LÅNGFREDAGENS PREDIKAN
Långfredagen den 3 april 2015, nattvardspredikan. Templo Ecuménico, Playa del Inglés.
Ty talet om korset är visserligen en dårskap för dem som gå förlorade, men för oss som bliva frälsta är det en Guds kraft (1 Kor 1:18).
Den långa dagen, den svåra dagen, den plågsamma dagen har nått sitt slut. Lidandet är över, döden har brutit ner livet, livet som hela tiden levts i kärlek till andra och i lydnad för den himmelske Fadern. ”Fader, i dina händer befaller jag min ande” (Lukas 23:46) – med de orden överlämnar han sitt jordeliv i den himmelske Faderns händer.
Runt omkring korset har det funnits människor, människor som sörjt, eller som har hånat, eller som funnit ett nöje i det som skedde.
Men nu är det över, lidandet har nått sitt slut. Livsverket är fullbordat.
Trots de tunga plågorna, som kunnat dominera över den korsfäste, har han hela tiden tänkt på andra. Han har sörjt för att hans mor blir omhändertagen, han har bett för sina plågoandar, han har skänkt hopp åt en olyckskamrat på ett kors bredvid med orden: ”I dag skall du vara med mig i paradiset” (Lukas 23:43).
Nu är allt slut. Mörkret som föll över platsen i själva dödsögonblicket, jordbävningen, som klöv draperiet i templet mellan det heliga och det allra heligaste, väckte frågor och förundran. Vem var han, denne man, han som man följt genom livet, över vars under man hade häpnat, och som man nu sett dö?
Nu hade hans kropp brutits ner och hans blod utgjutits. Liksom soldaterna, som genomfört det människofientliga hantverket, hade delat hans kläder mellan sig, delas nu hans kropp ut till alla, till oss alla. ”Kristi kropp, för mig utgiven, Kristi kropp, för dig utgiven. ”Så älskade Gud världen”. Men: ”En och en vi måste stiga till det kors som allt försonar” (Psalmboken 102:2).
När den döda kroppen lades in i klippgraven var det, utan att människor förstod det, för att den där skulle få en tillfällig boning. Graven skulle inte kunna behålla honom. Nej, han skulle fortsätta att ge ut sig, ge ut sig för att frälsa och rädda det som annars skulle gå förlorat.
”Jesus för världen givit sitt liv: öppnade ögon, Herre mig giv. Mig att förlossa offrar han sig, då han på korset dör ock för mig” (Psalmboken nr 45:1).
I kväll är han här, är i Ordet som läses, är i brödet och vinet som delas. Han kommer till oss och fyller oss med sitt liv.
På korset offrade han sig för oss alla, blev ett försoningsoffer som tog bort all världens synder. Så blev den långa och brutala fredagen den goda fredagen.
Offret på Golgata skedde en gång för alla. Det gjorde slut på den gammaltestamentliga offertjänsten som fungerat som ett provisorium. Nu har något nytt skett: ”Skulden är gäldad, segern är vunnen, Kristus har dött, försoning är funnen. Lagen oss dömer, synden oss slår, Kristus oss frälsa helt förmår” (Sionstoner 1972 Nr 270:1).
I kväll kommer han själv till oss. När vi äter brödet och dricker vinet tar vi emot hans kropp och blod. Det heliga brödet och välsignelsens kalk skänker liv. Odödlighetens läkemedel kallade man nattvarden för i fornkyrkan. Hans död förkunnar vi, hans uppståndelse bekänner vi till dess han kommer åter i härlighet.
Vi gör en hastig utflykt till S:ta Maria kyrka i Ystad där vi betraktar altartavlan. Den föreställer den första nattvarden. Men vid bordet finns inte, som det brukar, tretton personer utan fjorton. Vem är den fjortonde? Det är konstnären som målat dit sig själv. Och detta är en djupt kristen tanke: när vi firar nattvard blir vi samtida med dem som deltog i den första nattvardsgången, och de med oss.
På Golgata offrade sig Jesus Kristus för oss alla. I nattvarden tar vi emot frukterna av detta offer, fysiskt och i tro. När vi tar emot det får vi ge ut oss i ett tacksamhetens offer, med tack till Gud för hans outsägligt rika gåva, och i kärlek till varandra. Nattvarden är gränsöverskridande, dess välsignelser vill nå från människa till människa. Till Jesu Kristi åminnelse, till medmänniskors hopp. Genom nattvarden får vi kraft att leva ut Jesu kärlek i världen och en vilja att göra det. ”Kristi kärlek tvingar oss” skriver aposteln (2 Kor 5:14). ”Ett nytt bud ger jag er”, säger Jesus, ”att ni skall älska varandra. Ja, såsom jag har älskat er skall ni älska varandra” (Johannes 13:34). Det är nattvardens gåva och mysterium, givet oss till tro, hopp och kärlek.
Så får vi fira nattvard denna Långfredagskväll. Korset, som restes för vår Frälsare är nu tomt; på oss väntar ett kors, vårt livs Långfredag i framtiden. Men då, när den stunden kommer, har Jesus redan varit där. Då är mörkret inte helt svart och framtiden inte utan hopp. Ty ”Vid slutet står korset, hans eget och vårt, och bådar uppståndelsens morgon” (Psalmboken 175:8).
Amen.
