Gert Nilsson

På jakt efter en nådig Gud

Det började när kyrkorna stängde för några månader sedan och vi inte kunde gå till de kyrkor där det finns goda predikanter. Vi hänvisades då till digitala sändningar med andra präster. Men vi kände inte igen den förkunnelse vi fick höra. Det gick inte att uppfatta lag och evangelium. I stället fick vi höra om vårt ansvar för den globala miljöförstörelsen, att vi borde ta bättre vara på flyktingarna, vad vi kunde lära av pandemin, och när texten talar om hur Jesus frestas handlade predikan om att vi kan lära av toppidrottsmännen hur man förbereder sig för prövningar, inte att Gud hjälper oss igenom. Vidare: eftersom kristendomen är kärlekens religion är vi skyldiga att älska våra medmänniskor. Ja, det var mycket vi skulle och borde göra. Men knappast något av det som Gud ger. Om nu Gud nämns över huvud taget. En av predikanterna lyckades härom året hålla en predikan där talet om Gud kom först i en slutkläm på åtta ord: ”Lyssna till ditt hjärta, ty där bor Gud.” En annan talade i sin nyårspredikan om vilka framsteg barnen gjort under året som gått, förmodligen som ett tecken på att något nytt hade kommit. Predikningarna handlade således mest om vad vi skall göra, och ibland blev det psykologiska utläggningar som en psykolog förmodligen gjort bättre.

   Så fick jag ett tips. Universitetsprästen i Malmö, teologie magister Clara Nystrand hade skrivit en gedigen uppsats om predikningar inom Svenska kyrkan i Lunds stift. Hennes undersökning gällde hur predikanterna predikade det som förr betecknades som lag och evangelium, men nu med ord som är mer relevanta för vår tid, nämligen nöd och nåd. Nöd – det är det som vi människor känner, upplever och våndas över, enskilt, tillsammans och globalt, och som vi är skyldiga att åtgärda. Nåd – det är det som Gud ger oss, till vår frälsning och som hjälp att tackla denna världens problem. Alltså nöd som har att göra med såväl vår vånda som vår skyldighet att handla, nåd som en andlig gåva och som Guds hjälp i vår vardag. 

   Nystrand finner att när Guds eller Jesu namn nämns är det i periferin, och i en predikan nämns Gudsnamnet inte alls. Men genomgående tycks det vara så att det är nöden som predikas medan nåden förekommer sparsamt. Inte sällan sammanblandas de. Resultatet blir att kraven på lyssnaren blir tydliga, medan det som Gud kan ge inte kommer fram. Att predikanterna framställer det så att det är kraven son utgör det kristna evangeliet.

   Nystrand nämner i förbifarten något mycket intressant. Hon skriver att hon själv har den dubbla rollen av att vara predikant och lyssnare till predikningar. Hon förklarar: hon går själv i kyrkan de söndagar hon inte predikar. I de flesta församlingar jag känner till är det tyvärr inte så. Undantag finns. Men det var just för att hon själv går i kyrkan när hon inte tjänstgör som hon uppmärksammade predikans problem. Resultatet blev hennes masteruppsats På jakt efter en nådig Gud. Den borde läsas av alla Ordets förkunnare. Och till dessa räknar jag mig själv. En viktig avhandling som kan tas hem på nätet gratis: http://lup.lub.lu.se/student-papers/record/8903340 

I YA 13 februari finn en intressant insändare av Leif H. Hjärre. Intressant ur åtminstone två aspekter, dels rubriken, som inte är författad av Hjärre, dels Hjärres egen text. Rubriken talar om ”den etablerade sanningen”. Detta är ju numera ett vanligt uttryckssätt och användes just om Ales stenar. Hjärre själv använder ett annat uttryck, nämligen ”uppfattning”. Med dessa två begrepp har vi nått pudelns kärna.

   Begreppet alternativa sanningar blev aktuellt med president Trump men har företeelsen har funnits i Sverige länge. På 1980-talat blev en ung prostituerad kvinna troligen mördad och även styckad i Stockholm. Två läkare åtalades för mord men friades av Stockholms tingsrätt; domen överklagades inte. Många ansåg dock att läkarna var skyldiga. En kvinna, filosofie hedersdoktor i Umeå, skrev en bok där hon försöker bevisa att de båda läkarna är skyldiga.  Men hur kan de vara skyldiga när rätten efter domstolsförhandlingarna funnit dem oskyldiga? En högt akademisk bildad och verksam person hade lösningen: ”ur ett feministiskt perspektiv är de skyldiga”. Alltså: något kan vara sant ur ett visst perspektiv men osant utifrån andra. 

   Detta postmoderna sätt att resonera har tillämpats på Ales stenar. Men faktum är att sanningen om dem har man varken funnit eller ens försökt att finna. Vetenskapen producerar nämligen, som regel, inte sanningar utan hypoteser, eller, med Hjärres ord, uppfattningar. Det säger sig självt, att det inte går att med visshet bestämma ålder eller syfte med Ales stenar. Detta borde stämma till ödmjukhet hos dem som genom forskning söker förstå sammanhanget. Om dateringen skall vara 700 f. Kr. eller 600 e. Kr. vet man alltså inte med säkerhet utan har lagt fram hypoteser, och dessa gäller till dess någon på saklig grund kan motbevisa dem. Geologen Mörner stod för den förra dateringen, Riksantikvarieämbetet för den andra. En forskare med internationellt perspektiv, och en myndighet som själv inte bedriver forskning. 

   Det är inte ovanligt att forskning på ett visst område kan komma till annat resultat än det som ett ämbetsverk eller myndighet har fastslagit. Ett aktuellt exempel på detta har vi just nu när en framstående forskare vid KI, efter studier av internationella data, har redovisat att relativt få barn och lärare i grundskolan, trots öppna skolor, har behövt intensivvård på grund av covid-19. Lärare protesterar, folk hotar honom, och nu lägger han åt sidan sin viktiga forskning på grund av dessa hot. Vad han fann stred ju mot vad FHM och regeringen ansåg. Ett statsråd reagerar mot förföljelserna men tycks inte göra något för att ändra felaktiga beslut. 

   Nu åter till Hjärres artikel. Han underkänner inte Riksantikvarieämbetets uppfattning men hävdar att Mörners uppfattning, som för övrigt finns redovisad i Skånsk Nationencyklopedi skall betraktas som en likvärdig uppfattning. Att två uppfattningar står emot varandra och accepteras är bevis på en ödmjukhet inför forskningen. Man hävdar givetvis det man själv kommit fram till, men skall vara öppen för att ny kunskap eller andra aspekter kan vidga vetandet och ge nya resultat. Detta är viktigt att hålla fast vid även när det gäller uppfattningarna om Ales stenar.