Konfirmation
Vi har varit på konfirmationshögtid under Pingsthelgen i Jönköping, närmare bestämt i Hovsltätts Missionsiyrka.
Högtiden sträckte sig över både Pingstafton och Pingstdagen. Ett barnbarn konfirmerades tillsammans med tio andra ungdomar.
Vid konfirmationen medverkade. förutom pastorn och konfirmanderna, bland annat de båda konfirmandledarna, båda anställda som ungdomsledare i kyrkan. En av dem höll en utmärkt predikan, anpassad till ungdomarna, på lördagen, och på söndagen höll den andra ungdomsledaren ett tal till konfirmanderna präglat av djup och samtidigt pedagogiskt uppbyggt så att ungdomarna - och vi vuxna - lätt kunde ta det till oss. Församlingens pastor predikade över Pingstens evangelium i anslutning till det som han fann förenade ungdomarna i konfirmandgruppen.
Mycken sång och musik berikade högtiden.
Det som kanske var annorlunda än de konfirmationer jag själv hållit och i övrigt känner till var att varje konfirmand hade haft vad man med ett modernt ord skulle kunna kalla för mentor. En person som ställde upp som stöd från församlingens sida och som särskilt skulle vara förebedjare för konfirmanden i fråga. Tanken slog mig: har vi i vår församling så många medlemmar att varje konfirmand skulle kunna få en särskild förebedjare och stödperson under konfirmandtiden? Självklart ställde dessa personer upp utan någon som helst ersättning. Och så kom osökt frågan: är det så att vi i Svenska kyrkan anställer bort alla sådana uppgifter som förr var frivilliga och oavlönade? Förr hade vi många söndagsskollärare, och de var inte bara kvalificerade utan också oavlönade. Hur är det i dag? Det finns söndagsskola på en del håll. Men huruvida ledarna där är arvoderade eller arbetar frivilligt skiftar.
Hursomhelst: det var en härlig konfirmationshögtid. Samtidigt som jag kanske saknade den stringens som finns i Svenska kyrkans konfirmationsordning vill jag förmedla den glädje, det engagemang och det intresse som hela församlingen visade upp.
Gert Nilsson
Högtiden sträckte sig över både Pingstafton och Pingstdagen. Ett barnbarn konfirmerades tillsammans med tio andra ungdomar.
Vid konfirmationen medverkade. förutom pastorn och konfirmanderna, bland annat de båda konfirmandledarna, båda anställda som ungdomsledare i kyrkan. En av dem höll en utmärkt predikan, anpassad till ungdomarna, på lördagen, och på söndagen höll den andra ungdomsledaren ett tal till konfirmanderna präglat av djup och samtidigt pedagogiskt uppbyggt så att ungdomarna - och vi vuxna - lätt kunde ta det till oss. Församlingens pastor predikade över Pingstens evangelium i anslutning till det som han fann förenade ungdomarna i konfirmandgruppen.
Mycken sång och musik berikade högtiden.
Det som kanske var annorlunda än de konfirmationer jag själv hållit och i övrigt känner till var att varje konfirmand hade haft vad man med ett modernt ord skulle kunna kalla för mentor. En person som ställde upp som stöd från församlingens sida och som särskilt skulle vara förebedjare för konfirmanden i fråga. Tanken slog mig: har vi i vår församling så många medlemmar att varje konfirmand skulle kunna få en särskild förebedjare och stödperson under konfirmandtiden? Självklart ställde dessa personer upp utan någon som helst ersättning. Och så kom osökt frågan: är det så att vi i Svenska kyrkan anställer bort alla sådana uppgifter som förr var frivilliga och oavlönade? Förr hade vi många söndagsskollärare, och de var inte bara kvalificerade utan också oavlönade. Hur är det i dag? Det finns söndagsskola på en del håll. Men huruvida ledarna där är arvoderade eller arbetar frivilligt skiftar.
Hursomhelst: det var en härlig konfirmationshögtid. Samtidigt som jag kanske saknade den stringens som finns i Svenska kyrkans konfirmationsordning vill jag förmedla den glädje, det engagemang och det intresse som hela församlingen visade upp.
Gert Nilsson
Kommentarer
Trackback
