Äldresjukvården i coronatid
Att sjukvården av de äldre som blev sjuka i coronatid, av coronan eller på grund av annat, blev en katastrof är känt och har nu blivit utsatt för en svidade kritik.
När ansvariga statsrådet svarade på kritiken menade hon att felen orsakades av pandemin. Alltså ett cirkelresonemang.
Men orsakerna ligger långt tillbaka, trettio år eller så och är orsakade av såväl ideologiska som ekonomiska faktorer.
Ädelreformen genomfördes utan att först ha testats. Från kommunerna hördes att "de gamla är inte sjuka utan bara gamla". Därför skulle gamla människor som var sjuka inte vårdas inom långvården utan på boende för äldre. Alltså försvann den geriatriska kompetensen från sjukhusen mer eller mindre. Ålderdomshemmen försvann eftersom de äldre människor som kunde få plats på de kommunala äldreboendena var just de som hade vårdats inom långvården och alltså var sjuka. Till detta hörde också att kommunerna inte fick anställa läkare. En klar försämring för äldre människor som behövde sjukvård. Ett exempel som visar hur lågt kommunerna sätter äldreomsorgen är placeringen av den medicinskt ansvariga sjuksköterskan, alltås den tjänst som kommunerna skiulle inrätta eftersom man inte hade egna läkare. Denna tjänst, som borde vara placerad så att den personen kunde, med befogenhet, kritiskt granska och kråva socialnämndens gehör fför eventuella missförhållanden, finns i stället placerad långt ner i organisationen. Detta säger också något om hur man i Sverige ser på äldreomrsorgen och -sjukvården.
Bakom Ädelreformen låg alltså en ideologi som delades av flera politiska partier. Men det fanns, och finns alltjämt, också en ekonomisk faktor: att äldrevården skulle bedrivas effektivt och till lägsta möjliga kostnad. Det styrande blev inte kvaliteten utan ekonomin. Därav den personalpolitiska katastrofen som har resulterat i för liten och delvis outbildad personal. När chefernas viktigaste uppgift blir att hålla budgeten kommer kvaliteten på vård och omsorg att komma i andra hand.
Till detta kommer så en med detta synsätt besläktad ideologi: frågan om lagerhållning. Detta problem finns mer eller mindre i hela samhället men blir direkt farlig när den tillämpas inom människovårdens område. Lagren avskaffades. Det var billigast ut alla synpunkter att ta hem de varor man behövde just när de behövdes. Så blev situationen som den blev när pandemin kom och både landsting/regioner och kommuner saknade nödvändig skyddsutyrustning.
Besläktad med detta synsätt var också tillgänglig kapacitet inom sjukvården. Det fanns en tid när det alltid hölls några tomma vårdplatser, eller annan kapacitet, så att säga i reserv om det skulle behövas. Men det förändrades. Allt för att förbilliga sjukvården. Där man förr betraktat tillgänglig överkapacitet som en slags försäkring blev nu varje extra händelse som "belastade" sjukvården en oförutsedd händelse. Därav de nu kritiserade problemen med "överbelastning".
Allt detta har en underliggande orsak som utgör ett hot mot människovärdet, nämligen att man inom människovårdens område låter sig styras av det som kan vägas och mätas och
kalkyleras i stället för av de värden som harmed sensibilitet och förståelse att göra. Ett ensidigt ratio-tänkande i stället för ett tänkande där även intellectus få betyda något, för att anknyta till de gamla filosoferna, som vi alltjämt har mycket att lära av. Inte minst för att kunna slå vakt om människovärdet.
