Om människans värde och värdighet
Annandag Påsk (predikan från 2010)
Annandag Påsk. Evangelium: Lukas 24:13-49. S:ta Maria kyrka den 5 april 2010. Psalmer: 153, 147, 469, - , 740, 155, 198.
Vandring med den Uppståndne
Det är fortfarande Påskdag när de två vännerna till Jesus är på vandring till Emmaus. Det är en vandring i förstämning och sorg blandat med undran och tvivel. De genomgår förtvivlans mörker och hopplöshetens natt där under vandringen. Han som de hade hoppats på finns inte längre ibland dem. De hade sett honom som Israels befriare, som den som skulle rädda dem undan den romerska ockupationen och göra det lilla folket till ett namn som blev känt, ett folk som inte bara skulle omges med respekt utan också ha makt och herravälde i världen.
Men nu är han död. Död och begraven. Och så, mitt i sorgen, det märkliga. Några kvinnor har varit vid graven och upptäckt att kroppen var borta. Bindlarna låg där, vackert ihoprullade. Men själv var han inte där. En ängel hade sagt dem att den döde inte längre var död utan levde. Dessutom hade några andra gått dit och funnit att det vart som kvinnorna hade berättat.
Så plötsligt upptäcker de att de har fått följe med en främling. Ja, det måste ju vara en främling. Det verkar som om han inte har hört det som hänt i Jerusalem de senaste dagarna, så de berättar det för honom, både det som hände på Långfredagen och det som de hört om den tomma graven.
Då börjar främlingen tala. Han går igenom de heliga skrifterna och visar, att det som har hänt var just det som skulle hända Messias när han kom. Så får de båda vandrarna vara med om att den ena pusselbiten efter den andra läggs på plats och bildar ett mönster.
Men fortfarande finns sorgen där, och tvivlet. Har främlingen rätt? Var det som skedde ett led i den gudomliga planen?
Det är sent på dagen och de båda vandrarna bjuder in främlingen när de kommit fram, trugar honom på österländskt vis. Han följer med dem in och de bjuder honom att dela deras kvällsmat. De bad honom välsigna maten och då känner de igen honom. Då ser de, att det inte är en främling som slagit följe med dem utan Jesus själv.
Han har gått vid deras sida, talat med dem, utan att de känt igen honom. Det står att deras ögon var förblindade så att de inte kände igen honom. Kanske var det så, att de inte kunde fatta det ofattbara som hänt, att han som var död och begraven nu gick tillsammans med dem, livs levande. Kanske var det så att han ville vara okänd för dem medan han lade ut skrifterna för dem, så att de skulle se mönstret i Guds plan. När han sedan bryter bröder och räcker det åt dem kände de igen honom.
I samma ögonblick som de känner igen honom försvinner han. Han har kommit till dem i en kropp som är synlig, han har välsignat brödet och räckt det åt dem, och sedan försvinner han lika plötsligt som han kommit till dem på vägen.
Detta är så stort att de inte kan behålla det för sig själva. Fastän det närmar sig kväll och de är trötta av vandringen vänder de tillbaka till Jerusalem för att berätta vad de varit med om för lärjungarna och vännerna som är samlade denna kväll. Då får de höra, att även Simon Petrus har mött den Uppståndne. Men just som de olika men samstämmiga berättelserna möts, till förvåning och undran mer än till glädje och förklaring, står Jesus plötsligt mitt ibland dem.
De vet ännu inte vad de skall tro, så de skakar av rädsla. När tvivlet står öga mot öga med det osannolika blir människor förskräckta. De litade inte på sina ögon utan trodde att de såg en vålnad. Men Jesus lugnar dem. Varför blir ni skrämda? Varför fylls ni av tvivel? frågar han. Då ser de att det inte är en vålnad de har framför sig. De känner igen honom på såren efter spikarna på hans händer och fötter.
Det var ingen vålnad som fanns hos dem. De kände igen honom, de såg att det var samme Jesus som hade blivit korsfäst och lagd i en grav. Men var de övertygade? Eller trodde de fortfarande att de såg i syne? Jesus ser deras skepsis och undran. Då ber han om mat. För ett är säkert: en vålnad kan inte äta, en fantasifigur äter inte riktig mat.
Jesus hade flera gånger före sin död berättat om att han skulle lida och dö men uppstå på Tredje dagen. Men han hade talat för döva öron. Lärjungarna hade inte förstått. Och nu finns han där hos dem, livs levande. Liksom han hade lagt ut Skrifterna på vägen till Emmaus gör han det nu i huset där lärjungarna är samlade i Jerusalem.
Mitt i tvivlet växer tron fram. Mitt i sorgen väller glädjen fram. Men han är ju här hos oss. Han lever. Så är hopplöshetens murar sprängda, de anar en framtid och ett hopp. De ser den Uppståndne stå där livs levande, och de förstår Skrifterna, förstår det som Moses och profeterna har vittnat om Messias, Frälsaren.
Men där, när häpnaden har lagt sig, får de en uppgift. Det finns en mening med det som har skett. Syndernas förlåtelse genom omvändelse skall i Jesu namn förkunnas för alla folk. Och, säger han: Ni skall vittna om allt detta. Ni skall utrustas med Helig Ande så att ni får mod och kraft till det.
Från Påsken i Jerusalem den gången till oss som firar Påsk i nådens år 2010. Också vi kan gå där fulla av sorg och tvivel, tyngda av hopplöshet, se framtiden grusad. Det kan vara vår egen framtid vi tänker på och skräms inför, eller vi kanske sörjer en kär anförvant som har dött ifrån oss. Så kommer frågorna: är döden och graven det sista? Finns det verkligen en uppståndelse? Betyder Kristi uppståndelse något för oss?
Det var många människor som mötte den uppståndne Jesus. Vid ett tillfälle mer än femhundra. Och människorna vi läste om i vårt evangelium var ju så nära att de kunde se och känna honom, ta emot brödet från honom och se honom äta. Samtidigt som Jesus visar kontinuiteten med sitt liv och sin kropp före Långfredagen visar han att den kropp han nu har är annorlunda, att den kan gå genom stängda dörrar och förflytta sig snabbt mellan olika platser.
Så kommer han till oss denna Påsk, kommer med glädje och liv, kommer med Påskens sol och Uppståndelsens glädje, kommer med mod och hopp. Jag lever, ni skall också leva, säger han. Och: Jag är uppståndelsen och livet, den som tror på mig skall leva om han än dör. Det är som om Påskliljan, med sin trumpetformade blomma, riktigt jublar fram Påskens glädje och livets seger över döden.
Han möter oss, liksom han mötte sina första lärjungar. Han möter oss i Ordet och i nattvarden. Han fyller oss med hela sin kärlek. Och han ger oss i uppdrag att sprida evangeliet om hans uppståndelse till vår närmaste granne och till de mest avlägsna folk. Guds Helige Ande får övertyga oss, hjälpa oss och ge oss mod och glädje.
Kristus är uppstånden – och vi får leva i gemenskap med honom.
Amen. Halleluja.
Påsk (predikan från 2013)
Påskdagen. Evangelium: Markus 16:1-14. Stora Köpinge kyrka den 31 mars 2013. Psalmer: 146, 147, 868, 740, 743.
Han har uppstått - han är inte här!
Vilken omtumlande hälsning kvinnorna fick tidigt på Påskdagsmorgonen när de kommit till klippgraven där man på Långfredagskvällen hade lagt Jesu döda kropp. De hade stigit upp tidigt och var nu på väg till graven för att göra den döde vännen den sista tjänsten. Med sorg i hjärtat hade de varit på väg, och dessutom sysselsatta med ett praktiskt bekymmer: vem skulle kunna hjälpa dem att rulla bort den stora stenen som rullats för graven på Långfredagskvällen; själva skulle de inte orka.
Så kommer de fram till graven och ser att stenen redan är borta. De går in i graven, men bara för att finna den tom. Undra på att de blir chockerade. Allt hade ju blivit så överraskande och omtumlande de senaste dagarna. Först detta att Jesus hade fängslats och misshandlats, och så, på fredagen, dödats på korset. Och nu när de som en sista tjänst åt vännen skulle smörja den döda kroppen finns han inte kvar i graven.
Men graven är inte helt tom. De möter en gestalt där som kommer med hälsningen: Han har uppstått, han är inte här. Och så får de hälsningen att de skall gå iväg och berätta detta. Gå iväg och berätta, får de höra. Men i stället lägger de benen på ryggen och springer därifrån, rädda och förskräckta. De vågar inte berätta vad de hört och sett, och, förresten, vem skulle tro dem? Det som de hört och sett är ju så oerhört att de inte kan fatta det.
Men så händer något mer. Jesus visar sig för sina vänner och lärjungar, och sedan kommer det fram att han visat sig för än den ene och än den andre och dessutom för många på en och samma gång. Då börjar de inse att det som de varit med om inte rör sig om synvillor och fantasifoster utan om verkliga händelser. Uppståndelsen är verklig. Den går inte att bortförklara, även om det är just det människor försökt ända från den första Påskdagen. Sanningen är illa tåld, därför vill man tysta den. Jesus är illa tåld av dem som sluter sig inom sitt eget skal och inte vill se sanningen i ögat, sanningen om vår synd och Guds kärlek.
Uppståndelsen var inget som lärjungarna och vännerna hade räknat med. Det som nu hände borde inte ha överraskat dem eftersom Jesus flera gånger hade sagt att han skulle dödas, men att han på tredje dagen skulle uppstå från de döda. Men efter Långfredagen var allt hopp borta. Sedan mörkret sänkt sig på Golgata levde lärjungarna och vännerna i ett enda stort nattsvart mörker.
Jesus hade talat för döva öron när han förutsade sin död och uppståndelse. Därför blev de alla överraskade och chockerade.
De som kom till graven kunde notera att den var tom. Men varför den var tom kunde de först inte fatta. Först så småningom skulle deras häpnad övergå i visshet. Den tomma graven blev ett tecken på att något hade hänt. Men det var Jesu möte med dem senare som skulle övertyga dem om att han verkligen är uppstånden från de döda och lever.
Så berättar Påsktexterna om hur det blir ljust över gravarna, hur det, bildligt talat, växer en lilja där korset stod, ett tecken på livets seger över döden.
För det är ju det som det handlar om, livets seger över döden. När Jesus dog, dog han för oss alla, och när han uppstod från de döda uppstod han för oss alla. Han har själv använt liknelsen med sig själv som huvudet och den kristna församlingen som kroppen, och hur huvudet drar hela kroppen med sig. Liksom vid en förlossning huvudet kommer först och kroppen följer efter, så drar han sin församling med sig ut från mörkret och in i dagens ljus, genom dödens fasa och gravens mörker fram till ljuset och glädjen i Guds himmel.
Detta glada budskap gick så småningom upp för lärjungarna. Efter de omtumlande händelserna vid den tomma graven gav mötet med den Uppståndne dem visshet, en visshet som fyllde dem med glädje. Och så stor var glädjen över att Frälsaren uppstått och lever att man började fira Påskdag varje vecka. Varje söndag blev en Påskdag, en uppståndelsens dag.
Långt innan kyrkan började fira Jul firade den Påsk. Först varje söndag, Herrens dag, och sedan även den särskilda Påskhögtiden varje år.
Men för många människor slutar det med Långfredagen, med sorgen och mörkret och den grusade framtiden. Och skulle man våga se längre blir det till stenen framför graven i klippan – och den grav som en gång blir vår egen. För det är ju som om stora stenar spärrar vägen för vår framtid. Frågan tränger sig på: vem skall rulla bort stenen som skall stänga till vår egen grav? Själva mäktar vi inget när vi ligger där, och ingen människa kan ge oss liv på nytt.
Men de Guds krafter som rullade bort stenen från graven och gav den döde livet på nytt är alltjämt i rörelse. Livets under låter sig inte hindras. Gud skapar och ger liv alltjämt. Därför har den första Påskdagen med oss och vår framtid att göra. Den säger att liksom Jesus har uppstått från de döda har han lovat de sina att föra dem genom död och grav till uppståndelse och liv.
Det finns hopp för oss. Ett hopp som är grundat i Påskdagens evangelium och som har sin förutsättning i det faktum att Jesus Kristus har uppstått från de döda och lever i dag. Det är anledningen till att vi kan önska varandra Glad Påsk!
Kristus är uppstånden, ja, han är sannerligen uppstånden!
Amen. Halleluja!
LÅNGFREDAGENS PREDIKAN
Långfredagen den 3 april 2015, nattvardspredikan. Templo Ecuménico, Playa del Inglés.
Ty talet om korset är visserligen en dårskap för dem som gå förlorade, men för oss som bliva frälsta är det en Guds kraft (1 Kor 1:18).
Den långa dagen, den svåra dagen, den plågsamma dagen har nått sitt slut. Lidandet är över, döden har brutit ner livet, livet som hela tiden levts i kärlek till andra och i lydnad för den himmelske Fadern. ”Fader, i dina händer befaller jag min ande” (Lukas 23:46) – med de orden överlämnar han sitt jordeliv i den himmelske Faderns händer.
Runt omkring korset har det funnits människor, människor som sörjt, eller som har hånat, eller som funnit ett nöje i det som skedde.
Men nu är det över, lidandet har nått sitt slut. Livsverket är fullbordat.
Trots de tunga plågorna, som kunnat dominera över den korsfäste, har han hela tiden tänkt på andra. Han har sörjt för att hans mor blir omhändertagen, han har bett för sina plågoandar, han har skänkt hopp åt en olyckskamrat på ett kors bredvid med orden: ”I dag skall du vara med mig i paradiset” (Lukas 23:43).
Nu är allt slut. Mörkret som föll över platsen i själva dödsögonblicket, jordbävningen, som klöv draperiet i templet mellan det heliga och det allra heligaste, väckte frågor och förundran. Vem var han, denne man, han som man följt genom livet, över vars under man hade häpnat, och som man nu sett dö?
Nu hade hans kropp brutits ner och hans blod utgjutits. Liksom soldaterna, som genomfört det människofientliga hantverket, hade delat hans kläder mellan sig, delas nu hans kropp ut till alla, till oss alla. ”Kristi kropp, för mig utgiven, Kristi kropp, för dig utgiven. ”Så älskade Gud världen”. Men: ”En och en vi måste stiga till det kors som allt försonar” (Psalmboken 102:2).
När den döda kroppen lades in i klippgraven var det, utan att människor förstod det, för att den där skulle få en tillfällig boning. Graven skulle inte kunna behålla honom. Nej, han skulle fortsätta att ge ut sig, ge ut sig för att frälsa och rädda det som annars skulle gå förlorat.
”Jesus för världen givit sitt liv: öppnade ögon, Herre mig giv. Mig att förlossa offrar han sig, då han på korset dör ock för mig” (Psalmboken nr 45:1).
I kväll är han här, är i Ordet som läses, är i brödet och vinet som delas. Han kommer till oss och fyller oss med sitt liv.
På korset offrade han sig för oss alla, blev ett försoningsoffer som tog bort all världens synder. Så blev den långa och brutala fredagen den goda fredagen.
Offret på Golgata skedde en gång för alla. Det gjorde slut på den gammaltestamentliga offertjänsten som fungerat som ett provisorium. Nu har något nytt skett: ”Skulden är gäldad, segern är vunnen, Kristus har dött, försoning är funnen. Lagen oss dömer, synden oss slår, Kristus oss frälsa helt förmår” (Sionstoner 1972 Nr 270:1).
I kväll kommer han själv till oss. När vi äter brödet och dricker vinet tar vi emot hans kropp och blod. Det heliga brödet och välsignelsens kalk skänker liv. Odödlighetens läkemedel kallade man nattvarden för i fornkyrkan. Hans död förkunnar vi, hans uppståndelse bekänner vi till dess han kommer åter i härlighet.
Vi gör en hastig utflykt till S:ta Maria kyrka i Ystad där vi betraktar altartavlan. Den föreställer den första nattvarden. Men vid bordet finns inte, som det brukar, tretton personer utan fjorton. Vem är den fjortonde? Det är konstnären som målat dit sig själv. Och detta är en djupt kristen tanke: när vi firar nattvard blir vi samtida med dem som deltog i den första nattvardsgången, och de med oss.
På Golgata offrade sig Jesus Kristus för oss alla. I nattvarden tar vi emot frukterna av detta offer, fysiskt och i tro. När vi tar emot det får vi ge ut oss i ett tacksamhetens offer, med tack till Gud för hans outsägligt rika gåva, och i kärlek till varandra. Nattvarden är gränsöverskridande, dess välsignelser vill nå från människa till människa. Till Jesu Kristi åminnelse, till medmänniskors hopp. Genom nattvarden får vi kraft att leva ut Jesu kärlek i världen och en vilja att göra det. ”Kristi kärlek tvingar oss” skriver aposteln (2 Kor 5:14). ”Ett nytt bud ger jag er”, säger Jesus, ”att ni skall älska varandra. Ja, såsom jag har älskat er skall ni älska varandra” (Johannes 13:34). Det är nattvardens gåva och mysterium, givet oss till tro, hopp och kärlek.
Så får vi fira nattvard denna Långfredagskväll. Korset, som restes för vår Frälsare är nu tomt; på oss väntar ett kors, vårt livs Långfredag i framtiden. Men då, när den stunden kommer, har Jesus redan varit där. Då är mörkret inte helt svart och framtiden inte utan hopp. Ty ”Vid slutet står korset, hans eget och vårt, och bådar uppståndelsens morgon” (Psalmboken 175:8).
Amen.
Palmsöndagens predikan
Palmsöndagen. Text: Filipperbrevet 2:1-11.Sånger ur FA:a sångbok 45, 137, 727, 513.
Jesus Kristus – vår försonare och förebild
I vår text förmanar Paulus de kristna i Filippi, och oss som här firar gudstjänst, att leva på ett sätt som är värdigt evangelium. Det finns för de kristna i Filippi, och för oss, två möjligheter: att leva av denna världen, och att leva i Herren. Den ena vägen är den vanliga, den där människan själv står i centrum och självförverkligandet blir huvudsaken, eller livet i Kristus där Han står i centrum. Jesus talar vid ett tillfälle till lärjungarna om hur människor i allmänhet lever enligt modellen störst, bäst, vackrast och förnämst, och säger, vänd mot lärjungarna, ”men så är det inte hos er”. Livet i Jesu efterföljd, livet i Kristus, får konsekvenser för en kristen människas vardag. Detta skulle vara självklart, men nu är det ju så att samtidigt som vi lever i tron på Jesus Kristus som vår Frälsare frestas vi att leva som om vi själva är världens medelpunkt och alltings mått. Därför uppmanar aposteln oss: lev i kärlek, var ödmjuka, sätt medmänniskan före er själva. Med andra ord: lev som de människor som ni är skapade att vara, människor som med orden i Första Mosebok tar vara på sin broder, sin nästa.
Att leva så som Paulus skriver kan tyckas detsamma som att förneka sig själv, och det är just det som det handlar om: att förneka sig själv, ta sitt kors på sig och följa Jesus. Det är inte härlighetens väg som ligger framför Jesus och lärjungarna utan förnedringens, korsets och smärtans väg. Det var inte kungatronen i Jerusalem som var målet även om lärjungarna frestades att tro det, utan lidandet, förnedringen och korset. Undra på att lärjungarna frestades att fly bort ifrån detta som de såg som ett misslyckande.
Paulus ställer fram Jesus som förebilden för kristna människors liv. Ett liv i kärlek, ett liv där jag själv får stå tillbaka för den dubbla riktningen för kärleken: kärleken till Gud och kärleken till mina medmänniskor.
Men är det verkligen Guds mening att vi skall gå omkring och förneka oss själva, att vi skall ödmjuka oss så att vi bara är stoft för vinden? Nej, meningen är att vi skall leva i Herren, att vi i allt vad vi gör skall ha Jesus Kristus som vår förebild och lära av honom. Ja, lära av honom som var rik, men som blev fattig för vår skull för att göra oss rika.
Jesus talar vid ett tillfälle om vetekornet. Om kornet får ligga där orört blir det inte till någon glädje, men om det myllas ner i jorden dör det, men det blir då också till glädje och välsignelse
Vägen till himlen gick för Jesus inte genom jubel och härlighet. Den gick genom självutgivande och utblottelse. Alltså den väg vi så ofta själva vill undvika och som lärjungarna varnade honom för. Men det var inte bara Jesus som gick den vägen. Den som vill följa mig, säger han, får ta sitt kors på sig och följa mig. Åtminstone för några av Jesu lärjungar kom detta att gälla i bokstavlig mening. Och för tusenden och åter tusenden kristna är detta den verklighet som de lever i under förföljelsens och martyrskapets villkor.
Jesus har inte kallat oss till att leva i en skenvärld med guld och gröna skogar. Nej, han har kallat oss att leva i tron på honom som gick i döden för att vinna oss för livet, som kallar oss till att leva ”i Herren”. Som Paulus skriver i en vers före vår text: ”ni har fått nåden att – ja inte bara att tro på Kristus, utan också lida för hans skull” (Fil. 1:39). Och, skriver Paulus, det är samma kamp som han själv utkämpar.
Så har vi ett föredöme att följa, vår Herre Jesus Kristus. Följa – så nära att vi likt Paulus kan säga: ”nu lever inte längre jag utan Kristus lever i mig”. Och i den innerliga föreningen blir uppmaningen till kärlek och ödmjukhet inte tung utan tvärtom en naturlig följd av livet i Kristus, livet tillsammans med Jesus Kristus, i tro på honom och i kärlek till honom.
Jesus vår förebild. Ja, men framför allt är Jesus vår Frälsare och försonare.
Så skildrar Paulus i fortsättningen av texten Jesu liv. Denna skildring tar sin början inte i Betlehem, där Jesus föddes, och inte i Nasaret, där Maria fick uppdraget att föda honom, utan ännu tidigare, före Jesu jordiska födelse. Innan den första Juldagen, före bebådelsen, fanns Jesus hos Gud. Det är ju också om det vi sjunger i Adventspsalmen: ”Han kommer från eviga fröjder och lämnar sin tron av kristall, sin ära i ljusens palatser och lägges på strå i ett stall” (Sv Ps 108:2). Som det heter i den nicenska trosbekännelsen, att ”Jesus Kristus, Guds enfödde Son, är född av Fadern före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern, på honom genom vilken allting är skapat.
Martin Luther beskriver det som Paulus skildrar i vår text i en av sina psalmer: ”Till ende Sonen sade han: jag måste mig förbarma. Far ner uti det syndaland och lös de fångar arma av deras synd och stora nöd, fräls dem ifrån en evig död och låt dem med dig leva” (SvPs 345:4).
Jesus var, som det uttrycks, sann Gud och sann människa. Han var sann Gud därför att det endast var Gud som kunde frälsa och rädda den mänsklighet som hade vänt honom ryggen och förklarat honom avsatt för att i stället själv försöka ta Guds plats. Endast Gud kan rädda oss. Jesus var också sann, alltså riktig, människa. Endast som en riktig människa kunde han gå in under våra villkor, möta samma frestelser som vi, känna och förstå den nöd vi upplever, och så gå den motsatta vägen, Guds väg Där vi förhärligar oss lät han sig förnedras, där vi vill vara stora, blev han ödmjuk, där vi var olydiga blev han lydig trots att denna lydnad kostade honom döden.
Så står vi nu, denna passionstid, inför det stora mysteriet, försoningens mysterium, som vi inte kan fatta utan endast ta emot i tro. Vi kan ha frågor inför det. Vi kan fråga varför Jesus måste lida och dö. Men det enda svaret vi kan finna är att Gud så ”älskade världen att han utgav sin enfödde Son för att var och en som tror på honom inte skall förgås utan ha evigt liv” (Johannes 3:16). Guds väldiga kärlek är alltså svaret på korsets gåta och försoningens hemlighet.
För Jesus var korset en plåga. Där upplevde han den största smärta och den djupaste förnedring. Han bad om förskoning, men tillade: ”Dock Herre, inte min vilja utan din”. Därför, med psalmens ord: ”Ner till oss som ängslas stiger han med kärlek och försoning, och hans Ande hjärtat viger till sitt tempel och sin boning. Sig med människonaturen Herrens härlighet förenar, och Guds Son, av kvinna buren, blir det offer som oss renar” (Sv Ps 349:2).
Lärjungarna hade gjort vad de kunnat för att avråda Jesus från att gå den väg som slutade med korset. De kunde ju inget annat. Det som de såg var ju inte vad de väntat utan ett snopet nederlag. Inte ära utan skam och vanära. Men Paulus visar i vår text hur just det som människor uppfattade som slutet blev början till något nytt. Just därför att Jesus valde korset har Gud uppväckt honom och gett honom namnet över alla namn. Det är i detta namn som vi finner frälsning, det är i detta namn som döden besegras och vägen öppnas till det eviga livet. Ja ”korset, där ditt liv förbrann i helig offerglöd, dock vittnar evigt att du vann oss livet med din död” (Sv Ps 137:2).
Golgata kors var inte slutet. Det var början till något nytt. Nu öppnades porten i Öster, porten till det eviga livet. Och inför honom som vann seger på korset och försonade världen skall en gång alla knän böjas och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är Herre. Och för allt detta skall Gud Fadern äras.
Aposteln Johannes ser och hör detta i en syn: ”en stor skara, som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och länder och språk. De stod inför tronen och Lammet klädda i vita kläder med palmkvistar i sina händer. Och de ropade med hög röst: ”Frälsningen finns hos vår Gud, som sitter på tronen, och hos Lammet” (Uppenbarelseboken 7:9).
Det är detta som är vår tro och vårt hopp. Det är detta budskap som ger oss mod till att leva och tro till att dö. Detta är Livets Ord som fyller världen med ljus och som skingrar dödens fasa och gravens mörker, Ja, detta är korsets gåta och Påskens seger.
Amen.
