Bibeln och etiken
Bibeln är boken om Guds frälsande gärningar. Den börjar med skapelsen coh slutar med målet: himlen och det eviga livet. Kärnan i Bibeln är berättelsen om Jesus Kristus.
Om moralen är Nya testamentet entydigt: hur god moral vi än har kan vi aldrig bli frälsta genom den. Gud behöver inte vår goda moral - men våra medmänniskor gör det.
Vi är skapade av Gud, och i skapelsen har Gud gett oss en företällning om hur vi skall leva för att följa Guds vilja och för att livet på jorden skall bli drägligt. Vi vet av oss själva vad som krävs av oss utan att behöva läsa det i Bibeln. Bibeln säger ingenting om etiken som vi inte redan vet genom det faktum att vi är människor, skapade av Gud, även om den tydliggör det. Inga heliga Skrifter eller religiösa uppenbarelser behövs för att lära oss etik. Etiken är allmänmänsklig och utvecklas i samspel med andra.
Syndafallet har problematiserat tillvaron för oss, och vi handlar inte så som vi skulle göra. Vi vet hur vi borde handla, men vi gör på annat sätt. "Ty här på denna jorden är synden med i allt och ger åt allt det sköna en främmande gestalt", skaldar Lina Sandell. Genom att läsa Bibeln, och framför allt berättelsen om Jesus Kristus, ser vi hur vi borde leva - och hur vi faktiskt lever. När vi läser Bibeln, i ljuset av Kristus, avslöjas vi. "Från Frälsaren på korsets stam ljus faller på min dräkt, då träder syndens fläckar fram..."som Kempe Gleerup skriver i sången. Bibeln blir en spegel som visar oss hur vi borde leva och hur vi faktiskt lever.
Men Bibeln fungerar också som en kompass, den anger en riktning för vårt liv. Tydligast ser vi denna riktning i berättelsen om Jesus, en riktning som talar om barmhärtighet, kärlek, medmänsklighet.
Kommer då inte Jesus med nya bud som kärleksbudet, och budet om kärlek till fienden? Egentligen inte; också de buden finns inskrivna i vårt inre. Men Jesus radikaliserar den naturliga lagen, som vi har inom oss. Kravet blir radikalt.
Ett liv i tro på Kristus förutsätter ett visst leverne - för att vi skall kunna bli kvar på vägen och för att andra skall få hjälp att gå den vägen. Det radikala kravet blir då tydligt: ett fullkomligt liv. Samtidigt ser vi att vi inte klarar det. Då finns den radikala kärleken där, kärleken som gick i döden för att vinna oss för livet, kärleken som sänder oss ut bland smärtorna och nöden, och dit kan vi våga gå därför att Jesus Kristus har gett ut sig för oss genom sin död och uppståndelse.
Ytterst handlar den kristna tron inte om krav utan om den nåd som bär oss när vi kommer till korta med moralen. Som Elis Malmeström uttrycker det i psalmen: "Vad du vill är helighet, men du är barmhärtighet".
Gert Nilsson
Om moralen är Nya testamentet entydigt: hur god moral vi än har kan vi aldrig bli frälsta genom den. Gud behöver inte vår goda moral - men våra medmänniskor gör det.
Vi är skapade av Gud, och i skapelsen har Gud gett oss en företällning om hur vi skall leva för att följa Guds vilja och för att livet på jorden skall bli drägligt. Vi vet av oss själva vad som krävs av oss utan att behöva läsa det i Bibeln. Bibeln säger ingenting om etiken som vi inte redan vet genom det faktum att vi är människor, skapade av Gud, även om den tydliggör det. Inga heliga Skrifter eller religiösa uppenbarelser behövs för att lära oss etik. Etiken är allmänmänsklig och utvecklas i samspel med andra.
Syndafallet har problematiserat tillvaron för oss, och vi handlar inte så som vi skulle göra. Vi vet hur vi borde handla, men vi gör på annat sätt. "Ty här på denna jorden är synden med i allt och ger åt allt det sköna en främmande gestalt", skaldar Lina Sandell. Genom att läsa Bibeln, och framför allt berättelsen om Jesus Kristus, ser vi hur vi borde leva - och hur vi faktiskt lever. När vi läser Bibeln, i ljuset av Kristus, avslöjas vi. "Från Frälsaren på korsets stam ljus faller på min dräkt, då träder syndens fläckar fram..."som Kempe Gleerup skriver i sången. Bibeln blir en spegel som visar oss hur vi borde leva och hur vi faktiskt lever.
Men Bibeln fungerar också som en kompass, den anger en riktning för vårt liv. Tydligast ser vi denna riktning i berättelsen om Jesus, en riktning som talar om barmhärtighet, kärlek, medmänsklighet.
Kommer då inte Jesus med nya bud som kärleksbudet, och budet om kärlek till fienden? Egentligen inte; också de buden finns inskrivna i vårt inre. Men Jesus radikaliserar den naturliga lagen, som vi har inom oss. Kravet blir radikalt.
Ett liv i tro på Kristus förutsätter ett visst leverne - för att vi skall kunna bli kvar på vägen och för att andra skall få hjälp att gå den vägen. Det radikala kravet blir då tydligt: ett fullkomligt liv. Samtidigt ser vi att vi inte klarar det. Då finns den radikala kärleken där, kärleken som gick i döden för att vinna oss för livet, kärleken som sänder oss ut bland smärtorna och nöden, och dit kan vi våga gå därför att Jesus Kristus har gett ut sig för oss genom sin död och uppståndelse.
Ytterst handlar den kristna tron inte om krav utan om den nåd som bär oss när vi kommer till korta med moralen. Som Elis Malmeström uttrycker det i psalmen: "Vad du vill är helighet, men du är barmhärtighet".
Gert Nilsson
Martin Luther - glädjespridare
I den svenska kontexten har Martin Luther kommit att förknippas med tråkighet, stränghet och allt som gör livet svårt. Men detta är en missuppfattning. Man har helt enkelt tagit fasta på vissa uttryck och ryckt dem loss från sitt sammanhang. En liten episod från 1521 kan belysa något av den glade Luther.
Martin Luther var kallad till riksdagen i Worms för att försvara sig mot de anklagelser som den katolska kyrkan gjorde mot honom. Det var allts ett allvarligt sammanhang han skulle till. En av hans katolska kritiker har emellertid skildrat hur det kunde gå till på resan till Worms. På ett värdshus där Luther övernattade blev det mången skål, muntra dryckeslag, musik och nöjen, och Luther spelade sånger på en luta som "vore han någon slags Orfeus, men en som var rakad och klädd i kåa, och därför än mer att förundra sig över". En munk som inte bara själv hade roligt utan som också roade och gladde de andra gästerna på värdshuset.
Nu var naturligtvis inte Luther en festprisse, men han kunde unna sig lite av denna världens goda, och förutom att han skrev och komponerade psalmer kunde han också sjunga glada sånger.
Luther var en otrolig arbetsmyra. Hans syn på arbetet var att det var ett sätt att ära Gud och tjäna sina medmänniskor. Arbetet var för honom en gudstjänst, och en gudstjänst var för honom inte något tråkigt utan något som var fyllt av liv och glädje.
Den fråga som drev Luther till reformation var den djupt existentiella frågan: Hur skall jag finna en nådig Gud. Han hade försökt följa de rekommendationer som kyrkan på den tiden gjorde men funnit att de inte gav honom frid i sitt inre. Svaret på frågan fann han i tron på Jesus Kristus och den gudomliga nåden.
Ett av mina föredrag har jag gett titeln MARTIN LUTHER - STOFIL FRÅN MEDELTIDEN ELLER MAN FÖR FRAMTIDEN? Läsaren av dessa rader kan nog finna ut var jag placerar honom.
Kanske får jag tid längre fram att skriva mera utförligt om Luther, men detta får räcka än så länge.
Martin Luther var kallad till riksdagen i Worms för att försvara sig mot de anklagelser som den katolska kyrkan gjorde mot honom. Det var allts ett allvarligt sammanhang han skulle till. En av hans katolska kritiker har emellertid skildrat hur det kunde gå till på resan till Worms. På ett värdshus där Luther övernattade blev det mången skål, muntra dryckeslag, musik och nöjen, och Luther spelade sånger på en luta som "vore han någon slags Orfeus, men en som var rakad och klädd i kåa, och därför än mer att förundra sig över". En munk som inte bara själv hade roligt utan som också roade och gladde de andra gästerna på värdshuset.
Nu var naturligtvis inte Luther en festprisse, men han kunde unna sig lite av denna världens goda, och förutom att han skrev och komponerade psalmer kunde han också sjunga glada sånger.
Luther var en otrolig arbetsmyra. Hans syn på arbetet var att det var ett sätt att ära Gud och tjäna sina medmänniskor. Arbetet var för honom en gudstjänst, och en gudstjänst var för honom inte något tråkigt utan något som var fyllt av liv och glädje.
Den fråga som drev Luther till reformation var den djupt existentiella frågan: Hur skall jag finna en nådig Gud. Han hade försökt följa de rekommendationer som kyrkan på den tiden gjorde men funnit att de inte gav honom frid i sitt inre. Svaret på frågan fann han i tron på Jesus Kristus och den gudomliga nåden.
Ett av mina föredrag har jag gett titeln MARTIN LUTHER - STOFIL FRÅN MEDELTIDEN ELLER MAN FÖR FRAMTIDEN? Läsaren av dessa rader kan nog finna ut var jag placerar honom.
Kanske får jag tid längre fram att skriva mera utförligt om Luther, men detta får räcka än så länge.
