bett utav, och vem vill sedan få det? Den bilden har också använts i Svenska kyrkans konfirmationsundervisning, men håller inte. Ju fler som biter i äpplet, desto mindre blir det. Men en kvinnas värde påverkas inte av att hon haft samlag före äktenskapet eller före det hon träffat den hon väljer att leva tillsammans med. Naturligtvis inte så att hon lever promiskuöst, det är inte det sättet som någon vill försvara.
För att ta ett exempel som visar att det som nu i vissa fall stämplas som frikyrklig hederskultur är allmängods, dvs det var mer eller mindre en gemensam uppfattning om detta, kan nämnas det som gick under benämningen dansbaneeländet. Bland annat, eller kanske framförallt, var det det liberala partiet i Sverige som gick till storms mot det. Ingen gör det i dag, och i den mån kristna protesterar mot det i dag är det övergående.
Det var många ting som låg under syndastämpeln, både i kyrkorna och i folkrörelserna. Nya fakta har komimt i dagen, kvinnans frigörelse, preventivmedlen, bättre levnadsförhållanden har gjort att kyrkorna fått en ändrad syn på moralen utan att för den skull ge avkall på innehållet i den kristna tron. Men där det gamla lever kvar handlar det inte om hederskultur i den mening ordet fått hos oss. Att kalla en konservativ syn i frikyrkan för hederskultur är att förminska det som annars går under detta namn.