Gert Nilsson

Annandag Påsk. Evangelium: Lukas 24:13-49. S:ta Maria kyrka den 5 april 2010. Psalmer: 153, 147, 469, - , 740, 155, 198.

Vandring med den Uppståndne

Det är fortfarande Påskdag när de två vännerna till Jesus är på vandring till Emmaus. Det är en vandring i förstämning och sorg blandat med undran och tvivel. De genomgår förtvivlans mörker och hopplöshetens natt där under vandringen. Han som de hade hoppats på finns inte längre ibland dem. De hade sett honom som Israels befriare, som den som skulle rädda dem undan den romerska ockupationen och göra det lilla folket till ett namn som blev känt, ett folk som inte bara skulle omges med respekt utan också ha makt och herravälde i världen.

Men nu är han död. Död och begraven. Och så, mitt i sorgen, det märkliga. Några kvinnor har varit vid graven och upptäckt att kroppen var borta. Bindlarna låg där, vackert ihoprullade. Men själv var han inte där. En ängel hade sagt dem att den döde inte längre var död utan levde. Dessutom hade några andra gått dit och funnit att det vart som kvinnorna hade berättat.

Så plötsligt upptäcker de att de har fått följe med en främling. Ja, det måste ju vara en främling. Det verkar som om han inte har hört det som hänt i Jerusalem de senaste dagarna, så de berättar det för honom, både det som hände på Långfredagen och det som de hört om den tomma graven.

Då börjar främlingen tala. Han går igenom de heliga skrifterna och visar, att det som har hänt var just det som skulle hända Messias när han kom. Så får de båda vandrarna vara med om att den ena pusselbiten efter den andra läggs på plats och bildar ett mönster.

Men fortfarande finns sorgen där, och tvivlet. Har främlingen rätt? Var det som skedde ett led i den gudomliga planen?

Det är sent på dagen och de båda vandrarna bjuder in främlingen när de kommit fram, trugar honom på österländskt vis. Han följer med dem in och de bjuder honom att dela deras kvällsmat. De bad honom välsigna maten och då känner de igen honom. Då ser de, att det inte är en främling som slagit följe med dem utan Jesus själv.

Han har gått vid deras sida, talat med dem, utan att de känt igen honom. Det står att deras ögon var förblindade så att de inte kände igen honom. Kanske var det så, att de inte kunde fatta det ofattbara som hänt, att han som var död och begraven nu gick tillsammans med dem, livs levande. Kanske var det så att han ville vara okänd för dem medan han lade ut skrifterna för dem, så att de skulle se mönstret i Guds plan. När han sedan bryter bröder och räcker det åt dem kände de igen honom.

I samma ögonblick som de känner igen honom försvinner han. Han har kommit till dem i en kropp som är synlig, han har välsignat brödet och räckt det åt dem, och sedan försvinner han lika plötsligt som han kommit till dem på vägen.

Detta är så stort att de inte kan behålla det för sig själva. Fastän det närmar sig kväll och de är trötta av vandringen vänder de tillbaka till Jerusalem för att berätta vad de varit med om för lärjungarna och vännerna som är samlade denna kväll. Då får de höra, att även Simon Petrus har mött den Uppståndne. Men just som de olika men samstämmiga berättelserna möts, till förvåning och undran mer än till glädje och förklaring, står Jesus plötsligt mitt ibland dem.

De vet ännu inte vad de skall tro, så de skakar av rädsla. När tvivlet står öga mot öga med det osannolika blir människor förskräckta. De litade inte på sina ögon utan trodde att de såg en vålnad. Men Jesus lugnar dem. Varför blir ni skrämda? Varför fylls ni av tvivel? frågar han. Då ser de att det inte är en vålnad de har framför sig. De känner igen honom på såren efter spikarna på hans händer och fötter.

Det var ingen vålnad som fanns hos dem. De kände igen honom, de såg att det var samme Jesus som hade blivit korsfäst och lagd i en grav. Men var de övertygade? Eller trodde de fortfarande att de såg i syne? Jesus ser deras skepsis och undran. Då ber han om mat. För ett är säkert: en vålnad kan inte äta, en fantasifigur äter inte riktig mat.

Jesus hade flera gånger före sin död berättat om att han skulle lida och dö men uppstå på Tredje dagen. Men han hade talat för döva öron. Lärjungarna hade inte förstått. Och nu finns han där hos dem, livs levande. Liksom han hade lagt ut Skrifterna på vägen till Emmaus gör han det nu i huset där lärjungarna är samlade i Jerusalem.

Mitt i tvivlet växer tron fram. Mitt i sorgen väller glädjen fram. Men han är ju här hos oss. Han lever. Så är hopplöshetens murar sprängda, de anar en framtid och ett hopp. De ser den Uppståndne stå där livs levande, och de förstår Skrifterna, förstår det som Moses och profeterna har vittnat om Messias, Frälsaren. 

Men där, när häpnaden har lagt sig, får de en uppgift. Det finns en mening med det som har skett. Syndernas förlåtelse genom omvändelse skall i Jesu namn förkunnas för alla folk. Och, säger han: Ni skall vittna om allt detta. Ni skall utrustas med Helig Ande så att ni får mod och kraft till det.

Från Påsken i Jerusalem den gången till oss som firar Påsk i nådens år 2010. Också vi kan gå där fulla av sorg och tvivel, tyngda av hopplöshet, se framtiden grusad. Det kan vara vår egen framtid vi tänker på och skräms inför, eller vi kanske sörjer en kär anförvant som har dött ifrån oss. Så kommer frågorna: är döden och graven det sista? Finns det verkligen en uppståndelse? Betyder Kristi uppståndelse något för oss?

Det var många människor som mötte den uppståndne Jesus. Vid ett tillfälle mer än femhundra. Och människorna vi läste om i vårt evangelium var ju så nära att de kunde se och känna honom, ta emot brödet från honom och se honom äta. Samtidigt som Jesus visar kontinuiteten med sitt liv och sin kropp före Långfredagen visar han att den kropp han nu har är annorlunda, att den kan gå genom stängda dörrar och förflytta sig snabbt mellan olika platser.

Så kommer han till oss denna Påsk, kommer med glädje och liv, kommer med Påskens sol och Uppståndelsens glädje, kommer med mod och hopp. Jag lever, ni skall också leva, säger han. Och: Jag är uppståndelsen och livet, den som tror på mig skall leva om han än dör. Det är som om Påskliljan, med sin trumpetformade blomma, riktigt jublar fram Påskens glädje och livets seger över döden. 

Han möter oss, liksom han mötte sina första lärjungar. Han möter oss i Ordet och i nattvarden. Han fyller oss med hela sin kärlek. Och han ger oss i uppdrag att sprida evangeliet om hans uppståndelse till vår närmaste granne och till de mest avlägsna folk. Guds Helige Ande får övertyga oss, hjälpa oss och ge oss mod och glädje.

 Kristus är uppstånden – och vi får leva i gemenskap med honom. 

Amen. Halleluja.