Gert Nilsson

Expressen för den 26 augusti kunde berätta ruskiga historier från svenska sjukhus. Tidningen skildrar en del fall där läkarna har bestämt att livräddande insatser inte får göras med vissa patienter.
Om det skulle visa sig att bedömningen som ligger till grund för beslutet är felaktig får sjuksköterskerna ändå inte ingripa. I ett fall var det en man som legat i koma i tre veckor. När så hjärtat stannade fick sjuksköterskorna inte ge honom hjärt- och lungräddning, eftersom läkarna förbjudit dem att göra det. Mannens föräldrar fanns emellertid vid sjuksängen och satte in de livräddande åtgärderna och lyckades sedan övertala läkarna att häva beslutet om att deras son inte skulle få livsuppehållande vård. Mannen ifråga lever i högsta välmåga och har nu blivit pappa för tredje gången.
Men det kusliga är att sjuksköterskorna stod och såg på när föräldrarna satte in de livräddande åtgärderna och var förbjudna av läkarna att ingripa.
Det talas om att människor skall bli skyldiga enligt lag att ingripa när någon misshandlas eller håller på att dö. Hur vore det att börja på sjukhusen genom att göra det obligatoriskt för sjuksköterskorna att ingripa även om läkarna har sagt att de inte skall göra det. Vi läser ju dagligen i tidningarna om läkare som gjort felbedömningar när det gäller diagnos eller behandling. Och framför allt: föbjud läkarna att utfärda "dödsdomar" genom att skriva i journalerna att livräddande åtgärder inte får sättas in.

11. sönd. Efter Trefaldighet. Evangelium: Lukas 18:9-14. Stora Köpinge kyrka den 19 augusti 2012. Psalmer: 240, 233, 230, 775, 47.
Nåden räcker – det är vår räddning
En sådan farisé! Så kunde man, i varje fall förr, säga om en människa som var skrytsam om sig själv eller skenhelig. Fariséerna har emellertid fått ett oförskyllt rykte hos oss som dåliga människor som hyllade dubbelmoralen, en moral för andra och en annan för dem själva. Men egentligen är detta en orättvis bild av dem. De var den tidens fromma människor. De tog Guds bud på allvar och ville leva efter dem. Det ser vi när vi hör farisén i templet räkna upp allt gott han gör. Av det han säger framgår att han tog Guds lag på allvar och strävade efter att uppfylla den till punkt och pricka, så som det anstod en sann israelit. Men inte bara det. I det han räknar upp finns också sådant som inte stod i lagen men som han ändå gjorde. Han gjorde alltså allt det som han enligt lagen var skyldig att göra plus en hel del till.
Farisén skröt inte. Han bara sade som det var. Förmodligen var hans bön inte tänkt att höras av andra. Det var till Gud han vände sig.
Nej, det var inget fel på fariséns leverne. Hans vandel var oklanderlig. Vinkelrätt levde han sitt liv så att han skulle ära Gud och tjäna sina medmänniskor. Han var, skulle vi kunna säga, en mönstermänniska, en människa som andra såg upp till och gärna ville ha som förebild.
Och ändå är det något som är fel.
Tullindrivaren, publikanen, var raka motsatsen. Han var långt ifrån någon mönstermänniska. Han hade svikit sitt folk genom att gå i ockupationsmaktens tjänst. Och från andra bibelställen kan vi dra slutsatsen att han blev rik på andras bekostnad genom att ta för höga tullavgifter. Att han sedan, liksom hans kolleger, var föraktad och utstött av folket hör ju också till saken. Det blir nog gärna så för dem som lever utstötta från samhället i övrigt att de skapar sina egna lagar, och i dessa lagar ingår som regel varken respekt för Gud eller omsorg om medmänniskorna. Publikanen har inget han kan berömma sig av. Han har inte ens levt enligt den mosaiska lagen, ännu mindre gjort något extra utöver den.
Hurudana var dessa båda män utanför templet? Hur var de som människor, som medmänniskor? Det vet vi inte. Vi kan bara spekulera. Men låt oss göra det. Farisén var den som folk såg upp till; en god medborgare, en generös medmänniska. Men kanske fanns där en hake. Har du sett en perfekt människa, nästan som en robot, göra en människa glad? Är det inte tvärtom så att deras perfektionism avskräcker?
Publikanen då? Säkert omtyckt i kretsen av kolleger och likasinnade. Generös på sina fester, avskydd av dem som kom till tullstationen och fick välja mellan att betala mutor eller inte få föra in sina varor. Avskydd av vanligt folk för att han var anställd av ockupationsmakten. Dessutom undrade folk om han över huvud taget tänkte på Gud och på andliga ting. Han var utstött ur gemenskapen med anständigt folk och hänvisad till att leva med sina gelikar.
Men det var något som förde de båda männen till templet, något som gjorde att de ville stå i förbindelse med Gud.
Kanske var det bekräftelse farisén sökte, acceptans för att han var den goda människa han var. Och när Gud hörde hur god han var skulle han väl ändå få bekräftat att han var rättfärdig? Med ett slå fläckfritt och gott liv måste han ju vara rättfärdig. Mer än så kunde Gud väl ändå inte begära av honom? Han hade uppfyllt sina skyldigheter, och nu var det Guds skyldighet att uppfylla sin del av kontraktet: att öppna himlaporten för honom.
Publikanen å sin sida blygdes och skämdes där han stod. Han kom till templet och sökte den Gud han vänt ryggen och vars lag han brutit mot. Vad har han där att göra, undrade folk. Medan farisén stolt och självsäkert finner sin plats i templet går tullindrivaren till en avsides belägen plats där ingen skall kunna se eller höra honom. Men också han säger som det är, säger att han har brutit mot Guds bud, att han inte har något gott att komma med, att han är en syndare som behöver Guds förlåtelse och förbarmande.
Två personer. En som är så god att fromheten lyser om honom, en annan som bekänner sin stora synd. En som är lyckad i människors ögon, en annan som betraktas med avsky.
Något händer med de båda männen i templet. Den ene predikar för Gud om sin fromhet och perfektionism, den andre erkänner oförbehållslöst att han har misslyckats med att leva så som han borde ha gjort.
Den ene litade på sig själv och betraktade sig som rättfärdig. Den andre överlämnade sig åt Gud på nåd och onåd och blev rättfärdig. Rättfärdig. Inte i sig själv men genom att fly in i en annans rättfärdighet, Jesu Kristi rättfärdighet.
Här ligger den stora skillnaden mellan de båda männen. Är det jag själv, genom ett perfekt liv, som kan öppna himlaporten, eller är det Gud nåd och barmhärtighet som gör det.
Den judiska lagen var som ett kontrakt: när människan uppfyllde den – och man menade att varje anständig människa verkligen kunde uppfylla den - så var Gud skyldig att uppfylla sin del av avtalet: att betrakta människan som rättfärdig. Och det var denna föreställning som fick farisén att tro att han var rättfärdig.
Men, tror jag liknelsen vill säga, vad det kommer an på är inte om vi är berömda eller särskilt goda eller kan hänvisa till aldrig så fina handlingar, när vi en gång klappar på himlaporten. Det är självklart att vi skall leva ett anständigt liv och att vi skall bry oss om våra medmänniskor. Att vi skall vara hederliga och ärliga och leva i fred med varandra är helt enkelt vår skyldighet som människor. Vi skall uppföra oss väl här i världen. Men som inträdesbiljett till himlen räcker det inte.
Jesus försvarar inte publikanens leverne. Han framställer honom inte heller som en förebild när det gäller hans sätt att sköta sin tjänst. Förebild blir han i ett helt annat sammanhang. Han såg att han saknade nyckel till Guds himmel, såg att han stod långt ifrån Gud. Det enda han kunde göra var att be om Guds nåd och barmhärtighet. Som Lydia Lithell uttrycker det i sången:
Det enda som bär när allting annat vacklar, det är Guds nåd och Guds barmhärtighet. All jordisk berömmelse och glans den slocknar när sist jag står hos Gud i härlighet. Det enda jag vet, det är att nåden räcker, att Kristi blod min synd, min skuld betäcker. Det enda jag har att lita till en gång, det är Guds nåd, Guds gränslösa nåd (Segertoner 521).
Så är det detta vårt evangelium vill säga oss i dag: att Guds barmhärtighet och nåd är så stor att den räcker för oss alla, att det är nåden som är vår räddning. Själva skulle vi gärna vilja att vi av egen kraft kunde bli frälsta. Men, med några ord jag skrev för mer än femtio år sedan och som jag menar håller än i dag:
Med alla egna prestationer jag frälsning ej kan vinna. Med alla världens millioner en öppnad himmel aldrig finna.
Men om jag från all stolthet går och så vid korsets fot förlåtelse av Jesus får, jag får för själens bot.
O, Herre Gud, vad det är stort att allt beror på nåd. Vad göras skall är redan gjort, så är ditt frälsningsråd (febr. 1959).
Men låt oss också följa de båda männen lite längre fram i tiden, efter tempelbesöket. Hur handlade publikanen när han fått veta att han var förlåten och att hans skuld till Gud var efterskänkt? Om han tog vara på nåden föddes i honom en längtan efter renhet, efter att leva så att Gud blev ärad och hans medmänniskor älskade. Den som tar emot nåden vill leva som Jesu lärjunge.
Farisén kunde berömma sig av att lyda och uppfylla alla de tio buden, och mera därtill. Jesus visar emellertid i sin bergspredikan att det inte endast handlar om att lyda buden ytligt. Det är fullkomlighet som krävs av oss, och då kommer vi alla till korta, också den lyckade farisén. Och när vi då speglar oss i evangeliernas berättelser om Jesus ser vi både hur vi skulle vara och hur vi är. Då får vi gripa tag i nåden som vår enda räddning och stämma in i Elis Malmeströms psalm, där ha skriver om Gud: All din nåd är öppen famn och ditt namn en ljuvlig hamn. Vad du vill är helighet, men du är barmhärtighet (SvPs 217:5).
Därför inbjuds vi alla, vare sig vi är perfekta som farisén eller misslyckade som publikanen, att upprepa de ord vi sjöng i gudstjänstens inledning: Herre, förbarma dig över oss, Kriste, förbarma dig över oss, Herre, förbarma dig över oss. Den bönen kan vi be i den trygga förvissningen att nåden räcker, nåden som kom till oss i dopet, nåden som strömma fram från korset och från den levande Frälsaren. Så älskade Gud världen att han gav den sin ende Son för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv (Johannes 3:16).
Det är vår räddning och vårt hopp, här i tiden och när vi en gång skall lämna världen.
Amen.



Gert Nilsson

Våld i nära relationer innebär i de allra flesta fall en mans våld mot den kvinna han är gift eller sambo med, även om det också finns andra konstellationer. Även kvinnor kan misshandla män.
Inte sälla hör detta våld hemma i en situation där kvinnan beslutat avsluta förhållandet,. Men förmodligen har våldet pågått en längre tid, kanske under hela äktenskapet eller samboförhållandet. Det har inte sällan hänt att kvinnan polisanmält mannen men sedan tagit tillbaka sin anmälan, och utan kvinnans vittnesmål blir det svårt att döma mannen om det inte också finns andra vittnen.
Den primära frågan är: hur mycket våld skall en kvinna eller man tåla från sin partner? Mitt svar är enkelt: inget alls. I samband med mäns misshandel av kvinnor har ofta framkommit att mannen ångrat sig, bett om förlåtelse och lovat att det aldrig skall hända igen, bara kvinnan stannar hos honom. Kvinnan har förlåtit, men så blir hon slagen igen och igen och igen, de fagra löftena till trots. Därför är mitt råd till varje kvinna som blir slagen av sin man att avsluta förhållandet - begära skilsmässa eller separera - omedelbart. Alternativet är att acceptera ett liv med misshandel.
Men, frågar någon, skall en präst inte uppmana den misshandlade att förklåta och ge partnern en chans att bättra sig? Så kan tyckas. Men erfarenheten visar, att den som misshandlar kommer att fortsätta med detta. De mest kristliga råd man kan ge i den situationen är att avsluta förhållandet omedelbart. Ett slag är ett slag för mycket, en gång är en gång för mycket. Ingen som misshandlar är värd att ha någon att leva med. Han - eller hon - måste först genomgå behandling och bli fri från våldstendenserna och den destruktiva hållning som ligger till grund för att personen anser sig ha rätt att slå den man lever med.
Men har det inte hänt att den som slagit sin partner har ångrat sig och inte upprepat misshandeln? Det kan tänkas. Men ingen bör uppmanas att vara försöksperson i ett sådant experiment.
Den som slår sin partner har förverkat rätten att leva med henne eller honom. Det kan låta obarmhärtigt. Men det är barmhärtigt med hänsyn till den som blir slagen.