Gert Nilsson

Vi har varit på konfirmationshögtid under Pingsthelgen i Jönköping, närmare bestämt i Hovsltätts Missionsiyrka.
Högtiden sträckte sig över både Pingstafton och Pingstdagen. Ett barnbarn konfirmerades tillsammans med tio andra ungdomar.
   Vid konfirmationen medverkade. förutom pastorn och konfirmanderna, bland annat de båda konfirmandledarna, båda anställda som ungdomsledare i kyrkan. En av dem höll en utmärkt predikan, anpassad till ungdomarna, på lördagen, och på söndagen höll den andra ungdomsledaren ett tal till konfirmanderna präglat av djup och samtidigt pedagogiskt uppbyggt så att ungdomarna - och vi vuxna - lätt kunde ta det till oss. Församlingens pastor predikade över Pingstens evangelium i anslutning till det som han fann förenade ungdomarna i konfirmandgruppen.
   Mycken sång och musik berikade högtiden.
   Det som kanske var annorlunda än de konfirmationer jag själv hållit och i övrigt känner till var att varje konfirmand hade haft vad man med ett modernt ord skulle kunna kalla för mentor. En person som ställde upp som stöd från församlingens sida och som särskilt skulle vara förebedjare för konfirmanden i fråga. Tanken slog mig: har vi i vår församling så många medlemmar att varje konfirmand skulle kunna få en särskild förebedjare och stödperson under konfirmandtiden? Självklart ställde dessa personer upp utan någon som helst ersättning. Och så kom osökt frågan: är det så att vi i Svenska kyrkan anställer bort alla sådana uppgifter som förr var frivilliga och oavlönade? Förr hade vi många söndagsskollärare, och de var inte bara kvalificerade utan också oavlönade. Hur är det i dag? Det finns söndagsskola på en del håll. Men huruvida ledarna där är arvoderade eller arbetar frivilligt skiftar.
   Hursomhelst: det var en härlig konfirmationshögtid. Samtidigt som jag kanske saknade den stringens som finns i Svenska kyrkans konfirmationsordning vill jag förmedla den glädje, det engagemang och det intresse som hela församlingen visade upp.
Gert Nilsson

I eftermiddag har jag varit i Sövestad och hört ett helt fantastiskt föredrag av astronomiproffessorn Bengt Gustafsson i Uppsala. Hans ärende var att tala om människans plats i ett oändligt universum. Man kommer osökt att tänka på den Åttonde Psaltarpsalmen, där det heter: Vad är då en människa att du tänker på honom.
Bengt Gustafsson visade fantastiska bilder från universum. R Dawkins nämndes, och om honom sade Bengt att han är en lysande naturvetenskapsman men en dålig teolog. Hans ateism är inte grundad på vetenskapen.
Vid frågestunden kom en fråga om förhållandet mellan astrologi och astronomi - de båda hörde ju samman en gång. Kommer de åter att föras samman? frågade en deltagare. Nej, svarade Bengt. De faktorer som astrologerna hänger upp sina utsagor på är enklare än den enklaste klocka och står på ett mycket stort avstånd från dagens astronomi. Dessutom är det, menade Bengt, fel att tro att människan skulle vara en så enkel varelse att hon skulle kunna styras av stjärnorna.
   Människan är ett kryp i universum. Och ändå oerhört betydelsefull. Detta bör göra oss ödmjuka.
   En frågare undrade om man inte skulle kunna föra energi från rymden hit till jorden. Varför det? undrade Bengt. Vi har energi så mycket vi behöver. Problemet är att vi än så länge inte har instrument att ta tillvara den.
   Jag skall väl i detta sammanhang också nämna, att det är den driftige kyrkoherden i Söverstad och kontraktsprosten Jan Wenzelberg som åter har engagerat en intressant föredragshållare som belyst ett för mänskligheten viktigt ämne.
Gert Nilsson

För en tid sedan hörde jag en föredragning av två av hemtjänstens företrädare i min kommun, Ystad. Allt man gjorde målades upp i rosenrött. Men hur är det, sade jag, måste människor inte vara halvdöda för att få plats på något av kommunens boenden? O nej, blev svaret.
   Jag vet inte om tjänstemannen som svarade ljög medvetet eller om lögnen har blivit en del av hennes vardag. Faktum är att en gammal man, som dog härom dagen, länge har önskat komma in på ett boende. Ensam, sjuk och i behov av vård har han inte haft det lätt. Och när han nu, när han var nästan halvdöd, bad han om att få en plats på ett boende. Men nej. I stället skulle hemtjänsten titta till honom flera gånger om dagen. Så blev han då nästan död och kom på lasarettet. Där fick han, de sista dagarna han levde, god vård.
   Nu är den gamle mannen död. Kommunen slapp att ordna ett boende för honom. Politikerna kan i lugn och ro fortsätta att planera den alltför dyra sportarenan som de har beslutat bygga och behöver inte låte sig besväras av gamla människor som behöver vård.
   Jag vet inte om tjänstemännen menar sig verkställa politikernas beslut, bara. De skall ju göra det. Men om resurserna inte räcker till borde det vara deras skyldighet att ha civilkurage nog att säga ifrån i stället för att visa makt mot de hjälpsökande.
Gert Nilsson