Påsk (predikan från 2013)
Påskdagen. Evangelium: Markus 16:1-14. Stora Köpinge kyrka den 31 mars 2013. Psalmer: 146, 147, 868, 740, 743.
Han har uppstått - han är inte här!
Vilken omtumlande hälsning kvinnorna fick tidigt på Påskdagsmorgonen när de kommit till klippgraven där man på Långfredagskvällen hade lagt Jesu döda kropp. De hade stigit upp tidigt och var nu på väg till graven för att göra den döde vännen den sista tjänsten. Med sorg i hjärtat hade de varit på väg, och dessutom sysselsatta med ett praktiskt bekymmer: vem skulle kunna hjälpa dem att rulla bort den stora stenen som rullats för graven på Långfredagskvällen; själva skulle de inte orka.
Så kommer de fram till graven och ser att stenen redan är borta. De går in i graven, men bara för att finna den tom. Undra på att de blir chockerade. Allt hade ju blivit så överraskande och omtumlande de senaste dagarna. Först detta att Jesus hade fängslats och misshandlats, och så, på fredagen, dödats på korset. Och nu när de som en sista tjänst åt vännen skulle smörja den döda kroppen finns han inte kvar i graven.
Men graven är inte helt tom. De möter en gestalt där som kommer med hälsningen: Han har uppstått, han är inte här. Och så får de hälsningen att de skall gå iväg och berätta detta. Gå iväg och berätta, får de höra. Men i stället lägger de benen på ryggen och springer därifrån, rädda och förskräckta. De vågar inte berätta vad de hört och sett, och, förresten, vem skulle tro dem? Det som de hört och sett är ju så oerhört att de inte kan fatta det.
Men så händer något mer. Jesus visar sig för sina vänner och lärjungar, och sedan kommer det fram att han visat sig för än den ene och än den andre och dessutom för många på en och samma gång. Då börjar de inse att det som de varit med om inte rör sig om synvillor och fantasifoster utan om verkliga händelser. Uppståndelsen är verklig. Den går inte att bortförklara, även om det är just det människor försökt ända från den första Påskdagen. Sanningen är illa tåld, därför vill man tysta den. Jesus är illa tåld av dem som sluter sig inom sitt eget skal och inte vill se sanningen i ögat, sanningen om vår synd och Guds kärlek.
Uppståndelsen var inget som lärjungarna och vännerna hade räknat med. Det som nu hände borde inte ha överraskat dem eftersom Jesus flera gånger hade sagt att han skulle dödas, men att han på tredje dagen skulle uppstå från de döda. Men efter Långfredagen var allt hopp borta. Sedan mörkret sänkt sig på Golgata levde lärjungarna och vännerna i ett enda stort nattsvart mörker.
Jesus hade talat för döva öron när han förutsade sin död och uppståndelse. Därför blev de alla överraskade och chockerade.
De som kom till graven kunde notera att den var tom. Men varför den var tom kunde de först inte fatta. Först så småningom skulle deras häpnad övergå i visshet. Den tomma graven blev ett tecken på att något hade hänt. Men det var Jesu möte med dem senare som skulle övertyga dem om att han verkligen är uppstånden från de döda och lever.
Så berättar Påsktexterna om hur det blir ljust över gravarna, hur det, bildligt talat, växer en lilja där korset stod, ett tecken på livets seger över döden.
För det är ju det som det handlar om, livets seger över döden. När Jesus dog, dog han för oss alla, och när han uppstod från de döda uppstod han för oss alla. Han har själv använt liknelsen med sig själv som huvudet och den kristna församlingen som kroppen, och hur huvudet drar hela kroppen med sig. Liksom vid en förlossning huvudet kommer först och kroppen följer efter, så drar han sin församling med sig ut från mörkret och in i dagens ljus, genom dödens fasa och gravens mörker fram till ljuset och glädjen i Guds himmel.
Detta glada budskap gick så småningom upp för lärjungarna. Efter de omtumlande händelserna vid den tomma graven gav mötet med den Uppståndne dem visshet, en visshet som fyllde dem med glädje. Och så stor var glädjen över att Frälsaren uppstått och lever att man började fira Påskdag varje vecka. Varje söndag blev en Påskdag, en uppståndelsens dag.
Långt innan kyrkan började fira Jul firade den Påsk. Först varje söndag, Herrens dag, och sedan även den särskilda Påskhögtiden varje år.
Men för många människor slutar det med Långfredagen, med sorgen och mörkret och den grusade framtiden. Och skulle man våga se längre blir det till stenen framför graven i klippan – och den grav som en gång blir vår egen. För det är ju som om stora stenar spärrar vägen för vår framtid. Frågan tränger sig på: vem skall rulla bort stenen som skall stänga till vår egen grav? Själva mäktar vi inget när vi ligger där, och ingen människa kan ge oss liv på nytt.
Men de Guds krafter som rullade bort stenen från graven och gav den döde livet på nytt är alltjämt i rörelse. Livets under låter sig inte hindras. Gud skapar och ger liv alltjämt. Därför har den första Påskdagen med oss och vår framtid att göra. Den säger att liksom Jesus har uppstått från de döda har han lovat de sina att föra dem genom död och grav till uppståndelse och liv.
Det finns hopp för oss. Ett hopp som är grundat i Påskdagens evangelium och som har sin förutsättning i det faktum att Jesus Kristus har uppstått från de döda och lever i dag. Det är anledningen till att vi kan önska varandra Glad Påsk!
Kristus är uppstånden, ja, han är sannerligen uppstånden!
Amen. Halleluja!
