Bibeln och etiken
Bibeln och etiken
”Skall kyrkan nu lägga sig i detta också? ” Orden kom, i vredgad form, från en av gästerna vid en middagsbjudning. En annan gäst hade ställt en fråga till mig om mitt då aktuella projekt som handlade om etiska problem i samband med genteknik och genmodifiering.
Nu är det sällan läge att vid en middagsbjudning föra en seriös diskussion under en så vredgad atmosfär. Jag svarade endast att de frågor som är viktiga för människor också är viktiga för kyrkan. En följdreplik låg nu i luften: ”Och Bibeln har väl inte något att säga i ett så komplicerat vetenskapligt ämne!” Det korta svaret här kunde endast bli att det beror på om man uppfattar Bibeln som ett antikvariskt föremål mellan två pärmar eller som ett levande ord som talar i vår tid och som berör de problem som vi brottas med.
Själv bekänner jag mig till en humant grundad etik. Det behövs inga heliga skrifter eller vishetslärare för att formulera en etik. Etiken finns nämligen inbyggd i själva människolivet och i historien och blir aktuell i konfliktsituationer när ett värde kolliderar med ett annat. Att avslöja dessa värdekonflikter och hålla dem levande är en av etikens viktigaste uppgifter.
Den danske religionsfilosofen Knud Eiler Lögstrup har sagt att etik är skiljelinjen mellan gott och ont. Detta förutsätter alltså att det finns något som är gott och något som är ont. Ja, säger Lögstrup, gott är att främja en annan människas livsbetingelser, ont är att driva igenom sin egen vilja på en annan människas bekostnad.
Att etiken är humant grundad innebär att den anknyter till mänskliga fenomen. De italienska vetenskapsmännen Francecso Alberoni, sociolog, och Salvatore Veca, filosof, har lagt två grundstenar till etiken, nämligen kärlek och förnuft. Kärleken behövs för att kunna rikta blicken från sig själv till medmänniskan och hennes behov, och förnuftet behövs för att kunna sålla bland kraven. Till dessa två grundstenar lägger Lögstrup en tredje, nämligen fantasi. Med fantasins hjälp kan man sätta in sig själv i den andres ställe och fråga hur jag själv skulle vilja bli bemött om jag befann mig i den andres situation. Inte helt oväntat tar Lögstrup här hjälp av Jesu liknelse om den barmhärtige samariern.
Att etiken är humant grundad innebär emellertid inte att den är sekulär eller ateistisk eftersom den förutsätter en skapelsetanke, nämligen att det hos varje människa finns en möjlighet till etisk reflektion och en möjlighet att i stora drag inse vad som är rätt och fel. Men eftersom vi inte sällan upplever att den etiska sikten är skymd kan vi behöva vidga perspektiven. Vi kan till exempel vidga vårt etiska seende genom skönlitteraturen, eller genom historien. Som kristen ter det sig naturligt för mig att fråga om Bibeln och den kristna traditionen har något att tillföra som kan vidga perspektiven.
Det fanns en dansk präst och teolog på 1800-talet och i början av 1900-talet, Otto Möller, som betonade att vi människor har de tio buden in skrivna i vårt inre. Men, skriver han, de båda lagtavlorna har en tendens att damma igen och därför behöver de putsas. Innehållet i buden finns där, men genom förkunnelse av bibelordet måste de tvättas så att de klart visar hur vi skall leva.
Själv har jag formulerat tesen att Bibeln skall fungera som spegel, karta och kompass när vi arbetar med etiska problem. Detta för att vidga perspektivet och tydliggöra hur vi skall leva för att vara goda medmänniskor.
Bibeln skall fungera som spegel. Det innebär, att när vi läser Bibeln med Jesus från Nasaret i blickpunkten, ser vi hur vi skulle vara. Vi ser hur Jesus, den enda riktiga och sanna människan som funnits på vår jord är i sig själv och i förhållande till sina medmänniskor. Men när vi ser hur Jesus är, hur han älskar och bryr sig om sina medmänniskor, får vi en spegelbild där vi ser våra tillkortakommanden och brister. Detta kan bli en utmaning till oss att förändra vårt sätt att leva och förhålla oss till varandra. En gammal sång av Kempe Gleerup kan illustrera detta: ”Från Frälsaren på korsets stam ljus faller på min dräkt. Då träder syndens fläckar fram, jag blir med rövarn släkt.” Det som kommer fram är egentligen inget nytt utan sådant som vi misstänker själva. Men om det är något nytt som tillkommer och som är unikt för kristen etik så är det förlåtelsen.
Genom att spegla våra etiska problem i bibelordet kan vi se dem i ett nytt ljus och betrakta dem ur ett nytt perspektiv. För några år sedan gick biskopsmötet ut med en protest mot ett motorvägsbygge eftersom det handlade om miljöförstöring och alltså var synd. Det ansvariga statsrådet, som också såg frågan ur ett kristet perspektiv, svarade att hans bedömning var att man genom att bygga den aktuella motorvägen skulle kunna spara människoliv, vilket var en kristen dygd.
Vidare kan Bibeln fungera som kartanär vi brottas med de etiska problemen. En karta innehåller inte bilder utan tecken som symboliserar verkligheten. Om vi vet vad tecknen står för kan vi också tyda kartan. Också den karta som föreställer ett etiskt problem har tecken. Var finns till exempel människovärdet i den aktuella situationen? Innebär det som vi vill göra risker i framtiden för människa, djur och natur? Innebär de åtgärder vi planerar konsekvenser som vi inte förutsett? Vi kan som ett exempel hämta en situation från 1970-talet då man inom skogsbruket använde ett bekämpningsmedel som gick under namnet hormoslyr i syfte att röja sly. Medlet var effektivt och ansågs ha många fördelar. Också inom kyrkans skogsförvaltning användes medlet. När kristna människor protesterade svarade experterna, att det här handlade om effektiv skogsförvaltning och att inga teologiska argument dög. Men när det stod klart att naturen for illa och att medlet orsakade cancer hos skogsarbetarna blev detta tecken som visade på ett motsatsförhållande till både människovärde och ansvaret för miljön. I Bibeln står inget om hormoslyr. Men det står om hur vi skall värna om människans värde och värdighet och att vi skall bevara miljön. Tecknen finns i Bibeln, och de kan hjälpa oss att dra etiska slutsatser.
Slutligen kan Bibeln fungera som kompassoch alltså hjälpa oss att ta ut en färdriktning. Vilket syfte har en viss åtgärd eller terapi, och hur stämmer den överens med riktning vi kan utläsa ur Bibeln? Kärlek och barmhärtighet är begrepp som kan härledas ur Bibelordet, ansvar likaså. Som ett exempel på ett etiskt problem kan vi ta fosterdiagnostiken. De första diagnostikmetoderna var abortinriktade, det vill säga syftet var att spåra foster med Down´s syndrom i syfte att abortera dem. Det man härigenom ville uppnå var att befria föräldrarna från alla de problem som skulle vara förknippade md att ha ett sjukt barn som krävde stor omsorg. Men framför allt var syftet att spara skattemedel. I Läkartidningen kunde man i en artikel skriven av ett landstingsråd i Stockholm läsa om hur mycket pengar landstinget skulle spara genom varje genomförd abort av foster som bar på Down´s syndrom.
Hur stämmer den abortinriktade fosterdiagnostiken överens med den riktning vi här kallar för barmhärtighet och kärlek? Svaret blir: det beror på vem som skall vara föremål för barmhärtighet och kärlek. Osökt går tanken till det lilla barnet som jagade en fluga som flög iväg varje gång som barnet kom nära med flugsmällaren: ”sitt stilla lilla fluga, det är inte farligt, jag skall bara döda dig.”
När man sedan tänkte vidare i riktning mot metoder som syftade till att bota ett skadat foster, inte undanröja det, kunde man se hur färdriktningen närmade sig Bibelns. Nu blev målet att främja livet. Människovärdet, inte ekonomi, blev nu färdriktningen.
Det som nu på vissa håll har blivit populärt bland blivande föräldrar är att efter fostervattenprov skicka ut bilder till vänner och bekanta för att visa upp fostret. Även om detta inte rekommenderas av läkare förekommer det. Men eftersom fostervattenprov inte är riskfritt kan det inte anses varken kärleksfullt eller ansvarsfullt mot barnet att göra så.
Det finns, givetvis, en rad andra tekniker som kan prövas på samma sätt, till exempel tekniker för övervakning, artificiell intelligens, drönare, robotar, genteknik, medicinska framsteg för att nu nämna några.
Ibland säger vi att kärleken är alla lagars lag. Och klart är, att det dubbla kärleksbudet är lika gammalt som människosläktet. Det är, skulle vi kunna säga, integrerat i människolivet. Att älska sina medmänniskor låter inte särskilt kontroversiellt. Det etiska problemet innebär emellertid att det inte är självklart varken vem min nästa är eller vad som menas med kärlek. Såväl ideologiska som individualistiska tolkningar kan bestämma och avgränsa begreppet nästan. Och kärleksbegreppet har använts även för att legitimera de mest kärlekslösa handlingar.
Bibeln kan hjälpa oss att definiera både nästan-och kärleksbegreppen. I liknelsen om den barmhärtige samariern ser vi att medmänniskan, nästan, är den hjälpbehövande människa som kommer i vår väg och som är beroende av vår hjälp. Tvärs igenom det som ansågs passande ur såväl nationell som religiös tradition grep samariern in och räddade den överfallne och halvdöde juden. Det var den slagnes behov som var avgörande. Inget annat. Vägen från samarierns hjärta till den misshandlade judens sargade kropp fylldes av kärlek, och av en kärlek som omsattes i handling.
Begreppet kärlek har använts i olika sammanhang, inte minst för att legitimera samlevnadsformer som avviker från de traditionella. Men hur använder Jesus begreppet kärlek? När han säger att han ger lärjungarna ett nytt bud ger han det med en tydlig bestämning: ”såsom jag har älskat er skall ni älska varandra”. Det handlar här om den självutgivande kärleken, den kärlek som ger sig själv för sina älskade.
Avslutningsvis – utgångspunkten är att etiken är humant grundad och därmed allmänmänsklig. Jag menar att det är möjligt att grunda en hållbar etik utifrån de allmänna värden vi kommer överens om och då särskilt människovärdet och människans värdighet. Som kristen har jag då ingen svårighet att se Guds finger i detta samtidigt som jag tror att en icke troende eller icke kristen människa kan komma till samma resultat. Som kristen kan jag genom Bibeln få vidgade perspektiv på de etiska problemen och därigenom kunna se klart även där tradition och förutfattade meningar lägger ut dimridåer.
Gert Nilsson
