Moralen som kom bort
Moralen som kom bort - drunknade den i värdegrundssörjan och i de goda föresatserna?
En känd politiker fick för några år sedan av en tidning frågan om vad som var moraliskt och etiskt riktigt. Han svar blev: det som överensstämmer med gällande lag. Därmed blev ordet moralisk synonym med ordet laglydig. I själva verket var begreppet "moral" och "moralisk" ingenting. Det tillförde inte något, det räckte ju med att vara laglydig.
Så hade alltså den värdenihilism som filosofen Axel Hägerström formulerat och juristen Vilhelm Lundstedt fört över till jurikdikens område påverkat denne politiker. Denna syn på etiken har sedan fortlevt in i modern politik. Moral betraktades som tycke och smak och hade inget värdde i sig själv. Värden ansågs inte objektiva utan något som riksdagen beslutade om i lag.
Detta synsätt blev också gällande när det gällder de offentlihga ämbetsmännens yrkesutövning. Martin Luther hade, på 1500-talet, fört in begreppet "billighet", dvs att lagarna skulle tillämpas med förnuft och kärlek. Regler som gällde människor skulle tillämpas just med hänsyn till att det handlade om människor med individuella egenskaper. Där kunde finnas utrymme för det som inom katolsk moralteologi går under benämningen "supererorgatrisk" etik vilket betyder att den handlande kan gå utöver vad reglelverket fordrar att tjänstemännen är skyldiga att göra. Enligt den värdenihilistiska uppfattningen blir detta fel.
Ett exempel. En socialsekreterare som blir kontaktad av en person som far illa och vara väl och ve är helt beroende av utomnstående hjälp kan inget göra om det inte uttryckligen står skrivet i lagen eller befattningsbeskrivningen. Det berör inte hennes eller hans moral om den hjälpsökande går under. Reglerna har följts.
På något sätt måste avsaknaden av moral ha blottat sig som en lakun. I stället för att erkänna att en människas moraliska känsla, en inre dygd, kan vara en objektiv vägledare i en människas handlande har man i Sverige infört ett begrepp som skall ersätta värdenihilismen. Liksom värdenihilismen är det en unik svensk företeelse; det nya begreppet, "värdegrund", är typiskt svenskt. Det finns inte i andra länder än i Norge, men där i en något annan betydelse än i Sverige.
Begreppet värdegrund finns i många olika sammanhang, i stat, kommun, folkrörelser, fackliga organisationer, hjälporganisationer o s v. Inom det statliga områdert bygger det på sex pelare vilka bygger på lagstiftningen.
I de olika variationerna av värdegrunder kan konflikter uppstå mellan olika moment. Så kan t ex demokrati stå emot effektivitet, eller mellan betoningen av människors lika värde och individuella åtgärder för en enskild person. Inte sällan negligeras formuleringen om fri åsiktsbildning.
Värdegrundsbegreppet kan också användas för att tysta medarbetare eller medlemmar som har en annan uppfattning än ledningen. Så har t ex Handels stoppat en medlem som av sin fackklubb valts till ordförande i den lokala klubben för att hon var medlem i ett annat politiskt parti än det som Handels ledning identifierade sig med.
Det som i värdegrundssammanhang beskrivs som kollektivets gemensamma etiska värderingar är inget homogent fenomen och framförallt inte något som utan vidare omfattas av samtliga medlemmar. Det är i stället det som styrelsen driver och som man anser vara det mål man vill uppnå. Det är alltså kollektivet som står över individen. Individens uppgift är att följa regelverket okritiskt. Något rum för personlig mortal finns inte, eftersom det inte ges utrymme för andra värden än de som utgör innehållet i den skrivna värdegrunden.
I stället för "värdegrund" vill jag införa begrepet "grundvärde", alltså ett värde som ligger till grund för och styr vårt handlande. Ytterst handlar detta grundvärde om livet som sådant, respekt och vördnad för livet. Nu finns det olika grader av liv, och människovärdet menar jag vara ett värde som vi vill slå vakt om, även om inte alla i vårt land erkänner detta värde. Men också allt annat levande har ett värde, till exempel hunden och boskapsdjuren, och dessa har då värde efter sin sin art, liksom naturen i övrigt.
Men framförallt innebär införandet av detta grundvärde att det finns objektiva värden som är oförytterliga och som vi skall värna.
Moral innebär att vi skall göra gott och göra rätt, och att vi inter skall göra ont. Genom inre fostran kan vi danas att få blicken öppen för vad som är rätt och fel, ont och gott, och för vad en medmänniska behöver vid ett bestämt tillfälle. Då finns den faktiska lagen som en yttre ram för vårt handlande, framför allt för vad vi inte får lov att göra, medan en inre, oskriven lag styr vårt handlande. Moralen finns i människan, inte i lagboken.
Den danske religionsfilosofen K E Lögstrup har skrivit att det absolut goda är att främja en annan människas livsbetingelser, och det absolut onda är att trumfa igenom sin egen vilja på en annan människas bekostnad. Hur detta skall gå till kan vi inte läsa i lagboken. För att uppnå det måste vi fostras till goda människor.
Den etiska modell som är populär och som tillämpas i politiken är den så kallade ändamålsetiken. Är målet gott, anses vägen till målet god. Det horribla i denna uppfattning kom till uttryck i TV-skildringen av Hiroshima när de som var inblandade i framtagandet av atombomben reflekterade över om denna verksamhet var etiskt försvarlig. De kom fram till att syftet var gott, freden, men de diskuterade inte om vägen dit, den katastrofala ödeläggelsen av människor och egedom, var försvarlig. - Detta är givetvis ett extremfall, men det visar hur lätt det är att försvara ett oetiskt handlande just med etik.
Gör det goda, gör inte det onda - dessa två regler sammanfattar etiken och är grundvalen för ett moraliskt leverna. Hur det går till? Vi har inom oss en moralisk känsla. Den måste vi aktualisera bland annat genom personlighetsfostran för att liver skall bli gott och världen trygg.
Laglöshetens land - med vår acceptans!
På många sätt framstår vårt land som ett område av laglöshet. Dödsskjutningar, även där barn mördas och barn används som mördare. Bränder i skolor och bilar. Barnäktenskap, könsstympning, rån, även rån med barn som gärningsmän och offer, inbrott och stölder. Det verkar som om polisen står maktlös. Samtidigt bekämpas andra "olagligheter" snabbt och effektivt. En tonåring som bakar och säljer chips vid stranden måste stoppas omedelbart trots att andra gett tillåtelse men en tjänsteman ogiltigförklarar det tillståndert, ett kyrkoråd som reparerar en mur runt kyrkan som blivit skadad genom att en bil kört på den straffas med böter för att det inte bett kommunen om lov att återställa muren. Detta enligt principen att allt är förbjudet utom det man söker tillstånd för.
Detta gäller dock inte den utbredda kriminaliteten. Jag skall inte göra det så enkelt att jag skyller på invandringen eller flyktingströmmarna. Även flyktingar lider av kriminaliteten. Vad jag riktar kritiken mot är den bristfälliga eller frånvarande integrationen. Vi har aningslöst tagit emot människor från andra kulturer och menat att det är bra med ett mångkulturellt samhälle. Vi har blundat för hedersförtryck och klanorganisationer. Och så plötsligt har laglösheten slagit rot i den ena stadsdelen efter den andra.
Vi - det är vi alla som lagt vår röst på partier som blundat för utvecklingen. Vi - det är vi alla som tyckt att de nya svenskarna skall få ha sin egen kultur även om det i den ingår hustrumisshandel och barnaga, tillhörighet i olika extremistgrupper och egna "domstolar". Vi - det är vi alla som förfasar oss utan att bidra till lösning av problemen eftersom vi försatt oss i ett tillstånd av maktlöshet.
Det har inte saknats varningsrop på vägen. Åtminstone vid två tillfällen har dessa varningsrop ljudit starkt och övertygande, 1990 och 2010. Då har varningsropen ansetts som extremistiska. När i själva verket det som varningsropen gällde var just extremism.
Hur skall vi kunna ta oss ur laglösheten med skjutningar, mord, bränder, åldringsrån, barnrån, våld på kvinnor och barn, stölder, egna "domstolar"? Har vår individualistiska och ofta egoistiska syn medverkat, och hur blir vi kvitt den?
