Palmsöndagens predikan
Palmsöndagen. Text: Filipperbrevet 2:1-11.Sånger ur FA:a sångbok 45, 137, 727, 513.
Jesus Kristus – vår försonare och förebild
I vår text förmanar Paulus de kristna i Filippi, och oss som här firar gudstjänst, att leva på ett sätt som är värdigt evangelium. Det finns för de kristna i Filippi, och för oss, två möjligheter: att leva av denna världen, och att leva i Herren. Den ena vägen är den vanliga, den där människan själv står i centrum och självförverkligandet blir huvudsaken, eller livet i Kristus där Han står i centrum. Jesus talar vid ett tillfälle till lärjungarna om hur människor i allmänhet lever enligt modellen störst, bäst, vackrast och förnämst, och säger, vänd mot lärjungarna, ”men så är det inte hos er”. Livet i Jesu efterföljd, livet i Kristus, får konsekvenser för en kristen människas vardag. Detta skulle vara självklart, men nu är det ju så att samtidigt som vi lever i tron på Jesus Kristus som vår Frälsare frestas vi att leva som om vi själva är världens medelpunkt och alltings mått. Därför uppmanar aposteln oss: lev i kärlek, var ödmjuka, sätt medmänniskan före er själva. Med andra ord: lev som de människor som ni är skapade att vara, människor som med orden i Första Mosebok tar vara på sin broder, sin nästa.
Att leva så som Paulus skriver kan tyckas detsamma som att förneka sig själv, och det är just det som det handlar om: att förneka sig själv, ta sitt kors på sig och följa Jesus. Det är inte härlighetens väg som ligger framför Jesus och lärjungarna utan förnedringens, korsets och smärtans väg. Det var inte kungatronen i Jerusalem som var målet även om lärjungarna frestades att tro det, utan lidandet, förnedringen och korset. Undra på att lärjungarna frestades att fly bort ifrån detta som de såg som ett misslyckande.
Paulus ställer fram Jesus som förebilden för kristna människors liv. Ett liv i kärlek, ett liv där jag själv får stå tillbaka för den dubbla riktningen för kärleken: kärleken till Gud och kärleken till mina medmänniskor.
Men är det verkligen Guds mening att vi skall gå omkring och förneka oss själva, att vi skall ödmjuka oss så att vi bara är stoft för vinden? Nej, meningen är att vi skall leva i Herren, att vi i allt vad vi gör skall ha Jesus Kristus som vår förebild och lära av honom. Ja, lära av honom som var rik, men som blev fattig för vår skull för att göra oss rika.
Jesus talar vid ett tillfälle om vetekornet. Om kornet får ligga där orört blir det inte till någon glädje, men om det myllas ner i jorden dör det, men det blir då också till glädje och välsignelse
Vägen till himlen gick för Jesus inte genom jubel och härlighet. Den gick genom självutgivande och utblottelse. Alltså den väg vi så ofta själva vill undvika och som lärjungarna varnade honom för. Men det var inte bara Jesus som gick den vägen. Den som vill följa mig, säger han, får ta sitt kors på sig och följa mig. Åtminstone för några av Jesu lärjungar kom detta att gälla i bokstavlig mening. Och för tusenden och åter tusenden kristna är detta den verklighet som de lever i under förföljelsens och martyrskapets villkor.
Jesus har inte kallat oss till att leva i en skenvärld med guld och gröna skogar. Nej, han har kallat oss att leva i tron på honom som gick i döden för att vinna oss för livet, som kallar oss till att leva ”i Herren”. Som Paulus skriver i en vers före vår text: ”ni har fått nåden att – ja inte bara att tro på Kristus, utan också lida för hans skull” (Fil. 1:39). Och, skriver Paulus, det är samma kamp som han själv utkämpar.
Så har vi ett föredöme att följa, vår Herre Jesus Kristus. Följa – så nära att vi likt Paulus kan säga: ”nu lever inte längre jag utan Kristus lever i mig”. Och i den innerliga föreningen blir uppmaningen till kärlek och ödmjukhet inte tung utan tvärtom en naturlig följd av livet i Kristus, livet tillsammans med Jesus Kristus, i tro på honom och i kärlek till honom.
Jesus vår förebild. Ja, men framför allt är Jesus vår Frälsare och försonare.
Så skildrar Paulus i fortsättningen av texten Jesu liv. Denna skildring tar sin början inte i Betlehem, där Jesus föddes, och inte i Nasaret, där Maria fick uppdraget att föda honom, utan ännu tidigare, före Jesu jordiska födelse. Innan den första Juldagen, före bebådelsen, fanns Jesus hos Gud. Det är ju också om det vi sjunger i Adventspsalmen: ”Han kommer från eviga fröjder och lämnar sin tron av kristall, sin ära i ljusens palatser och lägges på strå i ett stall” (Sv Ps 108:2). Som det heter i den nicenska trosbekännelsen, att ”Jesus Kristus, Guds enfödde Son, är född av Fadern före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern, på honom genom vilken allting är skapat.
Martin Luther beskriver det som Paulus skildrar i vår text i en av sina psalmer: ”Till ende Sonen sade han: jag måste mig förbarma. Far ner uti det syndaland och lös de fångar arma av deras synd och stora nöd, fräls dem ifrån en evig död och låt dem med dig leva” (SvPs 345:4).
Jesus var, som det uttrycks, sann Gud och sann människa. Han var sann Gud därför att det endast var Gud som kunde frälsa och rädda den mänsklighet som hade vänt honom ryggen och förklarat honom avsatt för att i stället själv försöka ta Guds plats. Endast Gud kan rädda oss. Jesus var också sann, alltså riktig, människa. Endast som en riktig människa kunde han gå in under våra villkor, möta samma frestelser som vi, känna och förstå den nöd vi upplever, och så gå den motsatta vägen, Guds väg Där vi förhärligar oss lät han sig förnedras, där vi vill vara stora, blev han ödmjuk, där vi var olydiga blev han lydig trots att denna lydnad kostade honom döden.
Så står vi nu, denna passionstid, inför det stora mysteriet, försoningens mysterium, som vi inte kan fatta utan endast ta emot i tro. Vi kan ha frågor inför det. Vi kan fråga varför Jesus måste lida och dö. Men det enda svaret vi kan finna är att Gud så ”älskade världen att han utgav sin enfödde Son för att var och en som tror på honom inte skall förgås utan ha evigt liv” (Johannes 3:16). Guds väldiga kärlek är alltså svaret på korsets gåta och försoningens hemlighet.
För Jesus var korset en plåga. Där upplevde han den största smärta och den djupaste förnedring. Han bad om förskoning, men tillade: ”Dock Herre, inte min vilja utan din”. Därför, med psalmens ord: ”Ner till oss som ängslas stiger han med kärlek och försoning, och hans Ande hjärtat viger till sitt tempel och sin boning. Sig med människonaturen Herrens härlighet förenar, och Guds Son, av kvinna buren, blir det offer som oss renar” (Sv Ps 349:2).
Lärjungarna hade gjort vad de kunnat för att avråda Jesus från att gå den väg som slutade med korset. De kunde ju inget annat. Det som de såg var ju inte vad de väntat utan ett snopet nederlag. Inte ära utan skam och vanära. Men Paulus visar i vår text hur just det som människor uppfattade som slutet blev början till något nytt. Just därför att Jesus valde korset har Gud uppväckt honom och gett honom namnet över alla namn. Det är i detta namn som vi finner frälsning, det är i detta namn som döden besegras och vägen öppnas till det eviga livet. Ja ”korset, där ditt liv förbrann i helig offerglöd, dock vittnar evigt att du vann oss livet med din död” (Sv Ps 137:2).
Golgata kors var inte slutet. Det var början till något nytt. Nu öppnades porten i Öster, porten till det eviga livet. Och inför honom som vann seger på korset och försonade världen skall en gång alla knän böjas och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är Herre. Och för allt detta skall Gud Fadern äras.
Aposteln Johannes ser och hör detta i en syn: ”en stor skara, som ingen kunde räkna, av alla folk och stammar och länder och språk. De stod inför tronen och Lammet klädda i vita kläder med palmkvistar i sina händer. Och de ropade med hög röst: ”Frälsningen finns hos vår Gud, som sitter på tronen, och hos Lammet” (Uppenbarelseboken 7:9).
Det är detta som är vår tro och vårt hopp. Det är detta budskap som ger oss mod till att leva och tro till att dö. Detta är Livets Ord som fyller världen med ljus och som skingrar dödens fasa och gravens mörker, Ja, detta är korsets gåta och Påskens seger.
Amen.
