Gert Nilsson

När jag i mitten av januari höll min avskedsgudstjänst i Mariakyrkan i Ystad kom en ung man fram till mig efter gudstjänsten för ett samtal. Han berättade att han var muslim men ville bli kristen. Eftersom jag skulle sluta i församlingen och inte var säker på att jag skulle kunna följa upp med undervisning lät jag en kollega ta över uppdraget. Några månader senare frågade jag min kollega hur det hade gått, och han berättade då att mannen ifråga nu var döpt och kristen. Det var ett modigt beslut mannen tog, men förmodligen hade han funnit att Kristus har något att ge som ingen annan kan ge. Som kristna har vi skyldighet att vittna om vår tro, och även muslimerna har rätt att få höra evangeliet om Jesus Kristus.
   Det finns annars en hel del i Svenska kyrkan som menar att muslimerna skall få ha sin tro i fred och att de blir saliga på den, ja, till och med att vi skall ta in imamer i våra gudstjänster för att visa vår samhörighet. Så har för övrigt redan skett i en del kyrkor, inte minst i samband med radiogudstjänster och senast vis riksmötets öppnande i Stockholms domkyrka.
   Aposteln Paulus verkade i en miljö där kristna tankar mötte innehållet i andra religioner. För Paulus var det klart att evangeliet skulle förkunnas för alla, och att de kristna församlingarna inte skulle beblanda sig med de andra religionerna.
   Det är en farlig väg Svenska kyrkan slår in på när man där tycks mena att vi inte skall missionera bland muslimer och att vi till och med skall fira gudstjänster tillsammans med dem.
   En helt annan sak är att vi i sociala och samhälleliga frågor skall kunna samarbeta med alla människor av god vilja, oberoende av tro och religion, alltså på det helt världsliga planet.
   Men för religionsblandning och synkretism, bevare oss milde Herre Gud.
Gert Nilsson