Personligt ansvar
I vissa fall tycks det som om vi med alla till buds stående medel vill ha tag på en syndabock, till exempel i miljömål och arbetsplatsolyckor. I andra sammanhang råder det en helt annan uppfattning. En patient vid ett sjukhus hade fått en felbehandling med stora negativa konsekvenser. En överläkare på sjukhuset intervjudade om fallet i TV och sade då de häpnadsveckande orden: Ingen har gjort fel, men det blev fel. Den som inte är medicinskt skolad kan nog inte annat än att fråga hur det kan bli fel utan att någon gör fel. Är det så att felen på nåtot sätt är självgående?
Ett annat fall som väckt uppmärksamhet är hur ett litet barn kunnat försvinna från Dagis utan att personalen märkt det, och när det nu hände tycker man att såväl personal som ledning skulle ha tagit sitt ansvar. Men inte. I stället konstaterade ledningen att rutinerna följts. Men om rutinerna är sådana att ett barn kan försvinna från Dagis utan att någon märker det eller gör något för att förhindra det, så är det tydligt för alla utom för Dagispersonalen att rutinerna är fel. Och nu är rutinerna inte självgående faktorer utan något som konstrueras av ledning och/eller personal.
I detta sammanhang tänker jag också på en händelse som gick i pressen för en del år sedan. En taxeringsmyndighet hade gjort ett mycket gravt fel med följd att en person skulle betala en stor summa pengar i skatt. Men, skattemyndigheten hade gjort fel och personen var inte skyldig någon skatt. Nu var bestämmelserna sådana att om taxeringen var orimlig skulle detta kunna åtgärdas omdelbart. Det var bara det, att lagen och bestämmelsrna hade inte tagit hänsyn till att det uppkomna felet hade orsakats av att en taxeringstjänsteman hade gjort fel. Så den feltaxerade personen fick allt vänta på att felet skulle rättas till sedan han överklagat i vederbörlig ordning, och kanske fått betala den felaktiga skattesumman för att sedan, långt om länge, få igen den.
Det vore nog inte så dumt för allmänheten om myndigheters och offentliga institutioner skärpte tjäntemannaansvaret.
Gert Nilsson
Ett annat fall som väckt uppmärksamhet är hur ett litet barn kunnat försvinna från Dagis utan att personalen märkt det, och när det nu hände tycker man att såväl personal som ledning skulle ha tagit sitt ansvar. Men inte. I stället konstaterade ledningen att rutinerna följts. Men om rutinerna är sådana att ett barn kan försvinna från Dagis utan att någon märker det eller gör något för att förhindra det, så är det tydligt för alla utom för Dagispersonalen att rutinerna är fel. Och nu är rutinerna inte självgående faktorer utan något som konstrueras av ledning och/eller personal.
I detta sammanhang tänker jag också på en händelse som gick i pressen för en del år sedan. En taxeringsmyndighet hade gjort ett mycket gravt fel med följd att en person skulle betala en stor summa pengar i skatt. Men, skattemyndigheten hade gjort fel och personen var inte skyldig någon skatt. Nu var bestämmelserna sådana att om taxeringen var orimlig skulle detta kunna åtgärdas omdelbart. Det var bara det, att lagen och bestämmelsrna hade inte tagit hänsyn till att det uppkomna felet hade orsakats av att en taxeringstjänsteman hade gjort fel. Så den feltaxerade personen fick allt vänta på att felet skulle rättas till sedan han överklagat i vederbörlig ordning, och kanske fått betala den felaktiga skattesumman för att sedan, långt om länge, få igen den.
Det vore nog inte så dumt för allmänheten om myndigheters och offentliga institutioner skärpte tjäntemannaansvaret.
Gert Nilsson
