Liberalteologi i Svenska kyrkan
Många har noterat den politisering som sker i Svenska kyrkan, men få har aktualiserat den liberalteolgiska fåra som just nu drar fram, när predikanter framför sina egna tankar i stället för Guds klara Ord. Så här kunde det låta förra söndagen: förr skrämde man med domen, men nu vet vi bättre.
Jag hörde digitala gudstjänster från S:ta Maria kyrka i Ystad och från Göteborgs domkyrka. I bägge kyrkorna relativiserades texter om den yttersta domen. Enligt texten skall på yttersta dagen , enligt liknelsn, fiskenätet dras upp och änglarna skilja de goda fiskarna från de dåliga. Någon dom kände dock inte predikanterna till, eller rättare sagt, de fick inte talet om domen att gå ihop med Guds kärlek.
Så i stället för att varna för risken att gå förlorad talades på bägge ställena om vad som närmast liknar en utvärdering av våra liv som Gud och vi skall göra tillsammans.
I johannesevangeliets tredje kapitel talas om Guds kärlek till världen - denna kärlek är så stor att Gud sände Jesus för att rädda människor. Och där står det klart och tydligt att den som tror på Jesus Kristus inte skall bli dömd medan den som inte tror på honom därigenom dömer sig själv.
Guds kärlek är stor, så stor att han utgav sin älskade Son för att rädda oss. Men Gud tvingar ingen.
I de båda predikningarna trollades talet om dom bort, och änglarna som texten talar om? Ja, talet om änglar passar väl heller inte ihop med en modern världsbild.
En annan företeelse som har trollats bort är talet om synden. En kollega, salig i åminnelse, berättade att han en gång på 1990-talet, just när han kom ner från predikstolen (ja, predikstolen har faktiskt använts) möttes av en arg församlibgsbo som sa: varför talade du om synden, vi har ju avskaffat syndabekännelsen. Ja, man talar inte längre om synden I stället säger man att det onda som sker beror på vår brustenhet. Brustenhet kan helas, men inte förlåtas. Och likväl plågas människor av synd och skuld, både mot människor och Gud. Och det är klart: handlar det om brustenhet kan ju inte ens Gud döma någon. Då blir det någon slags utvärdering som gäller.
Och utan synd blir det inte som det står i den nicenska trosbekännelsen att "vi bekänner ett enda dop till syndernas förlåtelse". Då kan man formulera sin församlings doppastoral så att dopet inte tillför något nytt utan bekräftar det faktum som redan föreligger, att Gud älskar oss. Man svarar dock inte på frågan varför vi döper. Eller om vi överhuvud taget berhöver Jesus.
För en 10-12 år sedan sade jag på en personalsamling att det verkar som om sången om Jesus har tystnat i vår kyrka. En av kollegerna svarade då, utan att bli motsagd av de andra prästerna med flera; "Ja som väl är, för Jesus skiljer oss från de andra religioneerna." Kan man kommna längre i liberalisering av kristendomen. Eller förnekande.
Något annat som jag också ibland får höra: Lyssna till ditt hjärta. Där bor Gud. Ja, det hoppas jag. Men där finnns också något annat. I den gamla psalmen står: Tvä väldiga strida om nmänniskans själ, att helt i sin lydnand den taga. Den ene vill hennnes eviga väl, den andre blott att bedraga.
Hur har det kunnat bli så i vår kyrka? Och vad skall vi göra för att Guds Ord skall ljuda rent och klart i våra kyrkor?
